Församlingsplantering och ekumenik

Igår presenterade jag boken Church Planting in the Secular West. Idag skriver jag om en av mina lärdomar från boken.

Stefan Paas menar att i en sekulariserad kultur, där kunskapen om kristen tro är mycket låg eller i det närmaste obefintlig är det extra viktigt att tänka på att inte dra upp konflikter mellan kristna kyrkor offentligt. Våra interna diskussioner är i det närmaste obegripliga för utomstående och splittring mellan kristna kyrkor minskar intresset för evangeliet och den kristna tron.

Det här är en skarp kontrast mot hur vi har missionerat i Europa under tidigare århundraden. från 1500-talet till början av 1900-talet har all frikyrklig och inomkyrklig missionsverksamhet utgått från den kristna kulturen och kristendomens starka ställning i samhället. Den givna motståndaren har varit namnkristendom, traditionskristendom eller det man ansett vara en död kristendom. Därför har man alltid utgått ifrån att man måste beskriva sig själv utifrån vad som skiljer en från andra kyrkor och samfund. Därför har det varit viktigt att offentligt deklarera vad som var fel med andra kyrkor och varför den egna kyrkan var den bästa. Så har det varit i de flesta rörelser från reformationens olika grenar på 1500-talet till pingströrelsens framväxt på 1900-talet. Det fungerade i en kristen kultur, men Stefan Paas menar att vi inte kan fortsätta på det sättet i en sekulariserad kultur. Vi måste inse att vår motståndare nu inte längre är "död kristendom" utan vår tids nya läror, som t.ex. materialism, nyliberalism och sekularism.

"In a highly secularized context it is extremely damaging for the mission of the church if Christian leaders fight each other in public over issues that no non-Christian understands." (sid 109)

Hur kan man då tillämpa detta när man planterar en ny församling. Stefan Paas ger några konkreta förslag:

1. Tala inte negativt om andra kyrkor och församlingar offentligt. 
2. Delta i lokala ekumeniska nätverk. 
3. Försök att besöka gudstjänster i andra församlingar då och då. 
4. Rekrytera inte bland andra församlingars aktiva medlemmar. 
5. Samarbeta med andra församlingar när det är möjligt.
6. Respektera offentligt det goda arbete som andra församlingar gjort och gör.   

Det här tycker jag är sex viktiga punkter, och jag skulle önska att vi kunde tillämpa detta mer även i Sverige. Många gör det redan, men inte alla. Det jag tycker är särskilt allvarligt är när man bygger upp sin egen identitet genom att kritisera fel och brister hos andra eller när man aktivt rekryterar medlemmar från andra församlingar. Tyvärr har jag sett en del av bådadera på sista tiden.

Det vore bra om alla som jobbar med församlingsplantering inpräntade detta förhållningssätt hos sina medarbetare. Så tänker i alla fall jag. Vad tycker du?

En annan lärdom från boken presenterar jag här: Sverige är efterkristet