Dop och omdop

Hur ska dopet praktiseras i den lokala församlingen? Hur är relationen mellan dop och medlemskap? Det är intressanta frågor som ofta blir aktuella i ekumeniska samtal. Särskilt på det lokala planet när församlingar med olika doppraxis slås samman eller när nya församlingar planteras. Men även på riksplanet i samtalet mellan olika samfund är dopfrågan aktuell. Det är något som behandlas i Dagen idag. Peringe Pihlström (baptistpastor med hemsidan Dreems) har skrivit en debattartikeln med rubriken En dopsyn för framtidens kyrka. Pihlströms artikel följs upp på bloggen Svenska Baptisters bekännelse 1861, som fortsätter samtalet i god ton med ett inlägg om Dopet.

Båda för en mycket intressant diskussion om hur den baptistiska dopsynen ska tillämpas i vår tids ekumeniska klimat och de har mycket klokt att säga. Jag finner att min inställning är lik deras. Jag sammanfattar min syn i några punkter.

1. Jag menar att troendedop är det bibliska dopet. Omvändelse, tro och dop hör ihop. Därför ska vi endast döpa personer som av egen fri vilja tror på Jesus Kristus och vill följa honom. Om personer har blivit döpta utan personlig tro kan inte detta betraktas som ett dop i biblisk mening.

2. Därför är det för en baptist aldrig fråga om omdop. Vi måste hävda rätten (och skyldigheten) att döpa människor som kommit till tro, oavsett om de är barndöpta eller inte. Att som baptist lova att inte "döpa om" dem som är barndöpta är, som jag ser det, helt omöjligt.

3. Däremot kan och bör vi ha respekt för dem som tror på sitt barndop och lever i det. Vi kan ödmjukt respektera att det finns olika syn på dopet. Det finns många bröder och systrar i Kristus, som är födda på nytt och fyllda av Anden, men har en annan dopsyn än oss. Det måste vi leva med både i det ekumeniska samtalet och i den lokala församlingen.

4. Därför tror jag på ett öppet medlemskap och öppet nattvardsbord för alla troende som vill följa Jesus. Jag anser inte att vi i vår tid behöver knyta dop och medlemskap så starkt till varandra som tidigare generationers baptister och anabaptister gjort.

5. I vår församling har vi löst det på följande sätt. Vi undervisar och praktiserar endast troendedop. Det normala är att människor som kommer till tro döps innan de blir medlemmar och de flesta i församlingen är troendedöpta. Men vi kan göra undantag för den som kommer från en barndöpande tradition och tror på sitt barndop. Det har fungerat bra i 26 år.

Det här är mina tankar om hur en baptistisk dopsyn kan praktiseras idag. Hur ser du på detta?

Bloggtips om en treenig Gud

Idag har jag läst två korta, men mycket välskrivna blogginlägg om tron på treenigheten. Det ena av skrivet av Joachim Elsander på Kolportören med rubriken Därför tror jag på en treenig Gud. Det andra är skrivet av David Nyström på Metanoia har rubriken Vad handlar treenighetsläran om?

"Det finns en trend i att ifrågasätta treenighetsläran", skriver Joachim. David har samma utgångspunkt och skriver: "Treenigheten verkar vara ett populärt ämne att diskutera på kristna bloggar. Förvånande, kan man tycka, då detta är en av de få grundläggande doktriner som alla kristna trosinriktningar bekänt sig till i alla tider."

Båda argumenterar för att uppenbarelsen om att Gud är en enda Gud, men samtidigt tre personer; Fadern, Sonen och Anden, finns redan i Nya testamentet. Jag håller med dem! Läran om att Gud är treenig är grundad i Nya testamentet och helt oumbärlig för den kristna tron. Stort tack till David och Joachim för att de höjer sina röster i denna fråga.

Treenighetsläran har ifrågasatts många gånger under historiens gång. Det skedde även i den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. Jag har skrivit om Menno Simons och hans kamp för tron på treenigheten här.

Jesus lärde sig Guds ord utantill

Idag publicerar jag ett litet avsnitt i den lilla boken BibelMemo - en introduktion till bibelmemorering . Den får man när man köper satsen med 132 memoreringskort. I Dagen presenteras BibelMemo idag i artikeln Bibeln som i en liten ask. I Svenska journalen kan man läsa om fyra olika sätt att läsa Bibeln och ett av dem är just memorering. BibelMemo kan beställas direkt från förlaget.

När Jesus var tillsammans med sina lärjungar den sista kvällen innan han skulle korsfästas sa han många viktiga saker. Han sa bland annat: ”Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det” (Joh 15:7). Det handlar om att komma ihåg och i sitt inre bevara det Jesus har sagt. Ett verktyg för att göra detta är att memorera hans ord.

