söndag 24 juni 2018

Morfars bror Bo Giertz

Bo Giertz (1905-1998) räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika kristna ledare i Sverige. Internationellt jämförs hans författarskap ibland med C. S. Lewis och Dietrich Bonhoeffer, men det är det inte många som har koll på i Sverige. Bo Giertz var präst i Svenska kyrkan och biskop i Göteborgs stift 1949-1970. I Sverige är han kanske mest känd för sitt motstånd mot kvinnliga präster och det har gjort att andra sidor i hans gärning har kommit i skymundan. Han är dock ständigt aktuell. Det är till exempel intressant att notera att Magnus Persson (pastor i United, Malmö) hänvisar till Giertz som den som tillsammans med Martin Luther och C. O. Rosenius främst har påverkat hans teologiska utveckling från pingstvän till lutheran (se Magnus Perssons bok Kristi kyrka, sid 17).

I torsdagens Dagen presenterar Håkan Arenius en ny bok om Bo Giertz, som ger en bra ingång i hans teologi, och det ger mig anledning till några reflektioner och ett personligt minne. Den nya boken är skriven av Anssi Ollilainen och har titeln Bo Giertz om prästämbetet: uppdragets teologi

Min morfar hette Gustav Giertz (1906-2002) och han var bror till Bo. Ett antal gånger under min uppväxt träffade jag därför "farbror Bo" som vi kallade honom. Jag minns speciellt ett tillfälle. Det var nog ett par år efter att jag låtit döpa mig och blivit baptist. Jag visste förstås att "farbror Bo" inte var positiv till mitt vägval och jag var lite nervös inför att prata med honom. Jag var ju bara 17 eller 18 år gammal och han var en respektingivande auktoritet. Samtalet gick väldigt bra och han visade mig en stor respekt. Han konstaterade att vi var överens i de viktigaste och mest grundläggande trosfrågorna, även om vi hade olika syn på dopet och församlingen. Han förstod att vi som håller fast vid Bibeln och bekännelsen måste stå tillsammans vare sig vi är med i Svenska kyrkan eller i frikyrkan. Det mötet har jag burit med mig hela mitt liv. Håkan Arenius skriver i Dagen att Bo Giertz inte hade mycket till övers för frikyrkorna, och det stämmer säkert. Men jag tror att han blev mer öppen och uppskattande när han blev äldre, inte minst efter mötet med den karismatiska väckelsen. 


Bo Giertz viktigaste och mest kända bok är utan tvekan romanen Stengrunden. Den kom ut första gången 1941 och har nu tryckts på svenska för tjugofjärde gången. Den är översatt till många språk och trycks i ständigt nya upplagor. Svenska folket röstade in den som en av 1900-talets mest betydelsefulla böcker i SVT:s omröstning 1998. Boken har tre delar och handlar om tre unga präster som är verksamma i samma församling under tre olika tidsepoker. Genom de personer de möter och de problem de brottas med undervisar Giertz om evangeliet, den kristna tron, det kristna livet och kyrkan. Det är en enastående bok som värmer hjärtat och ger själavård. Även om den är väldigt lutherskt färgad (den används som kursbok i luthersk teologi) och baptister och frikyrkliga kan beskrivas lite orättvist, så tycker jag att alla bör läsa den. Det är en klassiker och den berör problem som kristna i alla sammanhang brottas med. Det var dessutom Stengrunden som en gång i tiden väckte mitt intresse för kyrkohistoria och gjorde att jag upptäckte anabaptismen

I frikyrkorna i Sverige är nog annars Giertz mest känd för att han har publicerat en egen översättning av Nya testamentet till svenska och skrivit en kommentarserie på hela Nya testamentet. Den går fortfarande att köpa. 

Bröderna Bo och Gustav Giertz växte upp i en stor familj. Totalt var de sju bröder och en syster. Deras pappa Knut Harald Giertz var läkare och professor (det var för övrigt även min morfar). Arenius skriver i Dagen att deras pappa var ateist och det stämmer att han var ateist när pojkarna var unga, men på äldre dagar blev han kristen. Det sägs att han påverkades dels av att Bo blivit kristen, men också av kristna patienter som visade tro och förtröstan på dödsbädden. Hur som helst blev Knut Harald Giertz en kristen, skrev ett par böcker inom själavård och teologi (Tre föredrag, 1937, Kroppsvård och själavård, 1941) och var en av grundarna till S:t Lukasstiftelsen.

Om någon vill läsa mer om Bo Giertz, hans liv, gärning, författarskap, teologi och inflytande rekommenderar jag två antologier som kom ut i samband med hundraårsminnet av hans födelse. 

Talet om korset - Guds kraft, Rune Imberg, redaktör, 450 sidor. 

Bo Giertz, präst, biskop, författare, Anders Jarlert, redaktör, 186 sidor. 

Båda böckerna är mycket läsvärda. Och även om jag har en annan syn än "farbror Bo" i många frågor uppskattar jag hans livsgärning och hans betydelse för Guds rike i Sverige. Han stod upp för Bibeln och bekännelsen trots mycket motstånd och det ska han ha en eloge för.

Det tycker i alla fall jag.

Uppdatering 180718: Nu har jag skrivit en längre recension av Stengrunden. Den finner du här: Stengrunden - en själavårdsbok

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar