fredag 16 mars 2018

Vallersvik 1848 - troendedop eller omdop?

Idag har jag varit på tjänsteresa i Halland. Då passade jag på att besöka Vallersvik vid havet utanför Frillesås. Jag gick ner till minnesstenen och läste texten:

Den 21 sept. 1848 döptes här  
B. N. Nilsson
S. K. Nilsson
Sofia U. Nilsson
A. Lindström
A. Vång

Samma dag bildades i Borekulla
Sveriges första baptistförsamling
med F. O. Nilsson som pastor

Sveriges 60 000 baptister reste minnesstenen
den 21 sept. 1918
Matt 28:19-20
1 Kor 15:57

På denna historiska plats finns idag en sommargård och camping som drivs av Vallersvikskyrkan, en ekumenisk baptistförsamling, som tillhör Equmeniakyrkan. Jag fick en stunds samtal med Anders Westman, som är församlingens pastor. Vi pratade bland annat om det stora behovet av församlingsplantering i Halland och vi samtalade också om dopet. Det är naturligt när man är i Vallesrvik. Den plats där en av de första baptistiska dopförrättningarna i vårt land ägde rum och där den första baptistförsamlingen bildades. Anders påminde mig också om att jag en gång hade citerat honom på Barnabasbloggen. 

När jag var hemma igen läste jag tidningen Dagens stora och intressanta artikel om ekumenikens knäckfrågor. Där beskrivs bland annat olika kyrkors syn på dopet. När Dagen slutligen ska sammanfatta dopfrågan bjuder tidningen på följande häpnadsväckande påstående: 

söndag 11 mars 2018

Låt ingen se ner på dig för att du är gammal

Jag började tjäna Gud när jag var ung. När jag var i olika ledarsammanhang hände det ofta att jag var yngst. Ibland kunde det kännas jobbigt, särskilt när det verkade som att jag inte blev tagen på allvar på grund av min ungdom. Ett bibelord som jag levde på då var Paulus ord till sin unge medarbetare Timotheos. "Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, i tro och renhet" (1 Tim 4:12).

Nu är jag inte ung längre. Det händer allt oftare att jag är äldst i olika ledarsammanhang. Jag är på en resa, en pastorssamling eller på en konferens och helt plötsligt kommer jag på att jag är den äldste i sällskapet. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag känner mig ju inte så gammal (vem gör det förresten?).

Under det sista året har vi pratat mycket om generationsväxling och vikten av att lämna över ansvaret till ett yngre ledarskap. Vi pratar om det i den församling jag är med i och vi pratar om det på samfundsnivå. Jag håller med om det, och jag håller med om att nyckelgenerationen i församlingen är dem som är ungefär mellan 30 och 45, men jag tror att det pratet kan gå lite för långt. Jag tror att även vi som närmar oss 60 har mycket kvar att ge.

Jag fick en påminnelse om det i veckan, när jag var på NFU:s handledardagar. På kvällsgudstjänsten predikade Roine Swensson om Moses och påminde om att Moses var 80 år när Gud kallade honom genom den brinnande busken. Det blev en väldig uppmuntran för mig. Gud använder även de gamla! Vi som är lite äldre har fortfarande en roll att spela. Helt plötsligt den kvällen kom 1 Tim 4:12 upp i mina tankar igen, men nu hade texten förändrats: "Låt ingen se ner på dig för att du är gammal, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, i tro och renhet." Jag kände att det var Gud som talade till mig och det var precis vad jag behövde få höra just då.

Jag får vara med och tjäna Gud ett tag till. Det är jag tacksam för.

lördag 10 mars 2018

Tio år med Barnabasbloggen

För tio år sedan startade jag Barnabasbloggen. Tioårsdagen passerade obemärkt förbi för ett par veckor sedan, men jag tänker att det ändå kan vara värt att uppmärksamma detta. I mitt allra första inlägg den 22 februari 2008 skrev jag så här:

På Barnabasbloggen vill jag delta i samtalet om den kristna tron och vad det innebär att följa Jesus idag. Mitt största intresse kommer att vara församlingen och dess uppdrag i världen. Jag vill dela mina tankar om hur församlingen ska fungera i vår tid och hur den ska lyckas med sitt uppdrag.
Jag hoppas att några vill läsa det jag skriver och kanske delta i samtalet.

Efter tio år kan jag konstatera att det blev som jag tänkte, att det är många som läser det jag skriver och deltar i samtalet. En stor skillnad mot hur det var i början är att det numera inte är så många som kommenterar här på bloggen, utan det mesta av samtalet sker på Facebook. Det är på ett sätt lite tråkigt eftersom det är svårare att gå tillbaka och läsa.

