måndag 24 oktober 2011

Trubbel och väckelse hos Amish

Dagen berättar den tragiska nyheten om att tre amishmän i Ohio gripits för attacker på andra amishmän. Amish är en konservativ kristen folkgrupp som har sina rötter i anabaptismen. Tyvärr har amishkulturen blivit ett regelstyrt och lagiskt sammanhang. Men det finns andlig förnyelse och genuin Jesusväckelse även ibland amishfolket. Den här underbara dokumentären av BBC finns på youtube och berättar om två amishfamiljer som börjat läsa Bibeln på engelska, tro på Jesus, uppleva hans verk och vittna om honom för sina grannar. De får stora problem för att de gör det. Dokumentären är uppdelad i sex avsnitt på tio minuter vardera och ger en fin inblick i amishkulturen och ett starkt vittnesbörd om evangeliets befriande kraft.



Fortsättningen av dokumentären finns här.

Två år senare besökte BBC familjerna igen och gjorde en ny dokumentär om hur det gick för dem. Även den finns på youtube i fyra 15-minuters avsnitt. Den heter Leaving Amish Paradise och finns här.




Uppdatering om nyheten den 13/1 2012.
Uppdatering den 20/4 2012.

lördag 22 oktober 2011

Nytt utseende

Som du ser har Barnabasbloggen fått ett nytt utseende. Bloggen har sett likadan ut sen jag började blogga i februari 2008 och nu var det verkligen dags för en förändring. Den gamla mallen fungerade inte så bra längre och den såg gammal ut. Jag är inte så intresserad av att jobba med layout och design så det måste vara enkelt. Jag hittade en annan mall hos blogspot som jag tycker fungerar. Det var enkelt att byta.

Det är förstås viktigt att det är snyggt och överskådligt. Dessutom måste bloggen vara lätt att läsa och lätt att navigera på. Men det viktigaste är ju det jag skriver. Jag tänker fortsätta att dela mina tankar på Barnabasbloggen och hoppas att många vill fortsätta läsa.

Jag har Barnabas som förebild i mitt skrivande.

Vad tycker du om Barnabasbloggens nya utseende? Vad tycker du jag ska skriva om i framtiden? Har du några andra tips till mig? Jag vill gärna höra från mina läsare.

fredag 21 oktober 2011

Hoppet om Guds rike

Idag tar tidningen Dagen upp frågan om Jesus återkomst i flera artiklar. Man frågar sig varför vi i den svenska kristenheten talar så lite om att Jesus ska komma tillbaka. Tror vi inte på det? Väntar vi inte längre på hans återkomst? Agne Nordlander och Liselotte J Andersson intervjuas i längre artiklar. En rad pastorer ger korta svar på hur de undervisar om ämnet. Även pingstpastorerna Sten-Gunnar Hedin och Jack-Tommy Ardenfors blir intervjuade i en artikel. Alla verkar överens om att vi talar för lite om att Jesus ska komma tillbaka och upprätta Guds rike och försöker förklara varför det blivit så. Det är intressanta och läsvärda artiklar.

Det är mycket viktigt att vi undervisar om det kristna hoppet och Jesus återkomst. Han måste ju komma tillbaka och göra färdigt det han började här på jorden. Det blir inte klart förrän ondskan är fullständigt besegrad och vi får vandra på "en ny jord där rättfärdighet bor" (2 Petr 3:13). Det är det som ska ske när Jesus kommer tillbaka. Jag undervisar ganska mycket om detta, eftersom det är ett av mina ämnen på Mariannelunds folkhögskola. Om du vill läsa något matnyttigt om det kristna hoppet kan jag rekommendera Surprised by hope av N.T. Wright.

Hoppet om att Guds rike ska komma i framtiden ger också motivation för att vittna om Guds rike här och nu. Jesus lär oss ju att be att Guds rike ska komma och att Guds vilja ska ske här på jorden. Det kan vi göra genom att engagera oss för den värld vi lever genom att arbeta för fred, och rättvisa, ta ansvar för skapelsen, bekämpa fattigdom och förtryck, sprida evangeliet om Jesus och Guds rike och plantera församlingar. Om allt detta handlar vår nya kurs BibelOmvärld och nu har eleverna som går den startat en blogg för att sprida budskapet. Välkommen till BibelOmvärlds blogg.

