Ordinerad till pastor inom SAM

Förbön för Jonas och Daniel (foto: Mikael Good)

 

I söndags blev jag ordinerad till pastor i Svenska Alliansmissionen. Det skedde vid avslutningsgudstjänsten på SAM:s årskonferens på Gullbrannagården. Så nu är jag alltså SAM-pastor.

Jag anar att en del av mina läsare känner en viss förvåning över detta steg. För att skingra dimmorna och ge lite klarhet tänker jag i korthet berätta hur jag tänker om detta.

Jag arbetade som pastor i Råslätts församlingsgemenskap 1983-1993. Jag hade ingen färdig pastorsutbildning och församlingen var inte ansluten till något samfund, så det var aldrig akutellt med ordination. Jag kände inte heller något behov av det, utan var nöjd med att ha blivit avskiljd för uppdraget både i Jönköpings Baptistsförsamling (när de sände ut mig och Håkan Karlsson för uppdraget att plantera församling på Råslätt) och senare i den nybildade församlingen. Som jag ser det är det den lokala församlingen som kallar och avskiljer dem som ska vara pastorer.

Sen 1994 har jag varit bibellärare på Mariannelunds folkhögskola. Redan i församlingsarbetet var undervisning min viktigaste uppgift och jag har sett min tjänst i Mariannelund som en fortsättning på min pastorskallelse i ett nytt sammanhang (folkhögskolan och pingströrelsen). Jag har alltid känt en viss stolthet och en stor frimodighet i att vara pastor och bibellärare utan att ha en teologisk examen eller vara ordinerad. Guds kallelse och församlingens erkännande är vad som betyder något. Så varför ville jag nu bli ordinerad när jag klarat mig bra utan det i 30 år? Och varför blir jag som är en pentekostal (ana)baptist pastor i Svenska Alliansmissionen? Det kan man verkligen undra. Låt mig förklara hur det gick till.

I augusti 2012 började jag jobba som pionjärkonsulent i SAM. Gud öppnade plöstligt en dörr och det var mycket tydligt att Han ledde mig in i en ny tjänst. Jag trodde tidigare att jag skulle fortsätta jobba i Pingströrelsen och på något sätt vara involverad i Pingsts församlingsplantering, men när dörrarna stängdes där öppnade Herren en annan dörr med helt nya möjligheter. Jag blev varmt välkomnad i SAM och jag kände att jag hade hamnat på rätt plats. Ganska snart kom frågan om ordination upp, men jag kände stor tveksamhet och var tvungen att tänka till ordentligt. Efter att ha granskat SAM:s policy för pastorsordination ytterst noga kände jag att det här kan jag ställa upp på. Det var speciellt två formuleringar i policyn som var avgörande.

"I ämbetssyn hävdar SAM det allmänna prästadömet och föredrar begreppet tjänst/tjänster framför begreppet ämbete."

"Någon principiell gräns mellan ordinerade pastorer och lekmän finns inte. Var och en som får församlingens förtroende och uppdrag därtill kan tjäna med predikan av Guds Ord och förvaltning av sakramenten. Ordination innebär samfundets bekräftelse på individens egen kallelse att bli Guds Ords tjänare."

För mig var dessa formuleringar mycket viktiga för att jag skulle kunna tänka mig att bli ordinerad. Hade det inte varit så tydligt om det allmänna prästadömet, tjänst istället för ämbete, och att det inte är någon principiell skillnad mellan en ordinerad pastor och andra kristna, så hade jag inte gjort det.

Inom SAM finns det utrymme för både baptister och pingstvänner. Det är Alliansmissionens styrka att missionsuppdraget står över dopsyn och församlingssyn, och att vi kan missionera och plantera församlingar tillsammans (i allians) även om vi har olika syn i en del frågor. Så länge jag är fri att stå för och leva efter mina (ana)baptistiska övertygelser har jag inga problem med att samarbeta med andra som inte tänker precis som jag. I Alliansmissionen är vi överens om det centrala och fria att följa vår övertygelse i det mindre centrala. Det är en hållning som jag känner mig mycket hemma med. Även om jag är en pentekostal (ana)baptist har jag också alltid varit en ekumenisk evangelikal. Jag känner mig verkligen hemma i SAM och är glad att nu vara SAM-pastor.

Här tar vi emot Guds välsignelse (foto: Mikael Good)

 

Det finns dock en sak som jag inte kan tänka mig. Jag kan inte tänka mig att ta på mig en pastorskjorta. Där går gränsen. För mig sänder pastorskjortan ut en signal om att det är skillnad mellan pastorer och andra. Det Jesus säger i Matt 23:8-10 är helt avgörande för mig: "Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus." Detta betyder först och främst att vi inte ska använda titlar när vi tilltalar andliga ledare (inget "pastor Jonas" eller "fader Jonas" här inte), men det betyder också indirekt att vi bör undvika allting som skapar distinktioner mellan kristna bröder och systrar. Och till de sakerna räknar jag speciella kläder för kristna ledare och pastorer.

Jag kan ha en viss förståelse för att man vill använda pastorskjorta om man är sjukhuspastor, fängelsepastor eller krogpastor, så att man ska vara lätt att känna igen i sin yrkesroll. Där kan det vara befogat. Fast jag tycker det är mycket bättre att göra som Frälsningsarmén eller Street Church, som låter alla medarbetare ha uniform eller tröjor som visar att de tillhör teamet. Men internt inom den kristna gemenskapen tycker jag att det är helt obefogat och sänder ut felaktiga signaler. Därför tänker jag inte använda pastorsskjorta. Jag skulle inte kunna se mig i spegeln om jag satte på mig en.

Förr var det inte så vanligt med pastorskjorta vid ordination inom SAM (Jag har kollat med flera av mina vänner som ordinerades på 90-talet). Numera hör det dock till ordningen. Men i god alliansanda respekterades min övertygelse och jag fick bli ordinerad även utan pastorsskjorta. Hade jag inte fått det hade det inte blivit någon ordination. Men SAM-ledningen visade i praktisk handling att alliansprincipen fungerar och det är jag både tacksam och glad för.

Som extra bonus har jag nu också fått vigselrätt och det tycker jag faktiskt är rätt kul. Jag hade två vigslar när jag var församlingspastor på 80-talet, men då fick brudparet viga sig borgerligt först. Nu behövs inte det längre.

Dagen berättar om SAM-konferensen här och här och rapporterar även om mitt seminarium om missionella församlingar.

Om du vill veta mer om Alliansmissionens historia kan du läsa här.