I det första inlägget beskrev jag också kortfattat varför jag valde att kalla min blogg Barnabasbloggen. Jag är verkligen glad över det namnet och Barnabas har en ännu större betydelse för mig idag än vad han hade då. Man kan säga att det var lite profetiskt att bloggen fick det namnet för tio år sedan, eftersom jag fem år senare fick något av en "Barnabastjänst" i Alliansmissionen.

Om du vill veta vem Barnabas var och varför jag kallar bloggen för Barnabasbloggen kan du läsa mer här: Barnabas.

Jag har förstått att det är många som uppskattar det jag skriver och när Barnabasbloggen nu fyller tio år skulle det vara roligt med några vittnesbörd om vad den har betytt. Extra roligt är det förstås ifall kommentarerna kommer här på bloggen.

torsdag 1 mars 2018

Församlingen har en förening - reflektioner efter ett årsmöte

Igår hade vi årsmöte i vår församling. Jag tyckte att det var en inspirerande kväll och jag tror att de flesta av deltagarna håller med mig. Årsmöten kan förstås vara lite sega, men det kan också vara inspirerande när man med tacksamhet till Gud och varandra för lägga det gångna året bakom sig och tillsammans dra upp riktlinjerna för det kommande året. Vi hade många viktiga frågor att prata om igår och det tog sin tid.

Jag är ordförande i församlingens styrelse och har haft mycket att göra inför årsmötet, men de som sköter ekonomin har haft ännu mer. Det är fantastiskt att det finns goda ideella krafter som tar hand om administrationen i församlingen. De syns inte alltid, men deras gåvor är oumbärliga. Det kan vara ganska komplicerat när man har många anställda och mycket på gång.

Liksom många andra frikyrkoförsamlingar i Sverige är Råslätts församlingsgemenskap organiserad som en ideell förening. Det har förstås sina sidor, men jag tycker att fördelarna överväger. Vill man som församling kunna samla in pengar, hyra eller äga lokaler, anställa medarbetare, ta emot bidrag och understödja missionärer tillsammans behöver man en juridisk organisation och då tror jag att föreningsformen fungerar bra, även om det också finns andra alternativ (organisationsformen "del av trossamfund" är jämförbar). Den delaktighet, den insyn och det gemensamma beslutsfattande som föreningsformen ger förutsättningar för är en betydande tillgång, men det fungerar förstås inte automatiskt. Även om det är mycket jobb med ett årsmöte känner jag att det är värt besväret.

Jag tycker att det är viktigt att säga att församlingen inte är en förening. Församlingen är först och främst en gemenskap av lärjungar, som tror på Jesus Kristus och delar sina liv med varandra i tjänst för världen. Församlingen är inte en förening, men församlingen har en förening. Det är stor skillnad. Hos oss fungerar det så att alla är välkomna i att delta i församlingsgemenskapen, men den dag man bestämmer sig för att överlåta sig till församlingen och bli medlem, så blir man också medlem i föreningen. Medlemskapet ger både rättigheter och skyldigheter. En rättighet är att få vara med på årsmöten och församlingsmöten och få vara med och fatta beslut. Vi försöker söka Herren tillsammans i samtal och bön och fatta beslut i så stor enighet som möjligt. Vi är inte alltid överens om allting, men det är väldigt sällan som vi behöver ha en omröstning. När församlingen var väldigt liten tog vi nästan alla beslut på församlingsmöten. Nu när församlingen är betydligt större är det annorlunda. Fler beslut tas numera i styrelsen och församlingsledningen och jag tror att det är oundvikligt att det blir så. Vi försöker att hela tiden bygga på bibliska principer för församling och ledarskap och samtidigt anpassa oss till vad som fungerar bäst i den aktuella situationen. Det är ofta en balansgång mellan olika önskemål och överväganden och man måste vara beredd att göra korrigeringar och förändringar. Det har vi även fått göra i år.

Mitt i allt detta är det är min förvissning att Jesus Kristus är huvudet för kroppen och att han är den som leder vår församling framåt. Det är Jesus som bygger församlingen och vi får vara med!

Här finns några andra texter om församling och ledarskap.

Vad är en församling?

Hur styr Gud sin församling? del 1: gemensamt beslutsfattande

Församlingsledare och medhjälpare

Lite mer om församlingsledare och medhjälpare

Så tänker jag. Hur tänker du?