En viktig aspekt på Guds rike är att verka för fred. Saliga är de som skapar fred, säger Jesus (Matt 5:9), Guds rike är rättfärdighet och fred och glädje i den helige Ande, skriver Paulus (Rom 14:17). Dagen har intervjuat den palestinske pastorn Alex Awad, som är på Sverigebesök. "Vi är kallade att älska vår nästa och vår fiende", säger han. Det är viktigt att vi lyssnar till våra palestinska bröder och systrar och deras erfarenheter. Alex Awad är en evangelikal profil i Jerusalem och han arbetar för fred i det heliga landet. En annan organisation som verkar för detta är Pentecostals and Charismatics för Peace and Justice, som håller på att producera en film om pingstvänner i Palestina. Här är en liten försmak:

Pentecostals in Palestine - 6 minute trailer


Det är viktigt att arbeta för en hållbar och rättvis fred i det heliga landet. "Som evangelikal skulle jag önska att alla evangelikaler fördubblade sina insatser för fred och rättvisa i det heliga landet. Jag ber om detta oavsett vad ni tror om de bibliska profetiorna. Vi är inte kallade att uppfylla profetior. Det gör Gud i sin tid. Vi är kallade att älska både vår nästa och vår fiende och leva i fred med dem", säger Alex Awad. Jag tror att vi ska lyssna på honom.

Så låt oss sprida budskapet om att Jesus ska komma tillbaka för att döma världen och regera i sitt rike. Låt oss redan nu leva ut det riket och vittna om den freden. Låt oss verka för fred med Gud, mellan människor, i familjer, i samhället och mellan folk och nationer. "Blessed are the peacemakers."

"Han (Jesus) som vittnar om detta säger: 'Ja, jag kommer snart'. Amen, kom, Herre Jesus" (Upp 22:20).

torsdag 20 oktober 2011

Skilsmässa och omgifte i kyrkan


Jag har brottats mycket med frågorna om skilsmässa och omgifte. Hur ska man förstå Jesus och Paulus mycket strikta undervisning om skilsmässa och omgifte och hur ska man tillämpa den i vår komplicerade situation där så många är skilda och omgifta? Jag har alltid tolkat Jesus som mycket restriktiv i dessa frågor. Min syn har formats av böcker som Jesus and Divorce av William Heth och Gordon Wenham och The Divorce Myth av Carl Laney. Samtidigt har jag haft svårt att tillämpa undervisningen i praktiken, utan hänvisat till Guds nåd för att vara lite generösare än Jesus och Paulus verkar vara.

Nu har jag läst en bok som utmanat mig att tänka om. Det är den jag vill presentera idag: Skilsmässa och omgifte i kyrkan av David Instone-Brewer. Den är helt ny på svenska och är den första boken som ges ut av det nystartade förlaget Evangelie.

David Instone-Brewer är en engelsk baptistpastor och akademiker som specialicerat sig på den judiska litteraturen på Nya testamentets tid. Det är i ljuset av denna forskning som han ger nya perspektiv på hur man ska förstå det Jesus och Paulus säger om skilsmässa och omgifte. Han menar att man måste förstå vilka olika uppfattningar som fanns bland rabbiner och skriftlärda på Jesus tid för att uppfatta det han säger på rätt sätt. Genom en övertygande och detaljerad argumentation kommer Instone-Brewer fram till att skillnaden mellan GT och NT inte är så stor i dessa frågor. Han menar att både Jesus och Paulus godkänner de fyra skäl till skilsmässa som finns i GT och att de accepterar omgifte efter en giltig skilsmässa. Han ger också en mycket bra undervisning om vad ett äktenskap är och vad vigsellöftena innebär. Man kan säga att han får teori och praktik att mötas på ett mycket tilltalande sätt. Buden blir begripliga och möjliga att tillämpa i verkligheten. Hans argument är värda att begrundas. Jag hoppas att du blir intresserad av att läsa boken.

Jag har i alla fall fått något att fundera på. Nu ska jag studera frågan vidare och kanske läsa om någon av de gamla böckerna. Jag är mycket tacksam för att den här boken kommit ut på svenska och att jag har läst den. Den ger hopp för äktenskapet, och även för den som gått igenom en skilsmässa. Boken rekommenderas varmt!