Jesus hade själv lärt sig mycket av Gamla testamentet utantill. Det ingick i hans utbildning som judisk pojke. Han hade nytta av det. När han frestades av djävulen i öknen svarade han varje gång med ett bibelcitat. Berättelsen om detta finns i Matt 4:1-11. Han svarar t ex: ”Det står skrivet: ’Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun’”.

När Jesus kom i diskussioner och konflikter i olika frågor om tron citerade han ofta från Skriften i sin argumentation. I Matt 12:7 kan vi t ex se hur han i ett samtal med fariseerna citerade från Hosea och sa: ”Om ni förstod vad som menas med ’Barmhärtighet vill jag se och inte offer’, så skulle ni inte döma oskyldiga”. Ett annat exempel är när han diskuterade uppståndelsen med några saddukeer och citerade från Andra Moseboken (Matt 22:23-33).

Jesus lät också sitt liv och sin tjänst formas av det som stod skrivet. När han stod inför korsfästelsen fick han både tröst och vägledning genom Skriftens ord. Han sa till lärjungarna: ”I natt skall ni alla komma på fall för min skull, ty det står skrivet: ’Jag skall dräpa herden, och fåren i hjorden skall skingras’” (Matt 26:31).

Jesus visar värdet av att ha god kunskap i Guds ord och att kunna det utantill. Att känna Guds ord så väl kan hjälpa oss i många situationer, t ex när vi behöver vägledning och tröst, i samtal med människor och i den andliga kampen.

Ur BibelMemo

Jonas Melin och Otto Rimås

Foto: Tomas Karlsson

Idag är det 485 år sedan det hände

Den 21 januari 1525 föddes den anabaptistiska rörelsen i Zürich. Idag är det 485 år sedan. Det tycker jag att man ska minnas och därför firar jag den här dagen. Därför publicerar jag också ett tidigare inlägg om bakgrunden till händelserna i januari 1525. Detta borde all känna till!

Under 1525 framträdde den anabaptistiska rörelsen som en självständig gren av den radikala reformationen. Den var både en Jesusrörelse och en husförsamlingsrörelse. Ett viktigt datum är den 21 januari 1525 då det första troendedopet ägde rum i Zürich och en församling av troende och döpta lärjungar formades.

En av dem som var med vid det tillfället var Conrad Grebel. Han var då ungefär 27 år gammal och hade inte långt kvar av sitt liv på jorden. Han var en av pionjärerna.

Conrad Grebel föddes i Zürich 1498 och var son till en av stadens ledande män. Han fick en bra utbildning och studerade vid universiteten i Basel, Wien och Paris. På grund av ekonomiska och personliga problem avbröt Conrad sina studier 1520 och flyttade hem till Zürich.

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad Grebel anslöt sig till kretsen runt Zwingli, som bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. Zwinglis inflytande och Grebels egen bibelläsning ledde fram till en personlig omvändelse och kursändring under våren 1522. Conrad Grebel blev en hängiven lärjunge till Jesus. I februari samma år hade han gift sig.


Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av hans lärjungar tyckte att det gick för långsamt. I oktober 1523 blev konflikten tydlig. Då började Conrad Grebel tillsammans med en del andra samlas för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Man läste även böcker och häften som skrivits av andra radikala reformatorer. I den lilla gruppen formades övertygelser som sedan blev bärande i den anabaptistiska rörelsen. Genom flera bevarade brev vet vi en del om vad Conrad Grebel och hans vänner tänkte. Det viktigaste brevet skrevs till Thomas Müntzer i september 1524. Grebel hade läst något av det Müntzer hade skrivit och nu sökte han kontakt och upplysning. Brevet nådde aldrig fram. Brevet är ganska kort och alla ståndpunkter är inte så väl utvecklade men man ser vad det är som är på gång i den lilla gruppen i Zürich.

• Man betonar att en levande tro måste leda till ett liv i kärlek och efterföljelse.


• Man förkastar barndopet och argumenterar för att man bara ska döpa troende.


• Man önskar sig en församling som bygger på frivillighet, "utan påbud och tvång".


• Man vill se en församling som bygger på Guds ord och ömsesidig fostran. Grebel uppmanar Müntzer: "Bli ett vittne för det gudomliga ordet och upprätta en kristen församling med Kristi hjälp och enligt hans anvisningar, som vi finner i Matt 18:15-18 och tillämpade i apostlarnas brev". Man vill alltså bygga en församling enligt det mönster man finner i Nya testamentet.


