Stengrunden - en själavårdsbok

För några veckor sedan skrev jag om morfars bror Bo Giertz och hans betydelse. Hans viktigaste och mest lästa bok är Stengrunden, som kom ut första gången 1941. Den har översatts till många språk och trycks i ständigt nya upplagor. Nu har jag läst igenom den igen och här kommer en kort presentation av denna fängslande roman och därtill några kommentarer.

Boken har underrubriken "En själavårdsbok" och det är vad den är. Bo Giertz ger själavård och undervisar om kristen tro genom att skriva en historisk roman, och han gör det bra. Det är därför Stengrunden är så älskad och fortfarande läses av många.

Handlingen utspelar sig i en landsbygdsförsamling i Linköpings stift någonstans i gränslandet mellan Småland och Östergötland. Platsen kallas i boken för Ödesjö och vi får följa tre olika unga präster som kommer till prästgården i Ödesjö för sin första prästtjänst. Den första episoden utspelar sig runt 1810 under upplysningstiden och vi får möta den unge prästen Henrik Savonius, som drabbas av den pietistiska väckelsen. Den andra episoden utspelar sig under frikyrklighetens genombrottstid runt 1880 och då får vi möta pastor Fridfeldt. Han får brottas med både dopfrågan och försoningsfrågan i sina möten med baptister och missionsförbundare. Den tredje episoden utspelar sig runt 1940, då den unge prästen Gösta Torvik brottas med liberalteologin och frågan ifall man kan lita på Bibeln. Alla tre prästerna grips av väckelsen och Bo Giertz ger själavård och undervisar om kristen tro ur ett lutherskt perspektiv genom att låta de unga prästerna ställas inför olika problem bland sina församlingsbor och dessutom gå igenom egna troskriser. Det återkommande problemet är synden som ligger som en stengrund i hjärtat. Hur man än kämpar med att få bort synderna ur sitt liv, finns stengrunden alltid kvar. Synden blir man inte av med så lätt. Hur ska man då kunna bli frälst? Det är det som är bokens stora fråga och det är det som titeln syftar på.

Boken börjar med att Henrik Savonius blir skickad till en dödsbädd för att ge själavård till Johannes, som inte har frälsningsvisshet inför döden. Savonius är helt oförberedd för vad som kommer att hända och misslyckas totalt. Det leder fram till hans egen omvändelse. Scenen med Johannes i den lilla stugan är en av bokens starkaste avsnitt och efter att Katrina förklarat evangeliet för Johannes kan han dö i frid. Evangeliet om Jesus död och uppståndelse för våra synder och att människan blir rättfärdig av nåd, genom tro och utan egna gärningar är bokens röda tråd, som kommer igen i alla tre delarna. Ett annat återkommande tema är den lagiskhet som ofta drabbar väckelserörelser. Den drabbar även Savonius och den pietistiska väckelse han får vara med och leda, men till slut får han syn på evangeliets ljus och nåden igen. Hela denna första del av Stengrunden finns även som långfilm och går att köpa som DVD.

I den andra delen är pastor Fridfeldt redan en väckelsepräst när han kommer till Ödesjö. Han är ganska kritisk till Svenska kyrkan och sympatiserar med frikyrkorna där han tycker att det finns mycket äkta kristendom. Avsnittet handlar mycket om ifall han ska stanna kvar som präst i Svenska kyrkan, eller inte. Han lockas av att kunna fira nattvard i en församling bestående av troende, som missionsförbundarna gör och han brottas med frågan om troendedopet, som baptisterna argumenterar för. Waldenströms subjektiva försoningslära finns också med som ett orosmoment i bakgrunden. Med hjälp av inflytande från bland annat Rosenius och Schartau låter Bo Giertz honom till slut landa tryggt i Svenska kyrkans lära om prästämbete, folkkyrka och barndop. Det är intressant läsning, även om det här är den del av boken där jag är mest kritisk. Även om Giertz ger baptisterna ett visst erkännande som goda kristna, tycker jag att han missförstår den baptistiska dopsynen och därför blir argumenten för barndopet inte speciellt övertygande. Första gången jag läste Stengrunden var jag nitton år och hade nyligen låtit döpa mig och blivit baptist. Läsningen motiverade mig att börja läsa om baptisternas historia och teologi. Tack till "farbror Bo" för den utmaningen! Även Fridfeldt hamnar för övrigt i lagiskhet och begår misstaget att predika mer om vad vi ska göra ("lagen", enligt lutherskt språkbruk), än vad Jesus har gjort för oss (evangeliet). Till slut förstår dock även han att både rättfärdiggörelse och helgelse beror på nåden allena och att allt bygger på vad Jesus har gjort på korset.