Här är några andra som rekommenderar den!

”Boken ger en sund undervisning i ett svårt och känsligt ämne och landar i ett budskap som känns både bibliskt och kärleksfullt.”

Carl-Erik Sahlberg, teol dr, präst i S:ta Clara Kyrka

”Dr. Instone-Brewer lyfter upp äktenskapet samtidigt som han skänker hopp till dem vars äktenskap har havererat.”

Pamela Sjödin-Campbell, leg. Psykoterapeut

”Kristna … får här hjälp på ett trovärdigt sätt och utmanas att hantera frågor som rör skilsmässa mitt i ett samhälle som allt mer liknar det Paulus levde i.”

Lars-Göran Sundberg, lektor på Johannelunds teologiska högskola

”Detta är en bok i bästa evangelikal-reformatorisk anda!”

Per-Axel Sverker, teol. dr., bibellärare

Dagen berättar idag om att frågan om vigselrätten blir aktuell i årets kyrkomöte här, här och här.

David Nyström har tidigare presenterat David Instone-Brewers forskning på sin blogg här.

Författaren själv har sammanfattat bokens innehåll i en artikel i Christianity Today. Den artikeln hittar du här.

fredag 14 oktober 2011

Kan man tro på Bibeln?


I två artiklar i Dagen avhandlas ämnet bibelsyn. "På några år har frikyrkofolkets bibelsyn ändrats markant. Från en konservativ till en mer liberal", skriver tidningen på förstasidan. Det är möjligt att så är fallet och det är oroande. Det är viktigt att ta upp frågan.

Den längre artikeln har rubriken Gick Jesus verkligen på vattnet? Den innehåller en del intressant och bra, men också en del som är mycket märkligt. Journalisten Gabriella Mellergårdh jämför tre olika sätt att förhålla sig till Bibeln, den fundamentalistiska, den evangelikala och den liberala, men beskrivningen av de tre är så missvisande att man blir förvånad. Både i artikeln och den efterföljande faktarutan kommer de mest märkliga och motsägelsefulla påståenden om både fundamentalister och evangelikaler. Det är grova generaliseringar och rena felaktigheter. Fundamentalister påstås helt korrekt tro att Bibeln är Guds ord och absolut sann. Det tror även de flesta evangelikaler. Evangelikaler påstås helt korrekt tro att Bibeln är 100% Guds ord och 100% människors ord. Vilken fundamentalist skulle ha förnekat det? Jag har inte tid att precisera kritiken här och nu, men på bloggen Nehushtan finns en rejäl genomgång av hela artikeln här. Jag hänvisar till den och delar i mycket det som skrivs där. Torsten Åhman blir intervjuad i artikeln och han har lagt ut ett par föredrag på sin blogg där han mer utförligt presenterar sin bibelsyn. Den blev nog lite otydligt i artikeln, tror jag.

Faktarutan i Dagenartikeln anger Wikipedia som källa. Är det verkligen möjligt? Använder den kristna tidningen Dagen Wikipedia som källa för att definiera olika bibelsyner? Inte konstigt att det blir tokigt. Det finns betydligt mer tillförlitliga källor.

I den andra artikeln intervjuas teologen Mikael Tellbe. Min förhoppning är att kyrkan ska vakna, säger han och ger uttryck för en längtan att frikyrkan återigen ska bli en bibelläsande och bibeltroende rörelse. Det hoppas jag också ska ske. Bibelsynen är avgörande för den kristna kyrkans framtid i vårt land.

Jag har tidigare presenterat min bibelsyn i inlägget Är hela Bibeln Guds ord?

Uppdatering 20/10 2011

Efter att jag haft en dialog med artikelförfattaren Gabriella Mellergård vill jag göra ett förtydligande av vad jag ser som brister i artikeln.

Det största problemet är att artikeln försöker jämföra fundamentalistisk och evangelikal bibelsyn. Det är nämligen inte bibelsynen som är skillnaden mellan fundamentalismen och evangelikalismen. De har i stort sett samma bibelsyn. Skillnaden ligger snarare i hur man förhåller sig till vetenskap, forskning, kultur, andra kristna och det omgivande samhället. Jag tycker att artikeln hade varit bättre om den bara jämfört evangelikal och liberal bibelsyn. Fundamentalist är inte mycket mer än ett skällsord och de fundamentalister som beskrivs i artiklen tror jag inte finns i verkligheten (utom möjligen i små och obskyra sekter). Låt mig illustrera vad jag menar.
I artikeln står det: "till exempel skulle fundamentalisten säga att Bibeln är Guds ord och absolut sann."

