tisdag 31 december 2019

SAM - Hundraåringen som inte firades, men ändå går stark in i 20-talet. Gott nytt år!

Idag är det den sista dagen på 2019, och dessutom den sista dagen på 2010-talet. Under de senaste veckorna är det många som försökt sammanfatta 10-talet, men jag tänker inte försöka. Istället tänker jag göra en liten reflektion utifrån mitt eget tiotal, se hundra år bakåt och sen lite framåt mot 20-talet. Häng med om du har lust.

Den största förändringen i mitt liv under detta decennium var att jag började jobba inom Svenska Alliansmissionen (SAM) och dessutom blev ordinerad till pastor i mitt nya sammanhang. Tidigare var jag visserligen medlem i en församling som tillhörde både SAM och EFK, men jag var själv baptist och hade aldrig känt mig som alliansare eller upplevt Alliansmissionen från insidan. Detta förändrades 2012 då jag blev pionjärkonsulent inom SAM.

Svenska Alliansmissionen bildades 1919. Som relativt ny i det här sammanhanget trodde jag därför att det skulle bli hundraårsjubileum i år. Det blev det inte. Alliansmissionen räknar nämligen inte 1919 som sitt startår, utan 1853. Hundraårsjubileet var alltså flera år innan jag föddes.

Alliansmissionen har sina rötter i en väckelse i Jönköping under 1830 och 1840-talen. 1853 bildades Jönköpings Traktatsällskap för att sprida evangeliet i Jönköpingsregionen. Det är därifrån vi räknar vår ålder. 1861 ombildades traktatsällskapet till Jönköpings Missionsförening, som skulle verka för mission både i Sverige och i andra länder. Jönköpings Missionsförening hade verksamhet i stora delar av södra Sverige och både föreningar och församlingar var anslutna till den (s.k. biträdesföreningar).

Jönköpings Missionsförening organiserade en väckelserörelse som stod nära Svenska kyrkan och hade nära band med EFS. Under 1800-talet var det vid tre tillfällen på förslag att organisatoriskt bli en del av EFS, men så blev aldrig fallet. Inom Jönköpings Missionsförening (JM) fanns det även många som sympatiserade med frikyrkotanken och när Svenska Missionsförbundet (SMF) bildades 1878 var det en del i föreningen som drog åt det hållet. Under 1900-talets första årtionde var det flera gånger nära att JM skulle ansluta sig till SMF och bli en del av denna riksorganisation. Varje gång blev förslaget nedröstat. Jönköpingsföreningen bevarade sin självständighet och frihet åt båda hållen.

1886 uttrycktes Jönköpings Missionsförenings linje så här:

"Föreningens uppgift är att i sin mån bidraga därtill, att Kristus, den korsfäste, blir predikad till syndares omvändelse och de troendes helgande och stadfästande i Guds nåd. Allt direkt verkande för kyrkliga eller frikyrkliga intressen ligger utom föreningens uppgift."

"Verksamheten bör vara praktisk och då huvudsakligen i samma riktning som hittills. Varken kyrklighet eller frikyrklighet som sådan bör befordras utan endast själarnas frälsning. Frågan om dop och nattvard måste ligga utanför föreningens verksamhet. Biträdesföreningarna få i dessa frågor handla alldeles fritt, så ock predikanterna."

Båda citaten är hämtade från Göran Åbergs bok Enhet och frihet, sid 124.

Med tiden bildades det även ett ungdomsförbund och ett missionssällskap för yttre mission inom samma område och 1919 slogs dessa tre organisationer ihop och tog namnet Svenska Alliansmissionen. Den nya organisationen fortsatte i samma spår som de tidigare. Så här beskrev SAM:s förste missionsföreståndare situationen 1921:

onsdag 11 december 2019

Några tankar om generationsväxling och ett boktips

På senare år har jag jobbat en del med generationsväxling. Det började för några år sedan när jag läste Egil Svartdahls bok Ge det vidare - En församling för alla generationer och lyssnade till honom på en fortbildningsdag för pastorer. I veckan har jag läst boken igen och jag vill verkligen rekommendera den till alla pastorer och ledare, särskilt dem som har passerat femtio. Själv har jag passerat sextio och det är dags att lämna över huvudansvaret till nästa generation.

Jag jobbar med generationsväxling i tre olika sammanhang: min egen församling där jag hör till ledarskapet, andra församlingar som jag coachar och i samfundet där jag jobbar.

Först och främst är det alltså i min egen församling (notera att possessivt pronomen här inte markerar ägande utan tillhörighet). Vi som grundade Råslätts församlingsgemenskap i början på 80-talet är nu i sextioårsåldern och det är hög tid att träda tillbaka och lämna över hela ansvaret till nästa generation. Visst har vi tränat många nya ledare genom åren, men det är inte så lätt att släppa kontrollen över det som man själv har startat och byggt. Håkan och jag som var ledare från starten har fortfarande en stark röst i gemenskapen och vi måste medvetet träda tillbaka och låta näste generation staka ut vägen in i framtiden. Egil Svartdahls bok och föreläsningar blev en god hjälp för oss. Svartdahl menar att de som är mellan 25 och 50 år är nyckelgenerationen i en församling. De har direktkontakt med både de yngre och de äldre och det är den generationen som måste ha det största inflytandet i att forma församlingens liv, verksamhet och kulturella uttryck. Under de senaste åren har vi jobbat mycket målmedvetet med generationsväxlingen och vi är på god väg att ta det i hamn.

I mitt arbete med församlingsutveckling besöker jag många församlingar och ledningsgrupper. Frågan om generationsväxling är ofta aktuell och i många sammanhang är den akut. Jag ser fyra stora utmaningar i frikyrkoförsamlingar i Sverige.

fredag 6 december 2019

Bokrecension: Convictions av Marcus J. Borg

I somras fyllde jag 60. I present fick jag bland annat boken Convictions - How I Learned What Matters Most av Marcus J. Borg. Jag läste den direkt med stort intresse. Nu är det dags att presentera en recension. 

Marcus Borg levde 1942-2015. Han var professor vid Oregon State University och en av de ledande teologerna i USA under 1900-talet. Den här boken skrev han i samband med sin 70-årsdag och den är något av hans andliga testamente. I den sammanfattar han sitt liv och delar med sig av vad han kommit fram till. Han skriver om minnen, omvändelser och övertygelser. 
  • Minnen: framför allt från barndomen, men också från några senare perioder. 
  • Omvändelser: stora förändringar i livet och i synen på den kristna tron. 
  • Övertygelser: vad han har kommit fram till genom livet och vad som är hans slutgiltiga övertygelser.
Den var både intressant och nyttigt att läsa den här boken, Det är bra att läsa sådant som ger motstånd och utmanar det egna tänkandet. Det här är en sådan bok. Marcus Borg och jag tänker nämligen väldigt olika och han går emot mycket av det jag tror på och tycker är viktigt. 

I det första kapitlet målar Borg upp en konflikt mellan konservativ kristendom på ena sidan och progressiv kristendom på den andra. Det är en intressant och klargörande utgångspunkt. I den svenska kontexten är inte alltid alternativen så tydliga som i den här boken. Vi är försiktiga med att säga att andra har fel och söker ofta konsensus. Ibland är det positivt, men ofta är det förvirrande. Borg målar upp alternativen så tydligt att man förstår att man måste ta ställning. Det finns olika sorters kristendom som inte går att förena. Det han kallar för konservativ respektive progressiv kristendom är varandras raka motsatser och han är väldigt tydlig med var han själv hör hemma. Marcus Borg står för en progressiv kristendom. 

fredag 1 november 2019

Bokpresentation: Ett dubbelt svek

En otrygg barndom ger konsekvenser under hela livet.

Att så är fallet har jag vetat länge och det är något som blir väldigt tydligt i Mikael Hallenius nya bok om trons prövning: Ett dubbelt svek.

Mikael Hallenius skriver utifrån sin egen erfarenhet av att två gånger ha blivit lämnad av sin mamma. Först av sin biologiska mamma i Colombia och sen, som femåring av sin adoptivmamma i Sverige. Det är detta som är det dubbla sveket.

Det är det andra sveket som är det värsta och det är det som bearbetas i boken. På bokens baksida står att läsa: "Som barn blev han övergiven av sin mamma. Sveket kommer ikapp en sommar när hennes lägenhet ska städas ur. Hur har detta livssår påverkat honom? Hur har frånvaron av en förälder påverkat tron?"

På sid 27 i boken beskriver Hallenus själv vad som hände när han skulle städa ur Eva-Christinas lägenhet efter hennes död.

"Mycket kan sägas om detta. Men i efterhand ser jag det som att jag mitt i livet blev upphunnen och slagen till marken av min egen omättade mammahunger. Hon fanns inte där för mig. Men det svikna barnet och den arga tonåringen fanns kvar och behövde hanteras av den vuxne mannen. Det blev för mycket. Jag orkade inte." 

fredag 25 oktober 2019

Bokpresentation: Drömmen om en Jesusrörelse

Idag vill jag presentera en ny bok om mission i Sverige. Den är skriven av Richard Hultmar, som är pastor i Korskyrkan i Stockholm och den har titeln Drömmen om en Jesusrörelse.

Utifrån sina egna erfarenheter från pionjärmission i Ryssland och församlingsplantering i Sverige beskriver Richard Hultmar drömmen om hur en Jesusrörelse i Sverige skulle kunna se ut i vår tid. Han hämtar också inspiration från en snabbväxande församlingsrörelse i Indien och författaren och missionsstrategen Steve Addison. Först och främst bygger han dock på Nya testamentets vittnesbörd om Jesus och den tidiga församlingsrörelsen.

I åtta välskrivna och utmanande kapitel går Hultmar igenom de tre centrala delarna i missionsuppdraget, nämligen att dela evangeliet, träna lärjungar och plantera församlingar. Varje kapitel handlar om ett steg i processen. Kapitelrubrikerna avslöjar vad det handlar om:

  1. Hör kallelsen
  2. Se behoven
  3. Kontakt med skörden
  4. Dela evangeliet
  5. Träna lärjungar
  6. Samlas i en församling
  7. Multiplicera ledare
  8. Tillämpning

fredag 30 augusti 2019

Se på himlens fåglar, del 2

I min förra text berättade jag om mitt nya intresse för fågelskådning. Här kommer nu de tre sista punkterna i min predikan om vad Bibeln säger att vi kan lär oss av fåglarna. 


3. Bekymra er inte
Det är lätt att bekymra sig för framtiden, för mat, kläder och pengar. Detta talar Jesus om i Lukasevangeliet tolfte kapitel.  "Bekymra er inte för ert liv, vad ni ska äta, eller för er kropp, vad ni ska klä er med", säger han (Luk 12:22) och fortsätter sedan. ”Se på korparna. De varken sår eller skördar, de har varken förråd eller lada, ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna” (Luk 12:24). Gud försörjer korparna och ser till att de får vad de behöver. De arbetar inte, sår inte och skördar inte. På samma sätt ska Gud ta hand om oss, så vi behöver inte bekymra oss för morgondagen. Vi är mer värda än fåglarna.     
           
Detta betyder inte att vi inte ska arbeta för att försörja oss, planera för framtiden, så och skörda. Korparna gör det Gud har skapat dem för och han tar hand om dem. Om vi gör det han har skapat oss till kommer han att ta hand om oss. Vi ska arbeta för att försörja oss (se t.ex. Ef 4:28, 1 Thess 4:11-12, 2 Thess 3:10), men vi ska inte bekymra oss för mat och kläder. Det är det som är poängen.

I vers 31 säger Jesus att det är om vi söker Guds rike, som han också ska ge oss allt vi behöver. Det finns ett villkor för löftet. Han säger inte att Gud ska ta hand om oss vad vi än gör, utan att han ska ta hand om oss ifall vi söker Guds rike och gör hans vilja. Här är det också viktigt att betona att detta är ett löfte till gemenskapen. Det gäller oss tillsammans, inte bara individuellt. Gud tar hand om oss som gemenskap och vi ska ta hand om varandra. Det är inte bara jag och Jesus. Att leva i en gemenskap ger trygghet inför framtiden. Vi vet att vi har en Gud som tar hand om oss och en familj som ställer upp. Därför behöver vi inte bekymra oss. 



Gud tar hand om gråsparvarna, foto: pixabay

måndag 26 augusti 2019

Se på himlens fåglar, del 1

Efter ett långt sommaruppehåll är det dags att börja blogga igen.Jag har lagt 60-årskrisen bakom mig (den skrev jag om och bearbetade i våras) och nu ser jag framåt istället. Om Gud vill så får jag leva och tjäna honom många år till. Ett sett att hantera livets gång är att skaffa nya intressen och i år har jag och Kerstin gjort det. Vi har blivit fågelskådare. Under sommaren har vi vandrat omkring i naturreservaten i Jönköpingstrakten och skådat fåglar. Det har varit väldigt roligt. Jag har upplevt den helande kraften i naturen på ett nytt sätt och det är väldigt bra för relationen att hitta ett nytt gemensamt intresse när man varit gifta i 40 år.

Sen är det ju faktiskt så att Jesus uppmanade människorna att titta på fåglarna. "Se på himlens fåglar", sa han (Matt 6:26) och det har jag gjort i sommar.

En stork skulle jag gärna vilja se, foto pixabay

Job säger att Gud talar till oss genom djuren och fåglarna. "Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar" (Job 12:7). Bibeln talar på många ställen om vad vi kan lära av fåglarna och min första predikan efter sommaren handlade om detta. I predikan tog jag upp fem olika lärdomar. Här presenterar jag de två första. Fler kommer senare.