• Man ser nattvarden som en enkel gemenskapsmåltid till minne av Kristus.

• Man tar avstånd från bruk av vapen, våld och krig. "Man ska ej heller försvara evangelierna och dess anhängare med svärd. Ej heller ska dessa försvara sig själva med svärd... Rätt troende kristna är som får bland vargar, får till slakt... hos dem är dödandet avskaffat".


• Till sist ser man också att de inser att deras tro kommer att ha ett högt pris och de är beredda att lida förföljelse för sin tro.

Under hösten 1524 blev dopfrågan central i konflikten med Zwingli och myndigheterna i Zürich. Flera familjer, däribland familjen Grebel, vägrade döpa sina nyfödda. Den 17 januari 1525 hölls en offentlig debatt om dopet. Grebel och hans grupp talade mot barndopet och för dop av troende. Dagen efter beordrades alla familjer att döpa sina barn inom en vecka. De som vägrade skulle utvisas ur distriktet. Ett par dagar senare fattade myndigheterna ännu ett beslut. Man förbjöd Grebel och hans vänner att samlas och Grebel m.fl förbjöds att tala om dopet.

På kvällen den 21 januari 1525 samlades de ändå, ca femton män och kvinnor, hemma hos Felix Mantz. Med stor bävan och under bön beslutade de sig för att ta det avgörande steget. George Blaurock bad Conrad att döpa honom. Efter att ha blivit döpt, döpte George själv de andra på deras bekännelse om tro på Jesus Kristus. Där föddes den anabaptistiska rörelsen och den spred sig som en underjordisk husförsamlingsrörelse trots stort motstånd. Flera av dem som var med vid det första dopet var döda efter bara några år. Conrad Grebel dog av sjukdom sommaren 1526 efter intensivt missionsarbete och fängelsestraff, bara 28 år gammal. Felix Mantz och George Blaurock blev avrättade.

Läs mer om Conrad Grebel i wikipedia, GAMEO eller här. Anabaptist Portraits av John Allen Moore har ett kapitel om Grebel. Hela brevet till Müntzer finns översatt till svenska och kommenterat i Karl Kilsmos utmärkta bok "Den tredje reformationen", sid 57-83 (Gummessons 1967).

Jag har skrivit många inlägg om anabaptismen och dess tidiga ledare. Du hittar dem här och här.

Ingen kommer undan

Jag är upprörd och arg. I veckan presenterades den så kallade vanvårdsutredningen. Den handlar om hur svenska barn har behandlats på barnhem och i fosterhem under 1900-talet. Hittills har utredningen intervjuat ca 400 personer och många fler står i tur. Det är fruktansvärd läsning (se tex. här och här). Hälften av barnen utsattes för sexuella övergrepp och många fick uppleva kränkningar, vanvård, misshandel och ren tortyr. Det hände i Sverige under hela 1900-talet och det var de sociala myndigheterna som hade ansvaret för placeringarna.

Jag blir fruktanvärt arg när barn far illa. Bibeln visar att Gud känner likadant. Han står på de svagas och faderlösas sida. Det står skrivet: "Änkor och faderlösa får ni inte behandla illa" (2 Mos 22:22), och "Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer" (Ps 146:9). Han ska döma var och en som har behandlat ett barn illa: "Jag kommer till er för att hålla dom, och utan dröjsmål skall jag ställa trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare till svars och alla som förtrycker daglönare, änkor och faderlösa och som förfördelar invandrare - alla dem som inte fruktar mig, säger Herren Sebaot" (Mal 3:5).

Det ger mig en viss tröst i allt elände att Gud är en rättvis domare. Ingen kommer undan. Alla som har misshandlat, torterat, våldtagit och vanvårdat barn kommer att stå till svars inför Gud för vad de har gjort, och "domen blir obarmhärtig över den som inte har varit barmhärtig" (Jak 2:13). "Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont" (2 Kor 5:10).

Allt kommer att avslöjas en dag och Gud kommer att ge upprättelse åt alla dessa barn som vanvårdats i Sverige. Jesus säger att "Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt" (Luk 12:2). Men det är bra att det avslöjas av utredningen redan nu och det är bara att hoppas att även regeringen tar sitt förnuft till fånga och ger en ursäkt och ett rejält skadestånd till de drabbade.

Det här bör också bli en tankeställare för alla dem som tror på myten om att Sverige en gång var ett gott och kristet land där ingen for illa och alla blev omhändertagna. Så har det aldrig varit! Ondskan har alltid funnits mitt ibland oss. Även idag finns det barn som behandlas illa i vårt land. Så borde det inte vara. Du och jag kan vara med och ändra på det. Vi kan engagera oss för utsatta barn som finns i vår närhet och samtidigt kräva att de sociala myndigheterna tar sitt ansvar.


Dagen skriver om utredningen här.

Den dagen jag döptes

Idag är det min dopdag. Jag döptes den 11 januari 1976. Jag var då 16 år. Det är 34 år sedan men jag minns det som igår. Det var en av de viktigaste dagarna i mitt liv, och den hade föregåtts av en lång kamp.

Jag hade förstås blivit barndöpt redan när jag var ett par månader gammal. Min pappa är präst i Svenska kyrkan och barndopet var en självklarhet när jag växte upp. När jag var 15 mötte jag Jesus och började följa honom. Ganska snart började jag fundera över dopet och det blev en avgörande fråga. Det blev en lång process och en tuff kamp. Men efter att ha studerat Bibeln, läst ett antal böcker och diskuterat med människor från olika sammanhang kom jag fram till att jag inte trodde på mitt barndop. Jag var alltså inte döpt och då måste jag förstås bli döpt. Det var lite dramatiskt att tala om för mina föräldrar att jag förkastade barndopet, tänkte lämna Svenska kyrkan och låta döpa mig i Baptistkyrkan. Men de respekterade det och det var inga problem, även om en och annan i stan höjde på ögonbrynen när det blev känt att prästens son hade blivit döpt i Baptistkyrkan. Det har jag aldrig ångrat!

Idag 34 år senare är jag lika övertygad om att tro och dop hör ihop. Nya testamentet visar att omvändelse, tro och dop hänger samman. Ett dop, utan tro hos den som blir döpt är inget riktigt dop, och det utesluter dop av små barn. Jag är baptist (anabaptist), men har respekt för att andra tänker annorlunda. Här vill jag dock helt kort peka på några bibeltexter som hade avgörande betydelse för mig på vägen fram till en baptistisk övertygelse.

Apg 2:38: Petrus svarade: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva."

Petrus uppmaning till folkskaran i Jerusalem gäller alla människor. Omvändelse och dop hör ihop!

1 Petr 3:21: På motsvarande sätt räddas ni nu av vattnet i dopet, som inte innebär att kroppen görs ren från smuts utan att man med gott uppsåt vänder sig till Gud. Och ni räddas genom att Jesus Kristus har uppstått.

Dopet är enligt Petrus en medveten handling där man vänder sig till Gud med ett rent samvete. Man låter döpa sig därför att man har kommit till tro på Jesus Kristus. Dopet är människans gensvar på Guds erbjudande om räddning och nytt liv. Därför ska man inte döpa små barn!

Kol 2:11-12: I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen - det är omskärelsen genom Kristus - när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda.

Paulus säger tydligt att det är genom tron som dopet har sin verkan. Om man inte har en tro när man döps gör dopet ingen skillnad. Det är omvändelse och tro som är det avgörande. Dopet är ett yttre tecken på den andliga verkligheten.

Gal 3:26-27: Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus.

Här visar Paulus också att dop och tro hör ihop. Den här texten har egentligen ingen avgörande betydelse i diskussionen om barndop och troendedop, men för mig fick den en psykologisk betydelse. När jag var nykristen var jag på ett bibelstudium med en präst i Svenska kyrkan. Han sa att han ville ändra ordningen i texten så att dopet kom före tron, för som det står nu är den ett bra argument för baptisterna. Jag blev upprörd över hans inställning till Bibeln. Han ville hellre ändra i texten än att böja sig för den. Det var en av de saker som bidrog till att jag började fundera över dopet.

Min väg från Svenska kyrkan till baptismen via brottningen med dopfrågan gör att jag känner mycket stark samhörighet med 1500-talets anabaptister (tex: Grebel, Hubmaier och Sattler) och 1850-talets svenska baptistpionjärer (tex: F.O. Nilsson och Anders Wiberg). Därför känns det viktigt att minnas att det idag är den dag då jag döptes för 34 år sedan.

Kyrkan i den efterkristna kulturen

Anders Sjöberg, tidigare missionsföreståndare i EFS, har idag en mycket intressant artikel i Dagen. Han skriver om att kyrkans situation i vårt land alltmer liknar den situation som de första kristna hade i Romarriket. Kyrkan är inte längre i samhällets centrum och har förlorat mycket av sitt inflytande. Nu kan den inte längre styra samhället uppifrån och med makt som den försökte göra tidigare, utan nu finns kyrkan i samhällets periferi och måste ge sitt vittnesbörd underifrån. Även om många kristna kanske ser negativt på den här utvecklingen är den egentligen något positivt och öppnar nya möjligheter för den kristna församlingen. Sjöberg skriver:

"Därför, menar jag, har Apostlagärningarna fått förnyad aktualitet. Där beskrivs ju hur de första lärjungarna i urkyrkan hanterade sin kallelse att föra ut budskapet om Jesus, mitt i ett mångkulturellt och kommunikativt utvecklat samhälle."

Sen fortsätter han med att peka på flera områden där Apostlagärningarna är aktuell för församlingen i vår tid. Han säger flera viktiga saker.

Det här stämmer mycket väl överens med vad Stuart Murray skriver om kyrkans situation i den efterkristna kulturen (Post-Christendom). Jag har tidigare gett en introduktion till hans tänkande om detta i inlägget Post-Christendom. Hans böcker om Post-Christendom är mycket viktiga för att förstå vår situation som kyrka i Västeuropa. Man kan också läsa mer om detta på The Post Christendom Website.

Jag har tidigare skrivit om att framtidens kyrka finns i Apg 2. Det är också ett ämne som anknyter till Sjöbergs artikel. Jag håller med Sjöberg om att Apostlagärningarna får förnyad aktualitet i vår tid när det gäller att förstå hur församlingen ska fungera och verka. Men egentligen är Apostlagärningarna aktuell i varje tid, eller hur?

Ljudfiler med Stuart Murrays undervisning

Jag har tidigare skrivit lite om pionjärkonferensen med Stuart Murray den 4-6 december 2009. Det inlägget finns här. Nu finns ljudfiler med Stuarts undervisning på EFK UNGs hemsida. Du hittar dem här. Om du är intresserad är det bara att ladda ner och lyssna! Stuart Murrays undervisning om församlingsplantering är mycket bra och givande.

Bokpresentation: The Openness of God

Jag har tänkt presentera några böcker under den närmaste tiden. Jag börjar med The Openness of God - A Biblical Challenge to the Traditional Understanding of God.

Det är inte lätt att förstå Gud. Som kristna bekänner vi att Gud är både allsmäktig och allvetande, men det är komplicerat att förklara exakt vad som menas med de begreppen. Det finns många olika uppfattningar om detta bland teologerna och diskussionen blir lätt filosofisk. I ett tidigare inlägg om utkorelsen och den fria viljan har jag varit inne på detta.

För den som vill utmanas i sitt tänkande och brottas lite med frågorna om Guds egenskaper är boken The Openness of God en nyttig läsning. I den presenteras det som brukar kallas Open Theism i fem intressanta kapitel av fem olika författare.

I det första kapitlet lyfter Richard Rice fram det bibliska stödet för att Gud har begränsat sin kontroll över världen och är öppen för människans handlingar och påverkas av dem.

I det andra kapitlet går John Sanders igenom kyrkohistorien och visar hur kyrkans klassiska gudsbild växte fram under stark påverkan av grekisk filosofi och hur det påverkade både den katolska teologin och den protestantiska reformationen.

I det tredje kapitlet skriver Clark H. Pinnock om vad Open Theism betyder för den systematiska teolgin och den kristna läran om Gud. Bland frågorna som diskuteras finns Guds treenighet, allmakt, oföränderlighet och allvetande.

I det fjärde kapitlet tar William Hasker upp det filosofiska perspektivet och jämför Open Theism med andra synsätt som tex. Kalvinism, Molinism och Klassisk arminianism (i boken kallad Simple foreknowledge).

I det femte kapitlet behandlar David Basinger de praktiska konsekvenserna av Open Theism när han i tur och ordning tar upp förbön, Guds ledning, mänskligt lidande, socialt ansvar och evangelisation.

Boken är mycket välskriven och alla fem kapitlen har en resonerande och ödmjuk ton. Författarna argumenterar för sin sak utan att raljera med andras åsikter. Tvärtom är de mycket korrekta när de beskriver de olika synsätten och åsikterna. Jag lärde mig mycket när jag läste boken och fick en mycket bättre förståelse för vad Open Theism är. Jag är attraherad av det här sättet att tänka, men ännu inte helt övertygad om att det är korrekt. Det finns vissa frågetecken kvar, särskilt när det gäller detta med Guds kunskap om framtiden. Det känns på något sätt så självklart att Gud vet allt som kommer att hända i framtiden att det är svårt att tänka på något annat sätt. Men när jag läser det sista kapitlet inser jag att jag i praktiken är helt överens med författarna om hur Gud och människa samverkar med varandra i det som händer på jorden. Man kan läsa mer om Open Theism på Open Theism Information Site.

Jag tycker att det här är stora och intressanta frågor och vill gärna höra vad bloggens läsare tänker om detta. Så du är välkommen att skriva en kommentar.