Det är väl även en god beskrivning även av evangelikal bibelsyn som den definieras i Lausannedeklarationen och Kapstadsöverenskommelsen.

Artikeln fortsätter: "Mittfåran, där många frikyrkliga befinner sig, är den evangelikala bibelsynen som menar att Bibeln är en skrift inspirerad av Gud, en helig skrift och rättesnöre, men skriven av människor."

Det är väl en bra formulering även om ordet "men" är olyckligt. Det borde stått "och skriven av människor". Inte heller detta är något som skiljer sig från klassiska fundamentalister. De trodde inte på mekanisk diktamen, utan på att människor skrev inspirerade av Gud. Problemet är att artikeln antyder att det är en skillnad och att fundamentalisten inte tror detta.

De principer som Torsten Åhman sen utvecklar för bibeltolkningen är mycket bra, men det är fel att antyda att det är en annan bibelsyn än den sk fundamentalistiska. När han säger: "Jag tror att Bibeln är skriven under gudomlig inspiration och ledning, men inte på ett mekaniskt sätt." så anar man att han menar att det finns någon som tror att inspirationen skett på ett mekaniskt sätt, troligen den sk fundamentalisten. Seriösa teologer inom den ursprungliga fundamentalismen förnekade mekanisk diktamen. Det är något som meningsmotståndarna ofta anklagar de bokstavstroende för, men det är inte vad de tror på. Åhman distanserar sig från en tänkt meningsmotståndare som inte finns.

Så till faktarutans beskrivning av olika bibelsyner. Jag citerar:

"Fundamentalistisk:
Bibeln är Guds ord i samma mening som om Gud själv hade författat och skrivit ned texten. Därmed blir Bibeln korrekt in i minsta detalj, med reservation för att översättare eller avskrivare gjort misstag. Den som har denna bibelsyn kan kallas bokstavstroende.
De kristna som har en fundamentalistisk bibelsyn är kritiska till större delen av bibelvetenskapen, avvisar textkritiken och tar inte hänsyn till poetiska omskrivningar, metaforer och symbolik i texten.

Evangelikal:
Bibeln är till 100 procent Guds ord och till 100 procent människors ord - samtidigt. Bibeln är inspirerad av Gud, men samtidigt påverkad av de människor som skrivit ned texten. Det kan därför finnas felaktigheter i enskilda detaljer, men Gud har genom sin Ande påverkat textens hela tillkomsthistoria, och står bakom den helt och hållet.
Den som har denna bibelsyn beskriver gärna sig själv som bibeltroende."

Skillnaden mellan de två är väldigt konstruerad. Skillnaden ligger egentligen inte i bibelsynen utan i förhållandet till bibelvetenskap och textkritik: Båda tror att Bibeln är 100% Guds ord. Båda tror att Bibeln är skriven av människor. Båda tror att Bibeln är helt sann och tillförlitlig. Internationellt sett tror många (troligen de flesta) evangelikala teologer och ledare att Bibeln är helt och hållet sann, även i detaljer, eftersom den är Guds ord (givetvis med reservation för misstag i avskrifter). Därför är det fel att säga att fundamentalister tror att Bibeln är helt sann medan evangelikaler tror att den kan innehålla fel i enskilda detaljer. Att författarna påverkat texten medför inte att den måste innehålla fel! I Sverige finns det nog en högre procent av evangelikala teologer som inte håller fast vid Bibelns ofelbarhet (Jag vet inte säkert om Åhman och Tellbe gör det). Man kan formulera Bibelns ofelbarhet på olika sätt, men i grunden handlar det om att den är sann och pålitlig i allt som den undervisar och vill förmedla. Lausannedeklarationen säger det rätt tydligt: "Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv." Jag tror att många evangelikaler även i Sverige håller fast vid den formuleringen. Det gör i alla fall jag.

Att påstå att fundamentalister inte tar hänsyn till poetiska omskrivningar, metaforer och symbolik är helt felaktigt. Det kanske gäller någon sekt någonstans, men inte sk fundamentalister i allmänhet. Här har vi återigen den klassiska karikatyren som inte finns i verkligheten.

