Jag är övertygad om att församlingar i Sverige i framtiden
kommer att se ut på många olika sätt. Jag ser framför allt tre olika modeller,
även om listan skulle kunna göras längre. Det kan förstås finnas variation inom de olika modellerna, men här är huvudlinjerna:
·
Traditionell.
I den traditionella strukturen är söndagsgudstjänsten veckans viktigaste
samling. Församlingslivet och verksamheten sker företrädesvis i kyrkan.
Medlemmar förväntas komma på gudstjänsten och andra möten i kyrkan. En del av medlemmarna deltar i
smågrupper, men det är inte lika prioriterat och betonat. Den här modellen har varit och är den vanligaste och därför kallar jag den för den traditionella. Den fungerar fortfarande bra på vissa platser och i vissa kulturella
sammanhang. Men jag tror ändå att det är den har stora svagheter och om man följer den här modellen bör man satsa på att bygga
med smågrupper och ge smågrupperna en ökad betoning.
·
Tvåvingad.
Många nystartade församlingar har en modell som ibland kallas för tvåvingad.
Man har både husförsamlingar/cellgrupper i hemmen varje vecka och gudstjänster
varje söndag och lägger lika stor vikt vid båda. Alla medlemmar förväntas vara
med i både husförsamling och gudstjänst. Namnet kommer av synsättet att den traditionella
kyrkan flyger med en vinge. Det funkar inte, man behöver två vingar för att
kunna flyga. Församlingar behöver både smågrupper och storsamlingar. Så har vi tänkt ända sen vi startade vår församling på Råslätt i början på 80-talet och så fungerar vi än idag. Jag ser många fördelar med den tvåvingade modellen i och med att den både betonar relationer och gemenskap i vardagen i de små grupperna och har en tydlig offentlig mötesplats som är öppen och lättillgänglig för nya människor.
·
Husförsamling/Husförsamlingsnätverk.
På många håll i världen växer det fram rörelser som lägger betoningen på
husförsamlingarna och inte samlas till stora gudstjänster varje vecka, utan
bara någon gång i månaden, eller ännu mer sällan. Här ses husförsamlingen som
själva församlingen, och man växer genom att plantera nya husförsamlingar.
Denna typ av enkla organiska församlingar klarar sig ofta utan anställda och
kyrkobyggnader. Enheten byggs genom ledarstrukturer, nätverk och coachning.
Endast nätverkens centrala ledare har lön eller underhåll för arbetet (om det
överhuvudtaget finns några anställda). I Sverige har vi inte sett mycket av
detta ännu, men det finns nystartade församlingar i Malmö, Helsingborg och
Stockholm som jobbar efter denna modell. Jag tror att denna modell behövs i
framtiden och att den har kapacitet att nå en kategori av människor som inte
attraheras av verksamhet och organisation. Den stora utmaningen för husförsamlingarna är att verkligen vara utåtriktade och nå nya människor. Men det är å andra sidan en utmaning vilken modell vi än väljer att bygga efter.
Jag tror att vi i Sverige behöver ha öppenhet för alla tre modellerna
i vår församlingsplanteringsstrategi. Kreativ församlingsplantering betyder att
vi inte alltid kommer att känna igen de nya församlingarna. Församlingarna kommer att se mycket olika ut. Kärnan bör vara densamma
i alla församlingar, men strukturerna, formerna och metoderna kan se mycket
olika ut.
Kärnan är tron på Jesus Kristus och lärjungaskap i
tillbedjan, mission och gemenskap.
Organisation, anställda, byggnader, budget och verksamhet är
skalet. Man kan faktiskt vara en församling även om man inte har ett organisationsnummer eller en lokal?
Vilka fördelar och nackdelar ser du i de olika modellerna? Vilken modell bygger du efter? Vilken tror du fungerar bäst i vår kultur? Ser du andra modeller?Om du är intresserad av församlingsfrågor och hur man kan bygga församlingen i vår tid tycker jag inte du ska missa konferensen med Stuart Murray i Linköping den 23-25/11 (information här) eller hans utmärkta bok Radikalt lärjungaskap.