1. Förstå den rätta tiden
"Till och med hägern i skyn vet sin bestämda tid, turturduvan och svalan vet när de ska återvända. Men mitt folk känner inte till vad Herren kräver" (Jer 8:7). Folkbibeln har stork istället för häger och lägger till trana. Hursomhelst handlar det om att fåglarna känner in tiden. De vet när det är dags att flytta. Men Jeremia klagar på att Guds folk inte förstår vad Gud kräver, vad Gud vill. Fåglarna vet vad Gud vill och gör det i rätt tid. På samma sätt bör vi läsa av tiden och förstå tiden. Förstå när det är rätt tid att göra saker, säga saker, ändra på saker. Förstå att göra Guds vilja i rätt tid.

fredag 28 juni 2019

Bokpresentation: Bekänna färg

Diskussionen om hur kyrkan ska förhålla sig till samkönade relationer är het. Frågan har diskuterats intensivt under många år och när Libris gav ut antologin Välkomna varandra under hösten 2017 togs ett nytt steg. Tidigare rådde det en relativt stor enighet inom de mer evangelikala sammanhangen om att hålla fast vid en traditionell syn på äktenskapet, men på senare tid har flera röster höjts för att fullt ut bejaka samkönade relationer även i dessa sammanhang. Välkomna varandra hör till dessa röster vilket tydligt signalerades i bokens undertitel - Bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan.

Under våren 2019 kom så antologin Bekänna färg – Kyrka och hbtq i en regnsbågsfärgad värld, utgiven av Apologia och Svenska Evangeliska Alliansen och med Olof Edsinger och Ray Baker som redaktörer. Bokens ärende är att ödmjukt och respektfullt förklara och försvara den traditionella synen på äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna. Den är delvis ett svar på Välkomna varandra, även om Bekänna färg är bredare och tar upp flera ämnen som inte behandlas i den första boken. Jag har läst båda böckerna med stort intresse och jag tycker att den som verkligen vill förstå den här diskussionen bör läsa båda två, oavsett vilken grundsyn man har. Det blir ett bättre samtal om man verkligen förstår meningsmotståndarens argument. 

fredag 21 juni 2019

Berättelser ur mitt liv - psykisk ohälsa

Imorgon fyller jag 60 år och därför håller jag på att dela berättelser ur mitt liv. Jag har tidigare skrivit om apologetik på gymnasiet, en sommar i Frankrike, att vara pappa till sex barn, att läsa Francis Schaeffer och att leva i gemenskap. Idag vill jag berätta något om en annan faktor i livet, nämligen psykisk ohälsa. 

På olika sätt har mitt liv berörts av psykisk ohälsa sen jag var i trettioårsåldern. Det har ibland varit ganska tungt, men framför allt har det lärt mig väldigt mycket. Livet är inte enkelt och det är ofta prövningarna som får oss att växa och lära oss nya saker. Mötet med psykisk ohälsa gjorde att jag  brottades mycket med förhållandet mellan kristen tro och psykologi och jag omvärderade en hel del av mina tidigare uppfattningar. Detta ledde till att jag mer förstod värdet av psykologi och psykoterapi och att även kristna kunde få god hjälp av sådan behandling. Innan dess trodde jag att det mesta kunde lösas med förbön, inre helande och själavård.

När jag brottas med något går jag alltid till Bibeln och söker svar. Jag tror ju att Bibeln är Guds ord och att Gud har talat där. Bibeln är det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv, och jag skulle inte kunna acceptera en psykologisk teori eller psykoterapeutisk behandling som går emot den bibliska människosynen. Därför var det viktigt för mig att gå till botten med frågorna och söka hållbara svar. Under ett par år läste, studerade, samtalade och grubblade jag över det här och jag landade till slut i ett nytt förhållningssätt. Det resulterade bland annat i en predikoserie som jag höll 1990, när jag var 31 år. Det är förstås längesedan, men jag tycker fortfarande att denna undervisning håller, även om jag förstås har lärt mig mycket mer i ämnet sen dess. Predikoserien tar upp tre ämnen som ligger nära frågan om psykisk ohälsa, nämligen känslor, vrede och förlåtelse. Jag har kommit tillbaka till dessa teman i många sammanhang genom åren och också publicerat dessa predikningar som inlägg här på Barnabasbloggen. Psykisk ohälsa har aldrig varit något huvudtema för mig, men det har länge funnits där i bakgrunden och jag har en del att säga om det när jag får chansen.

Läs mina texter om du är intresserad:

Bibeln och våra känslor

Att hantera sin vrede

Ett annat sätt att se på förlåtelse

torsdag 20 juni 2019

Berättelser ur mitt liv - att leva i gemenskap

Nu är det bara två dagar kvar till min 60-årsdag. Bearbetningen fortsätter och här kommer ytterligare en berättelse ur mitt liv. Idag vill jag berätta om en vision som har präglat mitt liv, kanske mer än något annat. Visionen av att leva i en gemenskap som den första församlingen i Jerusalem (se Apg 2:41-47, 4:32-35).

När jag var tonåring fångades jag av drömmen om att leva i gemenskap. Jag läste om kristna kollektiv, storfamiljer och kommuniteter runtom i världen och i Sverige. På 1970-talet fanns det mycket mer sådant än vad det finns nu. Jag slukade böcker som t.ex. Gemenskap i en söndrad värld (1976) av Dave och Neta Jackson (Living Together in a World Falling Apart). Den boken om fem kristna kommuniteter i USA satte djupa spår i mitt liv. Jag ville på något sätt leva i gemenskap, i en kristen kommunitet där man delade livet i vardagen.

Mitt första gemenskapsexperiment var när jag gick sista året på gymnasiet. Vi hade en bönegrupp och fem av oss bestämde sig för att tillsammans flytta till lägenheter på Torpa i Jönköping och dela livet mer intensivt. Jag delade en etta med Olle och vi hade gemensam ekonomi hela året. Anki, Annica och Kerstin bodde alldeles i närheten. Vi åt middag tillsammans flera dagar i veckan och hade regelbundna samlingar med bön och bibelläsning. Det var en bra första erfarenhet av att dela livet både andligt och praktiskt och det varade i ett år. När jag och Olle tog studenten skingrades gemenskapen.

Min andra erfarenhet av att leva i gemenskap kom direkt efter gymnasiet när jag gjorde vapenfri tjänst. Det året bodde jag tillsammans med ett tiotal andra killar i en paviljong (eller snarare barack) i Västra Frölunda. De flesta var kristna och det blev något av ett kristet kollektiv där vi delade livet, samtalade, bad och studerade Bibeln tillsammans. Det var en tid som satte spår i oss som var med.

Efter dessa två ettåriga experiment fyllde jag 20 år och var redo för att satsa ordentligt. Då flyttade jag till bostadsområdet Råslätt utanför Jönköping och var med och startade den gemenskap som jag fortfarande lever i fyrtio år senare. Hur kunde det bli så?