Så mitt förslag är att vi släpper begreppet fundamentalist helt och hållet när vi diskuterar bibelsyn. Det fyller ingen funktion eftersom beskrivningen av fundamentalisten är en sk "straw man". Det handlar om evangelikal eller liberal bibelsyn, ingenting annat. Det finns förstås gradskillnader inom både det evangelikala och det liberala fältet, men det är en annan sak. Det är så jag ser det.

torsdag 13 oktober 2011

En mångröstad församling


På engelska finns uttrycken multivoiced church och multivoiced worship. Det senare används i det anabaptistiska nätverkets Core Convictions. Punkt fem handlar om församlingen och är formulerad så här:

5. Churches are called to be committed communities of discipleship and mission, places of friendship, mutual accountability and multi-voiced worship. As we eat together, sharing bread and wine, we sustain hope as we seek God’s kingdom together. We are committed to nurturing and developing such churches, in which young and old are valued, leadership is consultative, roles are related to gifts rather than gender and baptism is for believers.

Jag tycker verkligen om uttrycket. Jag vill också se en församling som är multivoiced. En församling där många röster hörs och alla får vara med och ge sitt bidrag. I boken The Naked Anabaptist visar Stuart Murray att församlingen i Nya testamentet var en "multivoiced community". Han skriver:

  • När gemenskapen samlades bidrog varje medlem med sina gåvor för att bygga upp hela kroppen (Rom 12:4-8, 1 Kor 14:26).
  • I en del församlingar var det så många som ville bidra att man fick införa riktlinjer för att upprätthålla ordningen (1 Kor 14:27-28, 39-40)
  • Undervisningen lämnades inte åt en person, utan involverade många personer, som tillsammans reflekterade över Skriften och prövade vad som sades, så att man lärde sig tillsammans (Apg 15:6-21, 1 Kor 14:29-31, Kol 3:16).
  • Pastoral omsorg utövades av hela gemenskapen och var inte begränsad till utsedda "pastorer" (Matt 18:15-18, Apg 4:32, Rom 12:10-13, Ef 4:15-16, 1 Thess 5:12-15).
  • Det fanns ledare i gemenskapen, men det verkar som att normen var ledarteam, som bestod av människor med olika gåvor (Apg 13:1-3, Ef 4:11-13).
(Naked Anabaptist, sid 106, min översättning)

Nu funderar jag på hur man bäst ska översätta begreppet multivoiced till svenska. Kan man tala om en mångröstad församling? Mångröstad är ett ovanligt begrepp på svenska, men det förekommer i vissa sammanhang, så varför inte börja använda det? I min preliminära översättning av det anabaptistiska nätverkets kärnvärderingar har jag inte använt "mångröstad" utan översatt punkt fem så här:

5. Församlingar är kallade att vara överlåtna gemenskaper för lärjungaskap och mission. De ska vara platser där man bygger vänskap, är ansvariga inför varandra och där många röster hörs. När vi äter tillsammans och delar brödet och vinet, upprätthåller vi hoppet och söker Guds rike tillsammans. Vi är överlåtna till att forma och utveckla sådana församlingar där både unga och gamla värdesätts, ledarskapet är konsultativt, uppgifter är relaterade till gåvor snarare än till kön och dopet är för troende.

Vad tänker du om detta? Är det dags att införa begreppet mångröstad när vi talar om vår vision av församlingen eller kyrkan? Jag tror i alla fall på en mångröstad kyrka. Vad tänker du?

tisdag 11 oktober 2011

Pionjärforum 2011


Nu har jag kommit hem efter att ha deltagit i Pionjärforum 2011 på Kår 393 i Stockholm. Pionjärforum samlade ca 80 inbjudna ledare och församlingsplanterare från flera olika samfund och det var ett intensivt dygn med inspirerande samtal, berättelser, undervisning, lovsång, bön och gemenskap. Vi lyssnade till Gud och till varandra och fick en hel del att ta med i oss i våra olika uppgifter.

Pionjärforum arrangerades av Det församlingsgrundande nätverket i Sverige där tio samfund är representerade (Pingst, EFK, EFS, Missionskyrkan, Alliansmissionen, Baptistsamfundet, Metodistkyrkan, Adventisterna, Frälsningsarmén och Vineyard).

