Lite mer om evangelikal och pentekostal teologi

Jag har fått mycket respons på mitt blogginlägg om evangelikal och pentekostal teologi. Många har också bett mig att skicka min föreläsning i ämnet från år 2000. Intresset är större än jag hade förväntat mig. Det är tydligt att ämnet engagerar och att åsikterna är många. En del håller med mig om att pentekostal teologi bör ses som en del av den evangelikala familjen, andra håller absolut inte med mig. Vad man kommer fram till beror i viss utsträckning på hur man definierar termerna. I föreläsningen förklarade jag vad jag menar med evangelikal och pentekostal, men det gjorde jag inte i blogginlägget. Därför återkommer jag nu med en lite djupare diskussion om begreppen.

Evangelikal
Begreppet evangelikal kan definieras på flera olika sätt. En del menar att det har blivit så belastat (bland annat av att det förknippas med den kristna högern i USA) att vi inte längre kan använda det. Jag förstår problemet och det är svårt att veta när ett begrepp har blivit så belastat att det inte längre är lämpligt att använda det. Själv tycker jag dock att evangelikal är ett viktigt begrepp och jag hoppas att det inte är förlorat. Jag har identifierat mig med den evangelikala rörelsen i fyrtio år och jag ger inte upp så lätt. Jag tror att det går att rehabilitera begreppet och satsar på att använda det även i fortsättningen. Vad menar jag då med att vara evangelikal?

I föreläsningen om Mariannelunds folkhögskolas teologiska policy sa jag så här:

"Som pingstskola vill vi markera att vi hör hemma i den evangelikala familjen. Med evangelikal menar vi då den breda fåra av väckelsekristendom som löper från 1500-talets reformation till vår egen tid. Vi är evangelikala i den meningen att vi tror att hela Bibeln är Guds skrivna ord och den enda ofelbara auktoriteten för tro och liv, att vi förkunnar evangeliet om frälsningen genom Jesu död och uppståndelse och vikten av personlig omvändelse och tro. För oss är det tydligt att den pentekostala teologin hör hemma inom den evangelikala teologin och är en gren av denna."

Vi definierade då evangelikal utifrån Lausannedeklarationen från 1974. Om man kan skriva under på Lausannedeklarationen och den senare Kapstadsöverenskommelsen (2010), så är man enligt min mening evangelikal. Detta är en vedertagen definition och dessa dokument används idag för att beskriva evangelikal teologi av t.ex. Akademi för ledarskap och teologi och Svenska Evangeliska Alliansen. Dessa dokument finns även samlade i en bok på svenska: Cape Town Commitment.

En av de frågor som särskilt kännetecknar den evangelikala teologin är bibelsynen och där skriver Lausannedeklarationen så här:

Evangelikal och pentekostal

I torsdags var jag på öppet hus på ALT (Akademi för ledarskap och teologi) i Jönköping. Vid fikat samtalade jag med en av studenterna. Efter en stund kom vi in på frågan om förhållandet mellan evangelikal och pentekostal teologi. Båda två ville vi beteckna oss själva som både pentekostala och evangelikala och vi var överens om att pentekostal teologi är en gren inom den evangelikala teologin. Vi konstaterade också att detta är en omstridd fråga och att en del pingstpastorer i Sverige snarare ser en motsättning mellan evangelikal och pentekostal teologi och inte gärna kallar sig evangelikala.

Det här samtalet väckte minnen hos mig. För tjugo år sedan var jag involverad i ett livligt samtal om den här frågan. Jag jobbade då som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola, som tillhör pingströrelsen (Jag jobbade där från 1994 till 2014). År 2000 antog skolan en teologisk policy där vi beskrev vår teologiska profil som evangelikal, pentekostal och baptistisk. Jag var en av de drivande i arbetet med den teologiska policyn och jag minns den tiden med mycket stor glädje. Bibellärarna och ledningen på Mariannelunds folkhögskola var helt överens om att skolan var både evangelikal och pentekostal. Vi hade den bestämda uppfattningen att pentekostal teologi var en gren av den evangelikala teologin. Samtidigt blev det mer och mer tydligt att alla inte höll med oss. Frågan kom upp till diskussion flera gånger när pingströrelsens bibellärare möttes under 1999 och 2000. Som jag minns det var det särskilt några av lärarna på den nystartade PTS (Pingstförsamlingarnas teologiska seminarium) som drev linjen att det var en motsättning mellan evangelikal och pentekostal teologi. Det här var ingen offentlig debatt, utan ett vänskapligt samtal som fördes bland oss som jobbade på pingstskolorna. Jag minns dock ett tillfälle då diskussionen kom upp till ytan och blev lite mer synlig.

Mariannelunds folkshögskola

Finns det apostlar idag?

I onsdags hade jag en debattartikel i Dagen tillsammans med några andra. Den handlade om att vi behöver alla de fem tjänster som Paulus nämner i Ef 4:11, och på nätet hade Dagen gett artikeln den provocerande rubriken: Sju kristna ledare: Sverige behöver fler apostlar. Reaktionerna på artikeln har varit övervägande positiva, men vi har även fått en del kritik och några har ifrågasatt att det finns apostlar idag. Jag förstår den kritiken och tar den på allvar. Jag förstår också att en del känner tveksamhet inför att tala om apostlar idag, inte minst på grund av att talet om apostlar ibland har förknippats med maktmissbruk och dåligt ledarskap. Jag är medveten om problemet, men är ändå övertygad om att det finns apostlar idag och att vi behöver den apostoliska tjänsten. Låt mig kortfattat förklara hur jag tänker.

Det grekiska verbet apostello betyder att sända och substantivet apostolos betyder någon som är sänd eller budbärare. Orden används på olika sätt i Nya testamentet och när apostolos verkar syfta på en specifik tjänst eller funktion översätts det med apostel i svenska översättningar.