 
Råslätt består av 30 färgglada höghus och 5 500 invånare från hela världen. 

söndag 16 juni 2019

Ett stort hus med många kärl – en balanserad syn på synd i församlingen


De flesta håller nog med om att den som kallar sig kristen och är med i en kristen gemenskap inte kan leva hur som helst eller tro på vad som helst. Det måste finnas vissa kriterier för att få vara medlem i en församling. Den stora frågan är dock hur dessa kriterier ska formuleras och den frågan väcker många följdfrågor: 
  • Ska det vara en hög tröskel eller en låg tröskel för att bli medlem i församlingen?
  • Hur gör man ifall medlemmar inte lever i överensstämmelse med församlingens tro och värderingar? Ska de få vara med ändå, eller ska de vara tvungna att lämna gemenskapen?
  • Alla är syndare, men betyder det att vi ska acceptera hur mycket synd som helst i församlingen?
  • Församlingen är kallad att vara helig och ren, men betyder det att vi inte ska tolerera någon synd hos medlemmarna i församlingen?

Det här är frågor som kristna har brottats med i tvåtusen år och det har inte varit lätt för kristna rörelser och församlingar att hålla balansen. Ibland har det blivit alldeles för hårt och man har uteslutit människor ur församlingen för minsta lilla felsteg. Ibland har det blivit alldeles för mjukt och människor har fått vara med i församlingen oavsett hur de lever eller vad de tror på. Det verkar som att vi pendlar från det ena diket till det andra och har svårt att hålla oss på vägen. I den här texten vill jag undersöka om Bibeln kan ge oss någon vägledning i den här frågan. Finns det en biblisk modell som hjälper oss att hålla balansen, så att vi varken blir för smala eller för breda? Finns det en biblisk grund för att tolerera ett visst mått av synd i församlingen, utan att acceptera allt? Jag menar att det gör det.


Augustinus felaktiga bibeltolkning

Innan jag presenterar den bibliska grunden vill jag dock peka på ett bibelargument som inte håller måttet. Det kommer från kyrkofadern Augustinus (354-430), som redan på 400-talet debatterade frågan om syndens och syndarens plats i kyrkan. Under hans tid blev kristendomen statsreligion i det romerska imperiet och Augustinus försvarade idén om att kyrkan skulle omfatta hela folket. På andra sidan i debatten stod donatisterna, som menade att kyrkan skulle bestå endast av dem som verkligen levde som kristna och därför förespråkade högre krav för medlemskap. För att försvara idén om att alla skulle få vara medlemmar i kyrkan tog Augustinus till en kreativ omtolkning av en av Jesus liknelser, nämligen den om åkern och ogräset i Matt 13:24-30.

torsdag 6 juni 2019

Berättelser ur mitt liv - Att läsa Francis Schaeffer

60-årsdagen närmar sig med stormsteg och jag fortsätter att bearbeta detta genom att skriva berättelser ur mitt liv. Här kommer den fjärde delen.

En av de personer som har påverkat mig allra mest är förmodligen Francis Schaffer. Jag träffade honom aldrig, men jag läste många av hans böcker när jag var ung (16-22 ungefär) och jag kan inte bortse ifrån att de satte djupa spår. Här tänker jag dela med mig lite av vad jag lärde mig genom att läsa Francis Schaeffer.

Francis Schaffer var amerikan och  levde från 1912 till 1984. Han brukar räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika kristna tänkare och jämförs ibland med C.S Lewis och Billy Graham. Han var en reformert teolog och pastor, som kom till Europa som missionär efter andra världskriget. I Schweiz byggde han och hans fru Edith upp en kristen kommunitet vid namn L'Abri (skydd). Det blev en plats dit tusentals människor kom för att studera och diskutera den kristna trons sanningsanspråk. Idag finns det l'abri-gemenskaper på många platser i världen. Från början av 1980-talet till 2013 fanns det även ett nordiskt  L'Abri i Mölle i Skåne. Själv besökte jag aldrig L'Abri i Schweiz, men jag påverkades av det som hände där.

Häromdagen letade jag igenom mitt bibliotek för att hitta alla böcker av Schaeffer som jag läst. Det blev en rejäl hög (se bilden nedan), även om det var någon titel jag inte hittade:

tisdag 4 juni 2019

Berättelser ur mitt liv - att vara pappa till sex barn

Den 4 juni 1980 blev jag pappa. Idag är det 39 år sedan. Tolv år senare hade jag och Kerstin fått sex barn tillsammans. Det var en stor förändring i livet att få barn och det var väldigt nyttigt för mig. Mina barn har hjälpt mig att ha båda fötterna på jorden. Jag tror att jag hade lite svårt för det innan de kom in i bilden. Den här texten tillägnar jag dem: Johanna, Jakob, Joakim, Jennie, Josef och Joel.

Den bästa definitionen av kristen andlighet har jag funnit i Larry Richards bok A Practical Theology of Spirituality. Han skriver att biblisk andlighet är att leva ett sant mänskligt liv i djup gemenskap med Gud. Jag brukar uttrycka det som att man ska ha hjärtat i himlen och båda fötterna på jorden.

Det gäller att ha balans mellan dessa båda pooler. En del tänker bara på det jordiska och tappar bort himlen och evighetsperspektivet. Andra tappar markkontakten och svävar iväg i olika typer av överandlighet. Innan jag blev pappa hade jag nog en viss tendens till det senare. Som 20-åring var jag väldigt ointresserad av den här världen och helt fokuserad på att tjäna Gud och sprida hans ord. Jag hade väldigt höga ideal. Inga pengar fick användas till något onödigt och varje minut skulle förvaltas på bästa sätt.

Jag hade verkligen hjärtat på rätt ställe, men jag hade inte riktigt fötterna på jorden. Jag tror inte att det hade fungerat så bra i längden. Livet behöver balans för att fungera och framför allt behöver det vara sant mänskligt. Mina barn kom in i mitt liv och det förändrade allt. Jag tackar Gud för var och en av dem. Helt plötsligt var jag tvungen att fokusera på mer jordnära saker och mer jordnära behov. Helt plötsligt kunde jag inte vara så effektiv längre och det var väldigt nyttigt. Jag tror att jag blev en bättre människa och en mer balanserad kristen ledare tack vare mina barn. Det gick inte på en gång, men vi fick ju många barn, så jag kunde verkligen inte smita undan och missa poängen.

Tack vare dem fick jag också tillbaka några av mina gamla intressen för sånt som händer här på jorden (t.ex. idrott och musik) och det har berikat mitt liv. Idag har jag båda fötterna på jorden, och jag hoppas att jag fortfarande har hjärtat i himlen. Jag lever ett sant mänskligt liv i djup gemenskap med Gud.

Var har du ditt hjärta? Var har du dina fötter?