Det började med att Öyvind Tholvesen presenterade den nya Sverigeundersökningen. Visste du att 500 frikyrkoförsamlingar lagts ner i Sverige under de senaste tio åren och att bara 100 nya planterats under samma tid? Vi fick en massa intressant statistik. Hela undersökningen finns tillgänglig här.

Det finns dock församlingar som växer genom att nya människor kommer till tro. Vi fick höra flera spännande och uppmuntrande vittnesbörd från sådana församlingar i Sverige och Norge. De som grep mig mest var Frälsningsarmén i Halmstad och EFS arbete bland iranier i Stockholm (Klara kyrka). Det var också mycket tid för lovsång och bön. Det var en viktig påminnelse att mission inte främst handlar om strategi och metoder, utan att det är en andlig kamp och att det handlar om människor. "Älska Gud, älska livet, älska människor", sa Magnus Persson när han talade om hur man når sekulariserade svenskar utifrån sin erfarenhet från United i Malmö.

På lördagen fick vi höra lite om hur olika samfund ser på församlingsplantering just nu. Pelle Hörnmark delade hur man format strategin i Pingst, Per-Eive Berndtsson berättade om hur EFS planterar församlingar och Kjell-Axel Johansson talade om EFK:s mål att plantera 50 nya församlingar i Stockholm till 2020. Det blev mycket tydligt att vi alla ser ett behov av ett spektrum av nya församlingar som ser olika ut i struktur och form. Det kommer att finnas husförsamlingar, husförsamlingsnätverk och församlingar som samlas i gudstjänstlokaler och mycket annat. Det var härligt att se den stora bredden och öppenheten för nya sätt att vara kyrka som finns även i de etablerade samfunden.

Det allra bästa med ett sånt här dygn är nätverkandet som sker. Man lär känna många nya, knyter kontakter, samtalar och delar. Det betyder mycket för framtiden. Det som var lite tråkigt var att många inte var med hela tiden, utan kom och gick. Det kunde också varit mer tid för samtal och gemensamt processande. Nu tycker jag att det blev lite för mycket lyssnande, i alla fall för mig. Men trots allt är jag mycket glad och tacksam för att jag fick vara med på Pionjärforum 2011. Gud gör något nytt i Sverige och vi får alla vara med och tjäna honom. Det är en stor nåd!

torsdag 6 oktober 2011

En rörelse av nya församlingar i Sverige


Imorgon åker jag till Stockholm för att vara med på Pionjärforum. Det är ett rådslag arrangerat av det församlingsgrundande nätverket i Sverige. Ett 80-tal ledare från tio olika samfund och andra sammanhang samlas för att be, samtala, lyssna och lägga upp en strategi för församlingsplantering i Sverige. Det känns inspirerande att få vara med om detta. Det finns många positiva signaler just nu. Många nya initiativ tas för mission och församlingsplantering i vårt land.

Häromdagen berättade Dagen om en EFS-konferens i Uppsala om mission i Sverige med ca 190 deltagare. Idag kan vi läsa om att Pingströrelsens nya församlingsplanteringsprogram har sin första träff i helgen med 90 deltagare. Det är glädjande att Pingst nu tycks komma igång på riktigt, även om man inte ska tala om succé innan nya församlingar verkligen är på plats. Magnus Persson, som samordnar Pingst församlingsplantering nämner flera olika skäl till att det nu börjar lossna. Jag tror att alla de faktorer han nämner är betydelsefulla. Det handlar om eldsjälar som jobbat länge för detta och röjt väg. Det handlar om att det nu finns flera goda exempel på nya församlingar som är livskraftiga. Och det handlar inte minst om att Pelle Hörnmark har gjort församlingsplantering till en central fråga för hela Pingströrelsen. Nu får vi se vart det tar vägen.

Det behövs många olika initiativ, utbildningar, nätverk och organisationer som planterar församlingar i Sverige. Jag hoppas att vi kan komplettera varandra på ett bra sätt. Jag hoppas att jag kan fortsätta att bidra till detta genom distansutbildning och kortkurser på Mariannelunds folkhögskola och mitt engagemang i Pionjärmissionen och Urban Expression Sverige. Vi behöver alla hjälpas åt för att plantera nya församlingar i Sverige. Därför åker jag med glädje till Stockholm och Pionjärforum imorgon. Jag återkommer med mina intryck om ett par dagar.

