Ropet från höghusförorten

 

Evangeliet har en adressat. Det är ett "glädjebud till de fattiga", säger Jesus (Luk 4:18). Jesus riktade sig särskilt till människor som levde i marginalen och genom hela Bibeln visar Gud sin särskilda omsorg om de fattiga och utsatta. Var finns de fattiga i Sverige idag? Var finns de marginaliserade? Var finns de som lever i utanförskap? Utan tvekan finns de framför allt bland dem som bor och lever i de höghusförorter som byggdes under miljonprogrammet på 70-talet. Namn som Rinkeby, Rosengård och Råslätt illustrerar vad jag talar om. Samtidigt som dessa områden är den största utmaningen för svensk kristenhet är de också troligen de mest försummade och de mest bortglömda.

Andelen evangeliskt kristna är relativt låg i dessa mångkulturella bostadsområden. I en del av dem finns det levande församlingar, men de är få och små och de kämpar för sin överlevnad. Det skulle behövas många fler. Jag anser att höghusförorterna är den största utmaningen när det gäller församlingsplantering i Sverige.

För det första är det nödvändigt med en lokal kristen gemenskap i varje förort. Människorna som lever där måste få en möjlighet att se Guds rike i funktion. Ordet måste bli kött där man bor. Även om dessa förorter hör till stora städer lever många av invånarna väldigt lokalt. Därför måste evangeliet (och de kristna) flytta in och dela livsvillkoren. Precis som Jesus gjorde när han kom till jorden och blev människa.

För det andra är dessa platser en otrolig och unik blandning av språk, kulturer och religioner. På Råslätt där jag hör hemma finns det 50 språk och de flesta av världens religioner. Detta gör att församlingar i dessa områden måste vara mångkulturella och internationella på ett medvetet och genomtänkt sätt. Det skapar speciella svårigheter, men också fantastiska möjligheter. I kulturer och sammanhang där religion är offentlig och Jesus inte är känd är det lättare att samtala om tro och prata om Jesus utan att det blir pinsamt och besvärande. Höghusförorterna är ofta sådana platser där det är lätt att prata tro och religion.

För det tredje är resurserna små i dessa områden. Många är arbetslösa och kämpar med sin ekonomi. För många är det fullt upp bara att överleva. Många brottas med problem i vardagen. Att bygga en församling i en sådan miljö är påfrestande och kräver stort engagemang och stor uthållighet. Det tar längre tid att bygga en stabil församling här än i mer etablerade miljöer. Därför behöver församlingar och planteringar i höghusförorten ofta mer stöd utifrån för att växa och bli stabila.

För det fjärde är det en stor omflyttning av människor i dessa höghusförorter. Människor flyttar in och människor flyttar ut. Många svenska kristna som flyttar in med en vision av att vara med och bygga församling har svårt att rota sig och flyttar iväg efter några år. Efter 30 år på Råslätt kan jag säga att den största utmaningen är att få människor att stanna kvar och vara med och bygga. Det är naturligt med omflyttning och det är positivt när människor flyttar iväg till nya uppgifter, men ska man bygga en församling måste det finnas en kärna av människor som tänker stanna kvar. Att bygga församling i en höghusförort är ett livslångt engagemang. De församlingar som överlever en längre tid är oftast de där det finns ett långsiktigt ledarskap som stannat kvar i gemenskapen över en längre tid.

Så detta är min utmaning till mina läsare idag. Öppna ögonen och se den största utmaningen i Sverige: de utsatta höghusförorterna runt våra storstäder. Engagera dig och din församling för att stötta arbetare och gemenskaper som finns i sådana områden. Uppmuntra dem som flyttar dit och vill leva där (pressa dem inte att flytta därifrån, även om det är dina barn). Du kanske själv ska anta utmaningen att flytta dit för att vara med i en sådan församling / plantering.