Vår familj sommaren 1999

Jag har en viss erfarenhet av barnuppfostran, eller föräldrastil som det visst heter nuförtiden, och jag har skrivit två blogginlägg om det. Läs gärna dem om du är intresserad.  

måndag 27 maj 2019

Berättelser ur mitt liv - en sommar i Frankrike med OM

Idag fortsätter jag min serie med berättelser ur mitt liv.

När jag var 18 år mötte jag missionsorganisationen OM. (Då visste jag inte att OM också var inblandad i min omvändelse tre år tidigare). OM:s Sverigeledare Hans Ström medverkade på en nyårskonferens i min hemförsamling och under den konferensen öppnades mina ögon för de andliga behoven i världen. Jag brukar kalla det för min andra omvändelse, därför att det ändrade inriktningen på mitt liv radikalt. Tidigare hade jag mest tänkt på att evangelisera i Sverige, nu upptäckte jag plötsligt den stora missionsutmaningen i världen och att det fanns många onådda folk och folkgrupper. Särskilt fick jag nöd för muslimvärlden och jag fick Turkiet på mitt hjärta. Jag köpte OM:s världskarta och satte upp den på väggen i mitt rum och började be för världen.

OM visade också på att det fanns ett stort behov av mission i Europa. Jag köpte en bok med titeln France - a mission field och den skakade om mig rejält. Jag förstod att det fanns länder i Europa där det var mycket större andliga behov än i Sverige. Frankrike var det andra landet som jag fick på mitt hjärta under den sista terminen på gymnasiet, våren 1978. Och nöden för Frankrike blev faktiskt starkare än nöden för Turkiet.

Jag har älskat Frankrike och allt franskt sen jag var liten. Jag tror att jag har fått det med modersmjölken eftersom min mamma talar franska och alltid talat varmt om Frankrike. När jag skulle välja språk till högstadiet var det aldrig någon tvekan. Det har alltid varit självklart att jag ska lära mig franska och jag läste franska i sammanlagt sex år i skolan. När jag slutade gymnasiet var jag redo att åka till landet i mitt hjärta för att dela evangeliet med fransmännen.

På 70-talet hade OM månadslånga sommarkampanjer i många länder i Europa. Hundratals ungdomar från hela Europa (och världen) samlades för en veckas konferens för att sedan delas upp i olika team och åka ut på evangelisation i olika länder. Jag kände Guds kallelse att åka till Frankrike två månader (juni och juli) och tog ledigt sista veckan på gymnasiet, skippade studentfirandet och gav mig ut i mission. Det blev två fantastiska (och utmanande) månader som gav erfarenheter och lärdomar som jag har burit med mig hela mitt liv.

Det började med att svenskarna som skulle åka ut i juni samlades på OM:s Sverigekontor i Smålandsstenar. Alla fick lämna in de pengar man hade med sig. Det var inte tillåtet att ha privata pengar när man var med OM, utan i teamen delade man allt och skulle lära sig att leva i tro på att Gud förser. Att åka ut med OM, var lite grann som när Jesus sände ut sina lärjungar utan pengar (se Mark 6:8-9). Man fick inte heller ha med sig kamera. Vi var ju inte ute för att turista utan för att tjäna Gud och det var viktigt att alla i teamen var på samma nivå och att ingen hade mer än någon annan. Det var radikalt och det var nyttigt. Jag hade inga invändningar mot OM:s policy utan satsade helhjärtat. Och i efterhand kan jag se att det var just de här omständigheterna som bidrog till att göra sommaren så lärorik. Jag förstår hur Jesus tänkte när han sände ut lärjungarna utan pengar och mat.

Från Sverige bilade vi först till OM:s bas i Belgien och sen vidare ner till Le Havre i norra Frankrike. Juni månads förberedelsekonferens var ombord på OM:s nyligen införskaffade fartyg  Doulos, som var på väg ut på sin första resa i missionens tjänst. Det var inspirerande att tillbringa en vecka ombord på Doulos. OM:s missionsfartyg är något alldeles speciellt och jag har många vänner som har seglat med något av dem på världshaven. Nuförtiden är det Logos Hope det handlar om.

















 Doulos i Argentina i maj 1979

fredag 24 maj 2019

Därför brinner jag för församlingsplantering (och är frustrerad)

Alla som brinner för något har nog upplevt frustration när andra inte brinner för samma sak. Jag brinner för församlingsplantering i Sverige och det har jag gjort i snart 40 år. Det har många gånger varit oerhört frustrerande. För 40 år sedan var det knappast några som talade om behovet av att plantera nya församlingar i Sverige. Idag är det mer accepterat och alla frikyrkosamfunden har det på sin agenda. Det tycker jag är bra. Men jag är fortfarande frustrerad.

Även om det nuförtiden är många som förstår behovet av församlingsplantering är det fortfarande alltför få som brinner för det och är beredda att göra något för det. Och det finns fortfarande många som inte alls inser att det är nödvändigt att plantera församlingar. Jag mötte den inställningen senast nu i veckan när jag talade om församlingsplantering i ett sammanhang. Jag hoppas att jag lyckades övertyga några av dem som var skeptiska. Jag brinner och jag är frustrerad. Det går nog ofta hand i hand.

Jag blir därför extra glad när jag läser något riktigt bra som argumenterar för det jag tror på. Nu senast är det boken Center Church, som jag recenserade förra veckan. I ett av bokens avslutande kapitel förklarar Tim Keller varför det är nödvändigt att plantera nya församlingar om en kristen rörelse ska må bra och utvecklas positivt.

Keller menar att evangelisation och församlingsplantering var ett naturligt utflöde av församlingarnas liv i Apostlagärningarna och att det borde vara lika naturligt idag. Att plantera nya församlingar borde vara en lika självklar del av församlingens liv som att fira gudstjänst, evangelisera, undervisa, bygga gemenskap, och att bedriva diakoni och socialt arbete. En rörelse som slutar att plantera nya församlingar kommer snart att tappa fart och gå tillbaka. En rörelse som slutar att plantera församlingar kommer snart att sluta bryta ny mark och nå nya människor i nya sammanhang. Därför är församlingsplantering så viktigt.

torsdag 23 maj 2019

En bön i ångest

Jag vet en del om hur det är att leva med ångest. Inte för att jag gör det själv, utan för att jag har det i min närhet. Igår kväll hade vi samling i vår husförsamling (det är en liten grupp som samlas varje vecka för att fika, läsa Bibeln, samtala och be tillsammans). Just nu håller vi på att läsa Markusevangeliet och igår hade vi kommit fram till det fjortonde kapitlet. Vi fastnade för att Jesus hade ångest inför att han skulle lida och dö på korset. Så här står det i Mark 14:33-36.

Men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Bävan och ångest kom över honom, och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka.” Han gick lite längre bort, föll ner på marken och bad att få slippa denna stund, om det var möjligt. Han sade: ”Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.”

