Den här bloggens läsare vet nog att jag är mycket intresserad av kyrkohistoria, särskilt väckelsehistoria, frikyrkohistoria och missionshistoria. Att anabaptismen är mitt främsta historiska intresse är ingen hemlighet, men jag har bra koll på en del andra rörelser också. I den svenska frikyrkohistorien har jag mest fascinerats av den tidiga baptismen och identifierat mig mycket med Fredrik Olaus Nilsson, Anders Wiberg och John Ongman.
Men nu har jag alltså börjat jobba inom Svenska Alliansmissionen och det har väckt ett intresse för rörelser och personer som jag inte läst så mycket om tidigare, bland dem den betydande missionsmannen Fredrik Fransson. På Alliansmissionens hemsida har jag hittat följande text, som ger en mycket bra bild av samfundets rötter och historia. Jag publicerar den här i sin helhet. Den inspirerar mig att gräva vidare och upptäcka mer om mitt nya sammanhang.
Svenska Alliansmissionens historia
Senare delen av 1700-talet och första hälften av 1800-talet var andligt, moraliskt och socialt en mycket mörk tid i Sverige. Det utbredda alkoholmissbruket var ett gigantiskt folkhälsoproblem och i dess spår följde våldsbrott och social misär. Alkoholmissbruket och det allmänna förfallet präglade också stora delar kyrkan och prästerna.
Påverkade av pietismen och herrnhutismen blev ett antal präster bärare av en begynnande folkväckelse.
Läget i Småland
1814 flyttade Emilie Petersen tillsammans med sin man från Hamburg till familjens gård Herrestad väster om Värnamo. Situationen i Småland var inte bättre än i landets övriga delar och makarna Petersen, som var varmt troende, engagerade sig starkt för att rädda sina nya landsmän ur såväl sin andliga som sociala nöd. Emilie startade skolverksamhet för bygdens fattiga barn och skapade hemarbete för kvinnorna, vilket gjorde att hon snart blev känd som Mormor på Herrestad. Herrestad blev också ett viktigt centrum för den andliga väckelsen i Småland.
Roparrörelsen i början av 1840 var en kortvarig och speciell andlig rörelse som dock fick ganska stor betydelse för folkväckelsens framväxt. Olärda pigor och bonddöttrar som under extas höll skakande domspredikningar samlade stora skaror.
Tre år som skakade Jönköping
1834 drabbades Jönköping av en koleraepidemi. På en enda månad dog 600 personer, vilket var 15 % av stadens invånare. Året efter ödelades halva staden av en brand. Naturligtvis var de existentiella frågorna högaktuella.
I den situationen började Per Magnus Elmblad 1836 en tjänst som adjunkt i Kristine kyrka i Jönköping. Elmblad som tillhörde de så kallade väckelseprästerna höll utöver högmässa också morgonböner i kyrkan. Till den första morgonbönen kom ingen mer än kyrkvaktmästaren, men ryktet om Elmblads förkunnelse spred sig och människor strömmade till Kristine kyrka. Snart fanns det kring Elmblad en grupp väckta personer som brann för att föra budskapet vidare. Kyrkans ledning ogillade väckelsen och efter bara ett år blev Elmblad förflyttad från Jönköping. Gruppen av andligt väckta fortsatte dock att samlas dels i hemmen och dels i ett uthus vid nuvarande Stadsbiblioteket. Senare medverkade Elmblad till att starta EFS, (Evangeliska Fosterlandsstiftelsen).