Bara att man börjar tänka i nya banor kan leda till förnyelse i det sammanhang man är i, oberoende av hur det är uppbyggt orgnisatioriskt. Det är en stor fara i att tänka "församling" och förutsätta att alla tänker likadant... Vi hjälper många "traditionellt" uppbyggde församlingar här, inbördes väldigt olika. Vi har också erfarneheter av olika husförsamlingar en del lite tvåvingade... Det traditionella är ju att man har problemet med en dyr kyrkobyggnad, att allt kristet liv ska ske där. I mindre grupper ser jag ofta att det blir ganska mycket tjafs... typ, min soffa är mjukare än din, mina kakor är bättre, halvtimmar hit och dit,att man vill se det som sitt eget ministry om man ör hemma hos någon, men vi är ju ganska starka personligheter allihop, det är kanske lättare i mer heterogena grupper. Fördelen med traditionella predikningar är att man får tala till punkt, fördelen med otraditionella är att man inte får det...
SvaraRaderaJag håller i huvudsak med om dina tre kategorier. Jag har dock på min blogg försökt att utveckla min syn på en sorts hybridmodell som ligger mellan den tvåvingade och husförsamlingsnätverket. Det är där någonstans vi har försökt vara i vårt församlingsbyggande. Det som särskiljer hybriden är främst två saker:
SvaraRadera1. Folk har sin tillhörighet i husförsamlingen inte i gudstjänsten. Gudstjänsten har en plats för tillbedjan och undervisning som ger riktning.
2. Huvudledarna i församlingen är husförsamlingsledarna. De har det verkliga herdeskapet i församlingen med själavård, undervisning och regelbunden kontakt.
Vad tänker du om detta?
Jag ser de tre modellerna som huvudlinjer. Sen finns det förstås inga vattentäta skott mellan dem, utan många variationer. Det finns traditionella som drar mot det tvåvingade och tvåvingade som drar åt ena eller andra hållet. Jag tycker att er modell är mycket intressant och tror att en kombination av tvåvingad och husförsamlingsnätverk kan fungera mycket bra. Lycka till!
RaderaÄr medlem i en församling som inryms under den första modellen du tar upp, men har fullständigt förlorat tron på den modellen. Där finns visserligen gemenskapsgrupper, som samlas en gång i veckan, men långtifrån alla medlemmar är med i en sådan grupp. Från ledningens sida är inställningen: vill du så kan du vara med.
SvaraRaderaDen andra modellen kallar du tvåvingad eftersom man lägger lika stor vikt, vid både husförsamlingen och söndagsgudstjänsten. Eftersom du själv är ledare i en sådan församling. Ställer man mer eller mindre ett krav på den, som går med som medlem att vi förväntar oss att du deltar i både husförsamling och söndagens Gudstänst, eller kommer den önskan tydligt fram genom förkunnelse och undervisning i söndagens Gudstjänst, sen får medlemmarna fritt välja om man vill delta i både den stora och den lilla samlingen. Om attityden är: "om du vill", så kan jag inte se hur den modellen avsevärt skiljer sig från den första modellen.
Den treje modellen känner jag mest dragning till. Det måste var nästintill omöjligt att vara passiv och bara flyta med i ett sådant sammanhang.
Tack för dina synpunkter. Det kan säkert se lite olika ut i olika tvåvingade församlingar, men poängen är att alla medlemmar förväntas vara med i en husförsamling och att det är husförsamlingen som är grundstenen i församlingslivet. Man betonar smågrupperna betydligt starkare än vad man gör i en traditionell struktur.
RaderaHar tänkt mycket på de tre modellerna som du beskriver. De flesta församlingar jag kommit i kontakt med inryms under den första modellen. Jag tycker inte den är bra. Församlingslivet kretsar mest kring verksamhet och möten. Man samlas och tittar varandra i nacken och lyssnar på någons "föredrag". Levande gemenskap mellan mötena är sällsynt och söndagsgudstjänsten är viktigast. Relationerna blir ytliga och verksamheten kan till och med kväva tiden och kraften till gemenskap i vardagen och andligt liv.
SvaraRaderaJag längtar efter att finna en församling där jag kan känna mig hemma, där medlemmarna delar livet med varandra och arbetar tillsammans för Guds rike, dvs. prioriterar relationen med Gud, varandra och människor utanför församlingen. Kanske en hybrid mellan tvåan och trean :-)