Ickevåld och dop


På tidningen Dagens debattsidor pågår två stora diskussioner som anknyter till anabaptismens kärnvärderingar. Den ena handlar om ickevåld och den andra om dopet. Idag vill jag helt kort kommentera dessa båda debatter.

Ickevåld
Debatten om ickevåld, kristen pacifism och rättfärdiga krig har pågått en tid både i Dagen och på olika bloggar. Jag har inte läst allt som skrivits och har inte deltagit i samtalet. Det är ett intressant och viktigt samtal. För oss som står i den anabaptistiska traditionen när det gäller lärjungaskap är ickevåld, vapenvägran och fredsarbete en integrerad del av att följa Jesus. Emmanuel Bäckryd är en mycket god representant för denna tradition i sin artikel Icke-våld har teologisk grund. Den rekommenderas varmt. Jag delar hans syn på att Jesus undervisning i bergspredikan gäller både privat och offentligt, både individuellt och kollektivt.

Dopet
För de anabaptistiska pionjärerna på 1500-talet var det självklart att endast de som blivit döpta som troende kunde vara medlemmar i församlingen. Dopet var vägen in i lärjungaskapet och in i gemenskapen. De var beredda att offra sina liv för att få döpa och döpas. För de svenska baptistpionjärerna F.O. Nilsson och Anders Wiberg var det likadant. Samma ordning har gällt i svenska pingstförsamlingar sen början av 1900-talet. Nu pågår en intensiv debatt om dopets plats i den lokala församlingen inom Pingströrelsen. En del vill hålla fast vid den gamla baptistiska hållningen med absolut krav på troendedop. Andra vill öppna medlemskapet även för kristna som tror på och lever i sitt barndop. Det är en förändring som redan skett i många baptist- och EFK-församlingar i vårt land. Här finner du några av veckans debattörer: Sigvard Svärd, Nils-Olov Nilsson, Pelle Hörnmark, Hans Patring.

Jag har stor förståelse för dem som vill hålla fast vid den klassiska baptistiska hållningen. Ändå har jag och den församling jag är med i valt en annan väg. Jag är övertygad baptist. Jag tror att tro och dop hör ihop och att ett dop endast är giltigt ifall den som döps tror på Jesus Kristus och vill följa honom. På grund av denna övertygelse lämnade jag en gång Svenska kyrkan och lät döpa mig i baptistkyrkan i Jönköping. Råslätts församlingsgemenskap är den församling jag var med och startade 1983. Vi undervisar och praktiserar endast troendedop. Ändå välkomnar vi ibland barndöpta medlemmar, ifall de kommer ur en barndopstradition och tror på sitt dop. Vi respekterar deras tro. De måste i gengäld respektera att vi är en baptistisk församling. Detta har enligt min mening fungerat bra i snart 30 år och jag tror inte att vår dopteologi har förändrats eller försvagats.

Det kan förstås upplevas som en kompromiss med den baptistiska dopsynen och det är det i viss mån. Men det är en välgrundad och teologiskt genomtänkt kompromiss, i ljuset av den kyrkohistoriska situation vi lever i. Vi menar att församlingssynen är överordnad dopsynen. Om vi tror att någon är en levande kristen och att vi ska vara tillsammans i evigheten, bör vi väl kunna vara med i samma församling även här på jorden? Det är klart att det finns frågor som kan skilja oss åt och omöjliggöra gemenskap, men vi anser inte att dopfrågan är en sådan.

Så vi har valt att vara en baptistisk församling som undervisar och praktiserar endast dop av troende, men samtidigt tillämpar ett öppet medlemskap i undantagsfall. Så tänker vi. Hur tänker du?

Det blir intressant att se vilken väg svenska pingstförsamlingar kommer att gå i fråga om dop och medlemskap.

onsdag 5 oktober 2011

Bokpresentation: Efter detta av Stefan Swärd


I svensk kristenhet talar vi inte så mycket om att Gud är domare, och att vi alla en gång ska stå inför Guds domstol och göra räkenskap för våra liv. Ännu mindre talar vi om att det finns en evig dom och ett evigt straff. Det tror jag är en stor brist. Den slutliga domen är ett viktigt ämne i Nya testamentet och Hebreerbrevets författare skriver att läran om "evig dom" hör till trons grunder (Hebr 6:2). Det är bara att hålla med. Det gör även Stefan Swärd.