Vi samtalade om att Jesus vet vad stark ångest innebär och att han kan förstå oss när vi har ångest. Vi insåg också att den bön som Jesus bad kan tjäna som ett mönster för hur vi kan be när vi drabbas av ångest eller andra svårigheter. Jag tror att vi fick något av en aha-upplevelse tillsammans och de som var där bidrog alla på olika sätt till bilden. För mig blev det ett fint exempel på vad som kan hända när man läser Bibeln tillsammans och samtalar om texten. Gud talar genom sitt Ord och han talar i gemenskapen. Det här var vad vi tänkte:

Jesus korta bön kan delas in i fyra fraser, som alla är viktiga.
  1. "Abba! Fader!" Jesus tilltalar Gud som far, som pappa, och han visar att vi också kan göra det. Det visar på en nära och trygg relation. Gud är vår far och när vi tror på Jesus blir vi hans barn.
  2. "För dig är allting möjligt." Bönen fortsätter med en trosbekännelse. Att bekänna att allt är möjligt för Gud är att be i tro. Gud är både god och allsmäktig och det kan vara bra att påminna sig om det när allt känns mörkt och ångesten håller en i sitt grepp. 
  3. "Ta denna bägare från mig." Jesus ber om att få slippa lidandet. Ingen vill ha ångest eller andra svårigheter och det är självklart att vi ber Gud ta bort ångesten, hela sjukdomen, lindra smärtan eller ta bort det problem vi brottas med. Det är helt naturligt att be Gud ta bort bägaren (lidandet) och det är helt ok. Jesus gjorde det och det kan vi också göra mitt i ångesten. Kanske gör Gud som vi ber honom om. 
  4. "Men inte som jag vill, utan som du vill." Det är inte säkert att Gud gör som vi önskar. Jesus avslutar bönen med att ödmjuka sig och överlåta sig till Faderns vilja. Guds vilja var att Jesus skulle gå igenom lidandet och därför tog han inte bort bägaren. Även om Gud inte tar bort ångesten eller smärtan kan vi lita på att han älskar oss och vill det bästa för oss. Han leder oss till det slutliga målet. Nöd eller ångest kan inte skilja oss från Kristi kärlek (Rom 8:35) och en dag i framtiden kommer all smärta och alla tårar vara borta (Upp 21:4). 

Den här bönen kanske du vill be någon gång när du drabbas av ångest eller hamnar i svårigheter. Jag tänker att det kan vara en bra bön att lära sig utantill. Om du vill använda Folkbibelns översättning är den så här: 

Abba, Far! 
Allt är möjligt för dig. 
Ta den här bägaren ifrån mig. 
Men inte som jag vill, 
utan som du vill.

lördag 18 maj 2019

Berättelser ur mitt liv - Tro på fast grund

Om en dryg månad fyller jag 60 år. Det känns lite konstigt att bli så gammal. Det mesta av mitt liv ligger bakom mig och under den här våren har jag sett tillbaka och reflekterat över hur det blev. Framöver tänker jag skriva av mig lite grann och dela med mig av berättelser ur mitt liv. Främst är det för min egen skull, men kanske kan det också vara intressant för andra att läsa. 

Jag blev personligt kristen när jag var tonåring. Jag läste mycket och blev tidigt intresserad av apologetik, alltså att försvara och förklara den kristna tron med logiska argument. Sista året på gymnasiet skulle man göra ett specialarbete av något slag (det kunde vara i princip vad som helst) och jag valde att skriva en uppsats som argumenterade för den kristna tron. Uppsatsen hade den ambitiösa titeln Tro på fast grund - en presentation av biblisk kristendom; dess anspråk och dess grund. Idag plockade jag fram den och läste den igen och det gjorde mig faktiskt glad. Tänk att jag kunde skriva något så läsvärt redan som 18-åring. Uppsatsen är på 18 maskinskrivna A4-sidor. (På den tiden skrev man först allt för hand med papper och penna och när allt var klart skrev man ner det på en skrivmaskin, det var hårt jobb.) Jag kommer fortfarande ihåg hur jag kämpade med stencileringsapparaten i Pingstkyrkan i Huskvarna för att få fram en bunt prydliga häften. Jag minns inte hur många jag tryckte, men jag delade ut till alla mina klasskamrater och andra intresserade. Jag har fortfarande kvar några exemplar. De slänger jag inte i första taget. Av någon anledning var mycket i mitt liv på 1970-talet orangefärgat, och så även detta häfte. 

Uppsatsen tar upp tre olika områden. Den första delen argumenterar för att det finns goda skäl att tro att det finns en Gud. Jag diskuterar främst med ateismen (jag hade många ateister i klassen) och min argumentation bygger främst på Francis Schaeffers apologetik och lite grann på C.S. Lewis. Francis Schaeffer var både apologet och teolog och han var nog en av de författare som påverkade mig mest under min ungdom. Hans författarskap får jag återkomma till i ett senare inlägg (den texten finns nu här: Berättelser ur mitt liv - Att läsa Francis Schaeffer).

fredag 17 maj 2019

Bokpresentation: Center Church av Tim Keller

Äntligen har jag läst ut Timothy Kellers bok Center Church. Jag har faktiskt hållit på att läsa den i flera år. Den är på 400 tättskrivna sidor och så innehållsrik och mastig att jag bara har kunna ta en liten bit i taget. Men det har verkligen varit värt besväret. Jag har lärt mig väldigt mycket och fått en hel del att bearbeta. Det har varit nyttigt och jag har gett glimtar från boken under läsningens gång här på Barnabasbloggen (se nedan).

Timothy Keller är församlingsgrundare och pastor i Redeemer Presbyterian Church i New York. Han har skrivit flera böcker och är en uppskattad och ansedd teolog med skarpa övertygelser. En sak som berör mig när jag läser boken är hans ödmjukhet och hans stora respekt för kristna som står i andra teologiska traditioner än hans egen. Han kan skilja på vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt och förstår att kristna behöver stå tillsammans i missionsuppdraget. Det är en ödmjuk inställning som man inte alltid möter hos reformerta författare.