I den tredje delen handlar det mycket om ifall man kan tro på Bibeln eller inte. Under sin prästutbildning på 30-talet påverkades Gösta Torvik av liberalteologin och han har inte speciellt stort förtroende för Bibelns ord, när han kommer som präst till Ödesjö. Kan man verkligen tro på jungfrufödelsen och andra mirakel i en tid då vetenskapen lärt oss att förklara allt med naturliga orsaker? Frågan om Bibelns plats i kyrkan och det kristna livet ställs på sin spets när Torviks vän och medarbetare Gunnar Schenstedt börjar försvara omoraliska handlingar med hänvisning till Andens ledning och att man måste lyda Guds inre röst mer än Bibelns ord. Detta leder till en troskris för den unge prästen och han kommer till slut fram till att kyrkan måste hålla fast vid både Bibeln och bekännelsen om den inte ska gå vilse. Bibelns ord måste vara avgörande både för lära och liv. Denna kamp för Bibeln och bekännelsen var en kamp som Bo Giertz själv fick kämpa under hela sitt liv. Frågorna om Bibeln är lika aktuella idag på 2000-talet som på 1930-talet och texten känns profetisk i sin beskrivning av resonemangen. Man blir påmind om att ifrågasättande av Bibelns lära och moral inte är något nytt.

Till sist några kommentarer om vad Stengrunden kan betyda för läsare på 2000-talet. Jag sammanfattar med några punkter.

• Bokens starkaste sida är presentationen av evangeliet och beskrivningen av nåden. Här ger boken en själavård som går på djupet och befriar. Det är få böcker som tecknar nåden så tydligt som Stengrunden. Det gör att den säkert kommer att läsas även på 2000-talet.
• Stengrunden skrevs 1941 och det gör att språket kan upplevas som väldigt ålderdomligt. Det är många gamla och svåra ord som inte används i nutida svenska. Kanske skulle man behöva göra en revidering av texten för att göra den mer lättillgänglig för nutida läsare. 
• Boken ger en värdefull inblick i svensk väckelsehistoria och de frågor och strider som format den svenska kristenheten. Oavsett var man själv hör hemma i kristenheten kan man lära sig något av detta.
• Samtidigt är det troligen svårt för en nutida läsare att förstå den syndanöd och den skuld som präglade människor i Sverige på 1800-talet. Att predika om lag, synd och skuld fungerar inte alls på samma sätt i vår tid som på 1800-talet. På 1800-talet var Sverige en skuldkultur formad av den kristna berättelsen. Det postmoderna Sverige vi lever i idag är mycket mer av en skamkultur. Frågan jag bär med mig när jag avslutar läsningen av Stengrunden är hur vi ska predika evangeliet om Jesus i Sverige idag. Det får jag återkomma till i ett annat inlägg där jag ska recensera boken The Global Gospel, som handlar just om hur man presenterar evangeliet i en skamkultur. 

Stengrunden är en bok jag uppskattar och rekommenderar. Den finns numera att köpa som billig pocket.

Uppdatering 7/8 2018. Nu har jag skrivit en presentation av boken The Global Gospel och den är ett bra komplement till Stengrunden: Bokpresentation: The Global Gospel.