Den 18 april släpptes rapporten Frikyrkan i orten, där jag är med som redaktör tillsammans med Johannes Stenberg och Erika Bergman. Rapporten är på 128 sidor och publiceras av Vidare, EFK och SAM. Den kan laddas ner som PDF bland annat på SAM:s hemsida här. I den vill vi peka på en av den svenska frikyrklighetens största missionsutmaningar, nämligen de förorter och stadsdelar i vårt land där den frikyrkliga närvaron är betydligt lägre än i andra områden. I dessa bostadsområden bor människor från hela världen, många från folkgrupper som inte har nåtts av evangeliet i någon större utsträckning. Med den här rapporten vill vi öka medvetenheten om att vi som kristna i Sverige kan göra skillnad och inspirera till djärva satsningar i vårt eget land.
Rapportens första del ger statistik och kartlägger den frikyrkliga närvaron i de 61 bostadsområden som finns på polisens lista över utsatta områden. Vi utgår från den listan för enkelhetens skull, även om vi håller med om att den har sina brister. Rapporten visar att det i 47 av dessa 61 områden finns en mycket låg frikyrklig närvaro, både när det gäller antalet församlingar och antalet medlemmar. ALT-läraren Maria Karlsson kompletterar bilden med att skriva om vilka utmaningar som finns i dessa bostadsområden och ger en bild av aktuell forskning i ämnet.
I den andra delen får en rad röster komma till tals och läsaren
får del av något av det som görs redan idag. Här lyfts inga teorier fram, utan erfarenheter
och exempel från många års verksamhet inifrån stadsdelarna. Jonathan Ekros
skriver om Neighbourhood i Araby, Växjö, som hjälper unga att klara skolan och komma in på
arbetsmarknaden. Mikael Wahl skriver om hur det är att flytta strategiskt med
sin familj till ett prioriterat område. Robin Minshull delar med sig av hur det
är att vara pastor i den mångkulturella stadsdelen Råslätt i Jönköping. Tre
texter handlar om att bygga församling där utmaningarna är som störst. Lars
Cedergren berättar om Smyrna Gårdsten (Göteborg), Esther Björkman skriver om
Livets Ord i Gottsunda (Uppsala) och Anton Lidström om Ekarängskyrkan i Hulta
(Borås). Antons kapitel tar även upp mer generella frågor om förutsättningarna
för att plantera nya församlingar i prioriterade bostadsområden. Rickard Cruz
och Lars Mörling skriver var sitt kapitel om mötet med muslimer och de
utmaningar som kan finnas med att vara församling i sammanhang där muslimer är
i majoritet. Joanna Simonsson skriver inspirerat om hur man kan jobba bland
barn och unga och Johannes Stenberg ger ett exempel på detta från Linköping. I
det avslutande kapitlet skriver Patricia Ask om vikten av strategisk bön,
utifrån sin erfarenhet i bönenätverket Hopp för Järva.
Rapporten består av många läsvärda texter och jag hoppas att
den ska informera, inspirera och utmana. Vi som har skrivit den är tacksamma
för den frikyrkliga närvaro som redan finns i dessa bostadsområden, och allt
det goda som görs, men vi tror att vi kan göra mycket mer. Ja, vi är övertygade
om att vi måste göra mycket mer. Jesus sökte sig till samhällets marginaler och
om kristna församlingar vill vara som Jesus, måste de gå i samma riktning.
Jesus sa till sina lärjungar: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”, och det
gäller även oss som är hans lärjungar 2000 år senare.
För tio år sedan skrev jag ett blogginlägg om detta viktiga ämne:
Rapporten kan även laddas ner här:
https://efk.se/webb/kalender/kalenderhandelser/2023-03-02-rapportslapp-frikyrkan-i-orten.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar