Kyrkan och politiken

Har kyrkan en politisk uppgift? frågade Torbjörn Johansson i Dagen den 27 december. Hans artikel gav ett mycket intressant svar utifrån den lutherska tvåregementsläran. I flera forum på nätet blev det genast intressanta samtal om kyrkan och politiken och jag bestämde mig snart för att jag skulle skriva något om det. Det här med den kristnes och församlingens relation till samhället, politiken och kulturen är dock en komplicerad fråga där det finns många olika synsätt och jag kände att jag behövde läsa på och fundera innan jag skrev något. Nu har jag gjort det och här kommer mina reflektioner.

Jag börjar med att göra en översikt över de olika synsätt som finns. Det finns som sagt väldigt många olika förhållningssätt till kristet samhällsengagemang och kyrkans relation till politiken. Det har gjorts olika försök att dela in de synsätt som finns i olika kategorier och i min diskussion tänker jag ta avstamp i tre olika förslag. Per-Axel Sverker delar in i tre kategorier, Tim Keller delar in i fyra olika i sin bok Center Church och Richard Niebuhr delar in i fem olika kategorier i sin klassiska bok Christ and Culture från 1951.

Jag börjar med den enklaste indelningen, som jag har hämtat från en artikel som Per-Axel Sverker skrev i tidningen Nytt Liv någon gång under 1980-talet. Jag har kvar artikeln som PDF och använde den när jag undervisade i kyrkohistoria på Mariannelunds folkhögskola. Artikeln har rubriken Korsets folk och handlar i första hand om fornkyrkan, men Per-Axel Sverker inleder artikeln med att tala tre olika modeller för hur kristna rörelser genom historien har hanterat frågan om församlingens relation till det omgivande samhället. Han talar om separationsmodellen, identifikationsmodellen och transformationsmodellen. Så här presenterar han modellerna:

Ett problem för den kristna människan är att hon lever i två världar samtidigt. Hon är medborgare i Guds rike, men på samma gång lever hon högst konkret i denna värld. Under historiens gång har teologer och rörelser löst problemet med denna spänning mellan Riket och världen på olika sätt.

Det har alltid funnits sådana som förespråkat separationsmodellen, d.v.s. så total åtskillnad som möjligt. Den kristne måste leva skild från världens liv. Visserligen kan han inte undgå världen helt, men han bör välja att så lite som möjligt befatta sig med den.

En stor grupp kristna, t.ex. den lutherska traditionen, har anslutit sig till identifikationsmodellen. Den här världen står under Guds skapelsemakt. De olika skapelseordningar som är inrättade, t.ex. familjen och samhällsstyret, är under Guds kontroll. Den kristne ska identifiera sig med båda sina existenser i ”Guds två regementen”. 

Den andre store reformatorn, Calvin, kan däremot ställas in under transformationsmodellen. Skillnaden gentemot de övriga ligger här i en tro att strukturerna kan förändras. Man ska alltså varken dra sig undan eller anpassa sig, utan på ett aktivt och optimistiskt sätt arbeta för förändring. Denna återställelse är fragmentarisk, men särskilt i församlingen finns ett embryo till en helt ny värld.

När det gäller situationen i Sverige tror jag att vi kan säga att Svenska kyrkan väldigt mycket har präglats av identifikationsmodellen, medan det i frikyrkorna funnits företrädare för både separationsmodellen och transformationsmodellen. Jag är ju inspirerad av anabaptismen och inom anabaptistiska samfund, som t.ex. mennoniterna, har separationsmodellen alltid varit stark. De mest extrema exemplen på detta är förstås amish och hutteriter, som lever nästan helt avskilda från det omgivande samhället (se bilden nedan).

Richard Niebuhrs bok Christ and Culture från 1951 är en klassiker i det här ämnet. Även om hans indelning har fått en del kritik så används den fortfarande. Niebuhr delade in i dessa fem olika förhållningssätt.

• Kristus mot kulturen (Christ against culture) - detta är ungefär samma som separationsmodellen.
• Kristus förvandlar kulturen (Christ transforms culture) - detta är ungefär samma som transformationsmodellen.
• Kristus i kulturen (Christ of culture) - liknar identifikationsmodellen.
• Kristus över kulturen (Christ above culture) - även denna är ryms inom identifikationsmodellen.
• Kristus och kulturen i paradox (Christ and culture in paradox) - handlar om den lutherska tvåregementsläran, som också ryms inom identifikationsmodellen. 

I boken Church Planting in Europe som jag presenterade för ett par veckor sedan finns ett kapitel om kyrkan och kulturen (kap 5. Cultural Relevance) och där utgår författaren Johannes Reimer från Niebuhrs indelning i sin diskussion om församlingsplantering i förhållande till kulturen och samhället. David Johansson har skrivit en utförlig presentation av Niebuhrs tänkande i fem texter på sin blogg. Läs hans intressanta inlägg om du vill veta mer om Niebuhrs kategorier: Christ and Culture del 1, del 2, del 3, del 4, del 5.

I boken Center Church gör Tim Keller en grundlig bearbetning av församlingens förhållande till kulturen och samhället. Det är ett rejält avsnitt på drygt 60 tättskrivna och stora sidor (sid 181-247) och det motsvarar säkert en vanlig bok på ca 120 sidor. Jag måste säga att det hör till det bästa jag läst i ämnet. Keller tar avstamp i Niebuhrs indelning, men gör om dem så att det blir fyra olika modeller. Så här presenteras Kellers fyra kategorier av Martin Helgesson på Roseniuskyrkans blogg (läs gärna hela hans intressanta text, där han bland annat illustrerar med hur de olika modellerna ser på Facebook):

1. Motkultur (The Counterculturist model): Kyrkans främsta uppgift är att vara en ny och annorlunda kultur, som lever i kontrast till omgivningen. Man har en negativ syn på kulturen utanför och är pessimistisk till tanken att kunna åstadkomma samhällsförändring. Den kristne och kyrkan relaterar till samhället genom att gestalta ett radikalt annorlunda sätt att leva i världen – vilken ibland kan locka människor till Kristus.
2.  Relevans (The Relevance model): Kyrkan befinner sig inte i motstånd till kulturen, utan kan bejaka och använda den omgivande kulturen. Vår största utmaning är inte att bli för anpassade till världen utan att bli irrelevanta och främmande. Kyrkan bör samarbeta med sekulära institutioner som gör gott, för Gud verkar genom dem också, och vi bör använda de tekniker inom t ex. marknadsföring och organisation som finns i den omgivande kulturen för att lättare ”smälta in”.
3. Förvandling (The Transformationist model): Kyrkan har uppdrag och möjlighet att tillämpa ett kristen synsätt (världsbild) i alla livets områden, och kyrkan kan som del av guds rike i viss mån medverka till att en god världsordning återställs. Kristna bör engagera sig i samhällsförändring och hitta det specifikt kristna sättet att leva på i världen, att utföra sitt arbete, gestalta kultur och regering.
4. Två regementen (The Two Kingdoms model): Kyrkan och kulturen är två olika regementen eller riken. Kyrkans rike styrs av Guds ord, världens rike av den ”naturliga” lagen, dvs. vad människan finner genom att studera världen. Som en följd av uppdelningen i två regementen har man mindre intresse av samhällsförändring i ”kristen riktning” – det räcker med goda principer grundade i den naturliga lagen. Kyrkan däremot leds inte av naturlig lag utan av Guds Ande och Ord.  Sekulärt arbete är värdefullt, men kyrkans angelägenheter rör de ”andliga” frågorna.

På sid 231 i Center Church finns ett klargörande diagram över de fyra modellerna och hur de förhåller sig till varandra (se bilden nedan). Den vertikala axeln handlar om hur mycket av Guds verk man ser i samhällets kultur och den horisontella axeln handlar om hur passiv eller aktiv man är i att förändra kulturen. Jag har skrivit in Per-Axel Sverkers tre modeller och Richard Niebuhrs fem kategorier i de rutor där de hör hemma i diagrammet.

Tim Keller menar att alla fyra modellerna bygger på en biblisk sanning och att ingen av dem klarar sig bra på egen hand. Vilken modell du än väljer bör du söka dig mot centrum och lära dig av de bästa sidorna hos de andra modellerna. Om du renodlar en modell blir det inte så bra. Jag tycker att det är ett klokt sätt att tänka. Var står jag då själv i den här frågan?

Jag är mycket påverkad av anabaptismen och jag hör utan tvekan hemma i separationsmodellen. Jag skulle nog placera mig själv ungefär där det står Neo-Anabaptist i diagrammet. Jag tror att den viktigaste insatsen vi kan göra för samhället är att bygga församlingar som är alternativa gemenskaper och visar på ett annat rike och ett annat sätt att leva. Församlingen är kallad att vara jordens salt och världens ljus och en stad på berget. Men jag tar lärdomar från de andra modellerna och tror samtidigt att församlingen ska söka att vara relevant och begriplig i sin kultur, att den kan samverka med andra goda krafter i samhället. Jag tror på att församlingen kan påverka kulturen genom att vara en profetisk röst och att kristna kan förändra samhället i en positiv riktning. Jag tror dessutom att Gud har insatt "överheten" för att den ska hålla tillbaka ondskan. Som inspirerad av anabaptismen är jag dock tveksam till att kristna söker maktpositioner i samhället eller tar uppgifter där man kan få utöva dödligt våld. Jag är öppen för att kristna ibland kan få tjäna i positioner med stort inflytande, även i politiska uppdrag, men anser att kristna alltid står under Guds rikes principer och alltid måste lyda Gud mer än människor. Jag tror inte att en kristen ska frångå gudsrikets principer för att det ingår i dennes officiella uppdrag. Jag tror inte att kyrkan ska gå i allians med staten och bära makt i samhället. Kyrkan och de kristna påverkar bäst underifrån eller från sidan och inte ovanifrån och med makt.

Hursomhelst tror jag inte att vi ska vara alltför dogmatiska i den här frågan och dessutom kan det vara så att olika modeller fungerar bra i olika typer av samhällssystem. Det är skillnad på att vara kyrka under förföljelser i ett totalitärt samhälle och i en demokrati med yttrandefrihet. I Sveriges kristenhet finns många olika synsätt. Olof Edsinger identifierar fem olika förhållningssätt bland Svenska Evangeliska Alliansens medlemmar i den här artikeln: Berikande mångfald i SEA:s medlemskår. Hans kategorier motsvarar inte helt de jag nämnt ovan och frågan är hur hans fem grupper passar in i Kellers diagram. Du kan ju göra ett försök att placera in dem.

Till sist vill jag också rekommendera Fredrik Wenells kapitel om den här frågan i boken Aldrig mer tillbaka gå. Det har rubriken Församling, överhet och samhälle och diskuterar hur en anabaptistisk syn kan se ut i vår tid.