Bokens titel är lite svår att förstå för en svensk läsare. Undertiteln förklarar lite vad det handlar om. Den lyder: Doing Balanced Gospel-Centered Ministry in Your City. Om man skulle översätta titeln till svenska tror jag att det skulle bli ungefär En balanserad församling. Boken handlar just om vikten av att hålla balansen mitt på vägen, att inte hamna i ytterligheter i endera diket, utan att vara i centrum. Därav titeln Center Church. Boken bearbetar tre stora områden där det gäller för varje församling att hålla sig i mitten av spänningen mellan två motpoler.

tisdag 14 maj 2019

Glimtar från ett pionjärdygn i Oskarshamn

Den gångna helgen var jag i Oskarshamn. Det är en stad som ligger i mitten av Kalmar län, som omfattar östra delarna av Småland och hela Öland. Jag var med på ett pionjärdygn som arrangerades av Svenska Alliansmissionen och Equmeniakyrkan Region Öst. Vi var ett 25-tal deltagare som var samlade på Villa Shalom i Oskarshamn. Några av deltagarna kom från närområdet, medan andra hade rest från Skåne, Stockholm och Västergötland. Anledningen till att vi hade lagt årets pionjärdygn i Oskarshamn var att vi ville fokusera på de stora behoven av mission och församlingsplantering i Kalmar län. Kalmar län är nämligen det län i Sverige där frikyrkoförsamlingarna tappar mest mark i förhållande till befolkningsmängden. Kalmar län har ca 240 000 invånare och av dem är endast 2,0 % medlemmar i en frikyrkoförsamling eller förening med liknande medlemsbegrepp inom Svenska kyrkan (typ EFS). Under perioden 2011 till 2015 minskade antalet frikyrkoförsamlingar i länet från 84 till 75 och medlemsantalet minskade från cirka       5 200 till 4 650. En ny församling planterades under perioden. Vi känner att vi behöver hjälpas åt för att stärka de församlingar som finns och för att nå nya människor och plantera nya församlingar. Kalmar län är en missionsutmaning, speciellt för oss i SAM som bara har några få små församlingar i länet, men många stora och livskraftiga församlingar i närbelägna Jönköpings län.

fredag 10 maj 2019

Gör allting i kärlek, 1 Kor 16:1-24

Idag har jag kommit fram till den sista delen i genomgången av Första Korinthierbrevets två sista kapitel. Dessa kortfattade bibelkommentarer är publicerade i  Bibeln idags bibelläsningsplan och det fanns bara utrymme för en kort text om kapitel 16. Den texten fokuserar på kapitlets kärna, som också är ett återkommande tema i hela brevet: kärleken.


Gör allting i kärlek

Första Korinthierbrevet 16:1-24 (läs texten nedan)

I avslutningen av brevet tar Paulus upp några praktiska saker. Han ger instruktioner om insamlingen till de fattiga i Jerusalem, han berättar om sina egna resplaner och dessutom om sina medarbetare Timotheos och Apollos. Brevet rundas av med en uppmaning att sätta värde på församlingens ledare och några hälsningar.

Mitt i detta kapitel finns några ord som är en värdig sammanfattning av hela Första Korinthierbrevet: ”Gör allting i kärlek.” Församlingen i Korinth var splittrad i olika grupper och hade problem med inre strider. Gång på gång har Paulus uppmanat till enhet och betonat kärleken. Av allt som är viktigt är kärleken det viktigaste. ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, men störst av dem är kärleken”, skrev han tidigare (13:13). 

Även Jesus betonade vikten av att älska varandra och sa: ”Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13:35). Kärleken och gemenskapen i den kristna församlingen är helt avgörande för om den ska vara ett trovärdigt vittne om Guds rike. Församlingen i Korinth hade misslyckats på den här punkten och det hade skadat deras vittnesbörd. 

Hur är det med de kristna gemenskaper där du och jag är med?  Finns där verklig och praktisk kärlek? Finns där en attraktiv gemenskap som gör Jesus synlig och drar människor till sig. Behöver vi kanske höra uppmaningen: Gör allting i kärlek.  


Bön: Herre, hjälp oss att bygga en gemenskap som är fylld av din kärlek.

1 Kor 16:1-24

1 När det gäller insamlingen till de heliga skall ni följa de anvisningar jag har gett församlingarna i Galatien. Dagen efter sabbaten skall var och en regelbundet lägga undan vad han har råd med, så att inte insamlingen börjar först när jag kommer. När jag väl är hos er skall jag förse dem som ni finner lämpliga med brev och skicka dem till Jerusalem med er gåva. Om det visar sig bäst att också jag reser gör jag sällskap med dem. Jag skall komma till er när jag har varit i Makedonien, för jag tänker fara genom Makedonien. Men hos er stannar jag kanske en tid, möjligen hela vintern, och då kan ni hjälpa mig när jag far vidare, vart det nu blir. 7 Den här gången tänker jag nämligen inte besöka er bara i förbifarten utan hoppas kunna stanna hos er en tid, om Herren tillåter det. 

Jag blir kvar i Efesos fram till pingst. 9 Här står dörren på vid gavel för mig: det är gott om uppgifter och motståndarna är många.10 När Timotheos kommer, se då till att han slipper oroa sig för er. Han arbetar för Herren precis som jag, 11 och därför får ingen se ner på honom. Hjälp honom sedan i väg och önska honom frid så att han kan resa tillbaka till mig. Jag väntar på honom, och bröderna också.
12 Vad vår broder Apollos beträffar, så har jag ivrigt uppmanat honom att fara till er tillsammans med bröderna. Men det var säkert inte meningen att han skulle fara nu; han kommer vid lämpligt tillfälle.
13 Håll er vakna, stå fasta i tron, var manliga och starka. 14 Gör allting i kärlek.
15 En sak ber jag er om, mina bröder. Ni vet att Stefanas och hans hushåll var Achaias första gåva till Kristus och att de har tagit på sig att tjäna de heliga. 16 Jag vill att ni i er tur skall underordna er sådana människor och alla andra som delar arbetet och mödan. 17 ag är glad över att Stefanas, Fortunatus och Achaikos har kommit hit. 18 De gör saknaden efter er mindre, de har varit till glädje för mig liksom för er. Sådana män skall ni sätta värde på.19 Församlingarna i Asien hälsar till er. Aquila och Prisca och församlingen som möts i deras hus hälsar hjärtligt till er, sina medkristna. 20 Alla bröderna hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss.
21 Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand. 22 Om någon inte älskar Herren: förbannelse över honom. Marana ta. 23 Nåd från vår herre Jesus åt er alla. 24 Min kärlek är med er alla i Kristus Jesus.
Övriga texter i den här serien:

torsdag 9 maj 2019

Döden är besegrad, 1 Kor 15:51-58

Den här veckan skriver jag bibelkommentaren i Bibeln idags bibelläsningsplan. Det är en kort utläggning varje dag och jag går igenom 1 Kor 15-16. Här kommer den femte delen.


Döden är besegrad

Första Korinthierbrevet 15:51-58 (läs texten nedan)

I avslutningen av kapitlet återvänder Paulus till tanken på att Jesus ska komma tillbaka. Det verkar som att han räknar med att det kan ske ganska snart och att han själv fortfarande ska vara i livet. 

När Jesus kommer ska de döda uppstå och de som ännu lever kvar ska förvandlas, så att det dödliga kläs i odödlighet. Det betyder alltså att de inte dör, men ändå får nya kroppar precis som dem som uppstår. Allt detta sker vid den sista basunens ljud, alltså vid Kristi återkomst (se 1 Thess 4:13-18) och då blir döden slutgiltigt besegrad. 

I början av kapitlet skrev Paulus att Kristus dog för våra synder och här skriver han att dödens udd är synden. Detta knyter ihop resonemanget och visar hur viktigt korset är för att besegra döden.

Paulus avslutar hela avsnittet om uppståndelsen med att tillämpa det i  läsarnas dagliga liv. Uppståndelsen innebär inte bara en slutgiltig seger över döden en gång i framtiden. Den innebär att Gud ger oss seger idag i våra liv och i vår tjänst. Därför kan vi arbeta hårt ge oss själva helt och hållet i arbetet för Herren. Det är inte meningslöst att arbeta för Gud. Han ser till att arbetet inte är förgäves. Det kan vara uppmuntrande att tänka på när det känns motigt. Alla som tror på Kristus är också kallade att arbeta för honom på ett eller annat sätt.


Bön: Tack Gud, för att du ger oss seger. Hjälp mig att tjäna dig uthålligt och hängivet utan att ge upp. 


1 Kor 15:51-58

51 Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, 52 i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. 53 Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. 54 Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. 55 Död, var är din seger? Död, var är din udd? 56 Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. 57 Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus. 58 Stå därför fasta och orubbliga, mina kära bröder, och ge ut er helt i arbetet för Herren. Ni vet ju att han inte låter er möda vara förspilld.


Övriga texter i den här serien:

onsdag 8 maj 2019

Hur uppstår de döda? 1 Kor 15:35-50

Idag publicerar jag den fjärde delen av min genomgång av 1 Kor 15-16. Alla delarna är publicerade i bibelläsningsplanen Bibeln idag.


Hur uppstår de döda?

Första Korinthierbrevet 15:35-50 (Läs texten nedan)

Paulus har slagit fast att de döda uppstår. Då kommer följdfrågan. Hur går det till och hurdan kropp har de som uppstår? Paulus tycker att frågan är enfaldig, men tar den ändå på allvar och försöker svara på den. Han använder en rad olika bilder för att hjälpa läsaren att förstå hur det fungerar. Han börjar med att likna det hela vid ett frö som blir sått och uppstår i en ny gestalt. 

Poängen är att det är skillnad på de jordiska kroppar som vi har nu och de nya kroppar som vi får vid uppståndelsen. De kroppar vi har nu är svaga och bryts ner med tiden. De nya kropparna beskrivs som oförgängliga, fyllda med kraft och förhärligade. Paulus återvänder till jämförelsen mellan Adam och Kristus och kallar Kristus för ”den siste Adam” och ”den andra människan”. Hela resonemanget landar i att vi ska bli avbilder av den himmelska människan, alltså Kristus. 

Det bästa svaret på frågan om hurdana kroppar vi får vid uppståndelsen är alltså att se på hurdan kropp Jesus hade efter uppståndelsen (se till exempel Luk 24:36-43). Detta skriver även Johannes om i sitt brev, när han skriver att vi kommer att bli lika honom (1 Joh 3:1-2). Exakt vad detta innebär vet vi förstås inte, men vi kan vara säkra på att allt kommer att bli bra och att det inte längre kommer att finnas några sjukdomar eller någon smärta.

Bön: Tack Herre, för att vi en dag sak få uppstå med nya kroppar och leva på en ny jord där rättfärdighet bor.


Om du vill läsa mer om hur de döda uppstår kan jag tipsa om den här texten, som jag har skrivit tidigare: 


1 Kor 15:35-50

35 Nu undrar någon: ”Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?” 36 Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. 37 Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. 38 Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. 39 Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. 40 Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. 41 Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.
42 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt.43 Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. 44 Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. 45 Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. 46 Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. 47 Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. 48 Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. 49 Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska. 50 Men det vill jag ha sagt, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet. 


Övriga texter i den här serien:

tisdag 7 maj 2019

Kristus har verkligen uppstått - vi ska också uppstå, 1 Kor 15:20-34

Den här veckan har jag skrivit bibelkommentarer i Bibeln idags bibelläsningsplan. Jag går igenom
Första Korinthierbrevets två sista kapitel och har skrivit en kort text för varje dag. Jag publicerar samtidigt texterna här på Barnabasbloggen. Det här är den tredje delen.


Kristus har verkligen uppstått - vi ska också uppstå

Första Korinthierbrevet 15:20-34 (läs texten nedan)

Allt hänger på att Kristus har uppstått och det slår Paulus fast att han verkligen gjort! 

I vers 20 tar Paulus upp tråden från vers 4 och fortsätter att räkna upp grundfakta i evangeliets budskap. Evangeliet handlar inte bara om det som Kristus har gjort, utan även om det som han kommer att göra i framtiden. Det är inte färdigt än. Paulus börjar med att göra en koppling mellan den första människan, Adam, och Kristus. Döden kom in i världen genom Adam. Uppståndelsen kom genom Kristus. Därefter gör Paulus en turordning för hur uppståndelsen kommer att ske. 

måndag 6 maj 2019

Några förnekar uppståndelsen, 1 Kor 15:12-19

Här kommer del två av min genomgång av 1 Kor 15-16 i Bibeln idag.

Några förnekar uppståndelsen

Första Korinthierbrevet 15:12-19 (läs texten nedan) 

Det fanns några i församlingen som sa att det inte finns någon uppståndelse från de döda. Troligen var de påverkade av grekiskt tänkande som nedvärderade det kroppsliga. De trodde att själen lever vidare när man dör, men inte på att kroppen ska uppstå. Det är denna villfarelse, som Paulus går tillrätta med i det här kapitlet. Nu förstår vi varför han började med att påminna om evangeliets innehåll. 

Hans argumentation är så här: 
  1. Om det inte finns någon uppståndelse, kan inte Kristus ha uppstått. 
  2. Om inte Kristus har uppstått är evangeliet inte sant.  
  3. Om inte evangeliet är sant så är er tro meningslös och då är ni kvar i era synder. 
  4. I så fall är vi grundlurade och då är det verkligen synd om oss.

Paulus vill alltså visa på vad som blir den logiska konsekvensen av att inte tro på uppståndelsen. Att Jesus verkligen har uppstått är utan tvekan den mesta avgörande händelsen i den kristna tron. Om Jesus inte har uppstått faller alltihop samman som ett korthus. Om Jesus har uppstått har han bevisat att den kristna tron är sann. Det är alltså därför Paulus i förra avsnittet räknade upp många av dem som hade sett Jesus efter uppståndelsen. Det som övertygade lärjungarna och de första kristna om att Jesus hade uppstått var inte först och främst den tomma graven (även om den också hade betydelse), utan att han visade sig för dem så många gånger. De visste att det var på riktigt.


Bön: Tack Gud, för att du har gett oss så övertygande bevis för att Jesus har uppstått. 

1 Kor 15:12-19

12 Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? 13 Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. 14 Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. 15 Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. 16 Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. 17 Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. 18 Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. 19 Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.


Övriga texter i den här serien:

Ett trovärdigt evangelium, 1 Kor 15:1-11