Sverige är efterkristet

Idag fortsätter jag med ytterligare en av mina lärdomar från boken Church Planting in the Secular West, som jag tidigare presenterat här.

På sidorna 186-193 skriver författaren Stefan Paas om de många utmaningarna som finns för kyrkan i "Post"-tiden. Vi använder ofta ord som börjar med post för att beskriva vår tid och bland alla dessa uttryck är begreppen post-Christendom och postmodernism de mest populära bland dem som jobbar med församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka i västvärlden. Begreppet post-Christendom är svårt att översätta till svenska, men ett begrepp som jag använt tidigare är efterkristendomstiden. Liksom Stefan Paas tror jag att det är mycket viktigt för oss att förstå vilka utmaningar det innebär att vara kristen och kyrka i en kultur som är både postmodern och post-Christendom. Det intressanta är att Stefan Paas lyfter fram ett tredje "post", som han menar att missionsstrateger och församlingsplanterare ofta missar helt och hållet, och det är att stora delar av Europa också är post-Christian. Detta gäller inte minst Sverige.


Vad betyder då detta? Paas menar att Europa har förändrats väldigt mycket i och med att antireligösa attityder har blivit dominerande hos de stora folkskarorna. Tidigare väckelserörelser har kunnat bygga på att det fanns en ganska positiv grundsyn på den kristna tron och att kyrkorna sågs som en tillgång i samhället. Så är det inte längre, enligt Stefan Paas. Tvärtom finns idag ett stort motstånd mot kristen tro och det bärs av samhällets stora institutioner, särskilt media och utbildningssystemet. Det är allmänna uppfattningar att den kristna tron inte är vetenskapligt hållbar och att traditionell religion endast är för dem som inte klarar sig själva eller vågar möta livet som det är. Den här mycket starka antikristna stämningen i Europa påverkar också aktiva kristna. Många har svårt att bevara tron och stora skaror av europeiska kristna har lämnat kyrkorna. Paas menar att evangelikala missionsstrateger och församlingsplanterare ofta underskattar det här problemet med att vara kristen, och ännu mer en missionerande kristen, i en djupt sekulariserad och efterkristen kontext. Detta kan kännas nedslående, men jag tror att han har en viktig poäng här. Han efterlyser också en vision av hur kristna gemenskaper ska kunna se ut i en sekulariserad kontext.

"However, a vision of what communities might look like that have incorporated reflection on post-Christianity (i.e., how to be a Christian community in a thoroughly secularized culture) is still largely lacking." (sid 189-190)

Det här påminner mig om senaste kulturkartan från World Values Survey (2015), som visar att Sverige ligger längst ut i hörnet som ett av världens mest sekulariserade och individualistiska länder. Sverige sticker ut, även i Europa. Som kristna i Sverige behöver vi förstå den kontext vi lever i.

Eftersom mycket av den litteratur vi läser om församlingsplantering och mission kommer från USA är det också viktigt att vi inser att det är stor skillnad på Sverige och Nordamerika. Ofta hör jag amerikanska författare säga följande: "Människor är trötta på kyrkan, men de är intresserade och fascinerade av Jesus", eller "Människor gillar Jesus, men de gillar inte kyrkan". Det är möjligt att detta stämmer på många i USA, men jag tror inte att det stämmer på många i Sverige eller övriga länder i norra Europa. Sist jag hamnade i en diskussion om detta var på IFFEC:s teologkonferens i Tammerfors i höstas. Den amerikanske teologen Scot Mcknight kom med det klassiska påståendet, och hade svårt att acceptera att det kunde vara annorlunda i Europa. Jag och en kollega i det norska missionsförbundet var aktiva i diskussionen och han menade att i Norge har folk i allmänhet inga stora problem med kyrkan (man är likgiltig eller tycker den är ganska ok), men Jesus är religion och religion vill man inte prata om. Jag tror att situationen är ungefär densamma i Sverige, även om det förstås kan finnas stor variation mellan olika personer och olika sammanhang. Men generellt sett tror jag inte att det finns något större intresse för Jesus. Hursomhelst tror jag att det är viktigt att vi reflekterar över vad det innebär att vi lever i en efterkristen kultur och vad det betyder att vara kristen och församling i ett sådant sammanhang. Det tänker jag jobba vidare med.

Hur tänker du?

Tidigare lärdomar från Stefan Paas: Församlingsplantering och ekumenik