Det är dags att bryta tystnaden om helvetet, skriver Stefan Swärd i sin nya bok Efter detta - Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete. Jag har precis läst den. Det är en mycket bra bok. Jag tycker om den av flera skäl.

1. För det första är den skriven i en ödmjuk och reflekterande ton. Stefan Swärd tar tag i några av de allra svåraste frågorna och han gör det utan att vara självsäker eller okänslig. Meningsmotståndare möts med respekt och tas på allvar. Olika ståndpunkter presenteras och värderas. Man får mycket att tänka på när man läser.

2. För det andra ger boken en djupgående förståelse för Bibelns undervisning om kärlek och rättvisa, dom, evigt straff och evigt liv. Många bibeltexter bearbetas och diskuteras. Swärd är noga med att inte säga mer än vad Bibeln säger och är därför försiktig med sina slutsatser. Det tycker jag är sunt. Samtidigt talar han om var han står och hur han tänker i olika frågor.

3. Boken är dessutom liten i formatet och lättläst. Det är inte mer än 160 sidor. Lite gammalt språkbruk i uttryck som "Jesu andra tillkommelse" gör den kanske lite svår för en del unga läsare, men det är inget stort problem.

4. Boken tar upp många olika frågor. Det allra bästa kapitlet är det som handlar om domen över oss kristna. På ett mycket bra sätt förklarar Swärd varför även kristna ska stå inför Guds domstol och göra räkenskap för sina liv. Han försöker förklara vad det är som står på spel och vad det innebär att få lön. Han gör det bra. Det är något vi behöver höra i våra församlingar.

5. I några kapitel analyseras frågan om eviga straff. Innebär helvetet en evig plåga utan slut eller kan det vara att man till slut utplånas för evigt. Eller kan det rentav vara så att alla till slut blir frälsta. Det sistnämnda tar Swärd tydligt avstånd från och argumenterar emot universalismens tanke att alla till slut blir räddade och får evigt liv. Däremot är han mer öppen när det gäller frågan om utplåning (annihilation). Vad det eviga straffet innebär är svårt att säga med säkerhet, men att det finns både evigt liv och evigt straff är tydligt. Jag och Stefan Swärd är överens om att evigt straff innebär evig skilsmässa från Gud. Swärd lutar nog lite åt evig plåga, jag lutar lite åt utplåning, men vi tycker båda att frågan är ganska öppen.

Det är bara på en punkt jag är kritisk och det gäller det tionde kapitlet som har rubriken: Vad är himlen? Där beskriver Stefan Swärd på ett bra sätt hur livsvillkoren kommer att vara på den nya jorden, den nya skapelsen, som är den eviga slutstationen för dem som blir räddade. Han beskriver det som en ny jord, men han kallar det himlen. Det tycker jag är lite missvisande. Jag brukar säga till mina elever att slutmålet inte är en evighet i himlen, utan en evighet tillsammans med Gud på den nya jorden. Man kan förstås säga att himmel och jord förenas, eller att himlen landar på jorden, men jag tror att många kristna automatiskt tänker fel när man säger att slutmålet är himlen. Man tänker något andligt och själsligt, utan kroppar, utan fast mark under fötterna och utan mat i magen. Men Stefan Swärd förklarar att vi i himlen kommer att leva i en mycket konkret och fysisk värld, ja på en ny jord. Så det är ingen tvekan om att vi tänker likadant även om vi ger det olika namn. Som jag ser det kommer man till himlen när man dör i väntan på uppståndelsen, men efter uppståndelsen ska vi leva på den nya jorden. Inte kallar väl Nya testamentet slutmålet för himlen?

Till slut vill jag tacka Stefan Swärd för en mycket bra bok. Jag hoppas att många läser den och att tystnaden om dessa frågor blir bruten. Om vi börjar samtala och undervisa mer om livet efter detta, Guds kärlek och rättvisa, den yttersta domen, evigt liv och evigt straff, himmel, helvete och den nya jorden. Då har boken tjänat sitt syfte.

Vad tänker du om detta?