Ordet apostel används på åtminstone tre olika sätt i Nya testamentet när det gäller tjänst i Guds rike.

1. Jesus som apostel
Först och främst kallas Jesus för apostel. Det gör han i Heb 3:1. "Därför, ni heliga bröder som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst, som vi bekänner oss till." Jesus är den som sändes till världen för att rädda den. "Gud har inte sänt sin son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli räddad genom honom" (Joh 3:17).

2. De tolv apostlarna
Den andra användningen av ordet apostel gäller de tolv apostlarna som följde med Jesus under de tre år han var verksam. Lukas skriver så här: "När det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och valde ut tolv av dem, som han kallade apostlar" (Luk 6:13). Dessa tolv är en unik grupp och de hade en unik funktion. De skulle vara med Jesus och de skulle vittna om hans uppståndelse. De skulle vara tolv eftersom de var grunden för Guds folk i det nya förbundet. När en av de tolv avföll var det nödvändigt att insätta en ny och det gjorde man i Apostlagärningarnas första kapitel när man valde Mattias. Det var viktigt att den som blev utvald hade varit med ända från det att Jesus döptes av Johannes tills det att han for upp till himlen (se Apg 1:15-26). Att de tolv har en helt unik tjänst bevisas också av att deras namn står på stadsmurens grundstenar i det nya Jerusalem. "Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stod de tolv namnen på lammets tolv apostlar" (Upp 21:14). Om vi pratar om de tolv apostlarna kan vi lugnt säga att några sådana apostlar finns inte idag. Men det finns faktiskt en kategori till.

Att be till vår himmelske far

I juni 2018 skrev Eleonore Gustafsson en mycket intressant krönika i Dagen om att be till treenigheten. Hon skriver bland annat:

"Många frikyrkliga gudstjänster följer alltså inte det nytestamentliga mönstret att be till fadern, genom sonen och i den helige Ande. Man får som sagt be hur man vill. Gud hör alla böner. Men om man vill lära känna den treenige Guden bör man lära sig att be efter denna modell. Gud är en gemenskap av tre personer och genom vår förening med sonen har vi blivit inkluderade i deras gemenskap. Förenade med sonen och uppfyllda av hans Ande kan vi tillitsfullt ropa ”Abba fader”. Det är denna relation man går miste om i fall man bara ber till Jesus eller Gud."

I februari hörde jag henne tala om samma sak på en fortbildningsdag för pastorer. Redan artikeln gjorde mig medveten om problemet, men i februari trillade polletten ner ordentligt. Sen dess hör jag det hela tiden. Överallt i de olika sammanhang där jag rör mig ber man till Jesus och bara till Jesus. Det är nästan aldrig som jag hör någon be till Gud som far, trots att det är så som Jesus har lärt oss att be. Är detta ett problem? Ja, det är det! Och nu har jag blivit pinsamt medveten om det och det stör mig hela tiden.

Jag har själv försökt att ändra mitt sätt att be och be till Fadern, speciellt när jag leder bön offentligt i bönesamlingar och gudstjänster, men det är inte lätt. Det sitter på något sätt i ryggmärgen att be till Jesus och jag måste koncentrera mig för att rikta min bön till vår himmelske far. Med övning tror jag att det till slut ska bli en vana. Det ser jag fram emot. Jag vill ju be efter det nytestamentliga mönstret. Jag tackar Eleonore för att hon har påmint mig om detta!

Hur ber du?

Den kristne och lagen, del 3: Jag har Kristi lag

I min förra text om den kristne och lagen lovade jag att jag skulle skriva ett inlägg om Kristi lag. Nu är det dags att göra det.

Begreppet Kristi lag finns bara på två ställen i Nya testamentet. Det dyker upp dels i Galaterbrevet där Paulus diskuterar den kristnes relation till lagen, och dels i det första brevet till Korinth när han tar sig själv som exempel på hur man kan anpassa sig till mottagaren när man evangeliserar för att vinna så många som möjligt. Så här lyder texterna.

"Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag" (Gal 6:2).

"Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag" (1 Kor 9:19-21).

I 1 Kor 9 säger Paulus tre viktiga saker om sin egen relation till lagen, och alla tre är viktiga för att förstå hur vi bäst ska tala om den kristne och lagen.

• Paulus skriver att han "inte står under lagen". Han menar att han inte står under Mose lag, alltså den judiska lagen. Han verkar till exempel ha ett avslappnat förhållningssätt både  till lagarna om ren och oren mat och till sabbatsbudet. De är inte längre så viktiga för honom. 
• Paulus skriver vidare han "inte är utan Guds lag". Även om han inte är under Mose lag, så finns Guds lag i hans liv. Han är inte utan lag. Det finns moralisk stadga i hans liv. Guds lag är grundad i Guds karaktär och fanns redan före Moses. Guds lag uppenbaras på olika sätt i olika tider och den kan även märkas i människans samvete. Mose lag är en uppenbarelse av Guds lag, men för Paulus som är troende på Jesus som Messias har situationen förändrats. 
• Paulus skriver: "jag har ju Kristi lag" (SFB98 översätter "lever i Kristi lag"). För Paulus är Guds lag uppenbarad genom Jesus Kristus. Nu är det Kristi lag som gäller för honom. Jag håller med om det som Markus Holmbom skrev i Dagen: Den kristne lever inte längre under Mose lag, utan i Kristi lag, och jag tror att det var så Paulus tänkte. 

Paulus ger dock ingen tydlig förklaring av vad som menas med Kristi lag och därför finns det olika uppfattningar i frågan. Här är några olika förslag som jag har noterat i min läsning och i mina diskussioner på nätet.