Mitt dop - för 40 år sedan

Idag är det fyrtio år sedan jag döptes. Det var den 11 januari 1976 i Baptistkyrkan Betania i Jönköping.  Jag var sexton år. Det var en stor dag och den hade föregåtts av en lång brottningskamp.

Jag hade som de flesta andra blivit döpt som barn redan när jag var ett par månader gammal. Min pappa är präst i Svenska kyrkan och barndopet var en självklarhet när jag växte upp. Mina föräldrar uppmärksammade min dopdag varje år och påminde om att jag var döpt. 

När jag var femton år mötte jag Jesus och började följa honom på allvar (hur det gick till kan du läsa här). Ganska snart mötte jag kristna i andra sammanhang och då började jag också fundera över dopet. Det blev en lång process och en tuff brottningskamp. Den avgörande frågan för mig var: Är jag döpt eller inte? Alternativen var väldigt klara för mig. Om jag är döpt kan jag inte döpa om mig. Om jag inte är döpt måste jag låta döpa mig. Efter att ha studerat Bibeln, läst ett antal böcker och samtalat med flera personer från olika sammanhang kom jag fram till att jag inte längre trodde på att barndopet var ett riktigt dop. Alltså ville jag bli döpt. 

Jag sköt ändå på beslutet. Jag kände stor lojalitet mot Svenska kyrkan och ville inte lämna den i första taget. Jag ville stanna kvar och verka för andlig förnyelse i det sammanhang där jag var. Det skapade en hel del spänningar i ungdomsgruppen i Svenska kyrkan och till slut blev jag ställd mot väggen av ledarna där. Jag fick välja på att anpassa mig till ordningen eller lämna gruppen. De gjorde klart för mig att jag inte fick göra om Svenska kyrkan till en frikyrka. I den situationen var det helt klart för mig vad jag skulle göra. Då kände jag mig fri att gå vidare och kontaktade en av de få frikyrkopastor jag kände till, nämligen Erik Nilsson i Betania. Han tog emot mig direkt. Erik var vid den tiden vice ordförande i predikantförbundet i Jönköping, där min pappa var ordförande. Medan vi pratade ringde Erik till pappa och frågade vad han tyckte om att Erik skulle döpa hans son. 

Det var lite dramatiskt att tala om för mina föräldrar att jag skull döpas i Baptistkyrkan och därmed lämna Svenska kyrkan. Men de respekterade mitt beslut och det skapade inga problem, "Jag tycker inte om det, men jag respekterar det", sa pappa till mig och jag uppskattar hans generositet. Men det var allt en och annan i stan höjde på ögonbrynen när det blev känt att prästens son hade blivit döpt i Baptistkyrkan. Jag har aldrig ångrat att jag lät döpa mig. Efter fyrtio år är jag fortfarande en övertygad baptist. 

Jag döper några lärjungar i Mariannelund

Det som är centralt i en baptistisk dopsyn är att dop och tro hänger ihop. Det handlar om det vi brukar kalla för troendedop. Nya testamentet visar att omvändelse, tro och dop hänger samman. Ett dop, utan tro hos den som blir döpt är inget riktigt dop.  Jag menar att det utesluter dop av små barn, och därför kunde jag inte tro på mitt egen barndop. Jag är alltså baptist i min syn på dopet, men jag har respekt för att andra tänker annorlunda. Numera jobbar jag till och med i ett samfund där båda dopsynerna lever sida vid sida (Svenska Alliansmissionen). Troendedopet är klart dominerande inom SAM, men barndop förekommer också. 

Här vill jag dock helt kort peka på några bibeltexter som hade avgörande betydelse för mig på vägen fram till en baptistisk övertygelse.

Apg 2:38: Petrus svarade: "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva."

Petrus uppmaning till folkskaran i Jerusalem gäller alla människor. Omvändelse och dop hör ihop!

1 Petr 3:21: På motsvarande sätt räddas ni nu av vattnet i dopet, som inte innebär att kroppen görs ren från smuts utan att man med gott uppsåt vänder sig till Gud. Och ni räddas genom att Jesus Kristus har uppstått.

Dopet är enligt Petrus en medveten handling där man vänder sig till Gud med ett rent samvete. Man låter döpa sig därför att man har kommit till tro på Jesus Kristus. Dopet är människans gensvar på Guds erbjudande om räddning och nytt liv. Därför menar jag att man inte ska döpa små barn!

Kol 2:11-12: I honom har ni också blivit omskurna, men inte som människor gör det, utan genom att bli av med den syndiga kroppen - det är omskärelsen genom Kristus - när ni begravdes med honom i dopet. I dopet har ni också uppstått med honom genom tron på kraften hos Gud som uppväckte honom från de döda.

Paulus säger tydligt att det är genom tron som dopet har sin verkan. Om man inte har en tro när man döps gör dopet ingen skillnad. Det är omvändelse och tro som är det avgörande. Dopet är ett yttre tecken på den andliga verkligheten.

Gal 3:26-27: Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus.

Även här visar Paulus att dop och tro hör ihop. Den här texten har egentligen ingen avgörande betydelse i diskussionen om barndop och troendedop, men för mig fick den en psykologisk betydelse. När jag var nykristen var jag på ett bibelstudium med en präst i Svenska kyrkan. Han sa att han ville ändra ordningen i texten så att dopet kom före tron, för som det står nu är den ett bra argument för baptisterna. Jag blev upprörd över hans inställning till Bibeln. Han ville hellre ändra i texten än att böja sig för den. Det var en av de saker som bidrog till att jag började fundera över dopet.

Min väg från Svenska kyrkan till baptismen via brottningen med dopfrågan gör att jag känner mycket stark samhörighet med 1500-talets anabaptister (tex: Grebel, Hubmaier och Sattler) och 1850-talets svenska baptistpionjärer (tex: F.O. Nilsson och Anders Wiberg). De har precis som jag brottats med dopfrågan och kommit fram till en baptistisk övertygelse. De fick betala ett högre pris för den övertygelsen, än vad jag har fått göra.