Att sjunga om gemenskap

I fredagskväll var jag på en bönesamling med en grupp internationella missionärer och församlingsplanterare i Sverige. Vi bad för missionsarbetet i olika länder. Plötsligt började någon sjunga en gammal sång från 70-talet.

Genom allt Guds folk går ett band av kärlek,
och det håller oss tätt intill varandra.
Det bevarar oss vid vår faders hjärta,
slutna i Jesu famn. 

Några av de äldre missionärerna tog varandras händer och snart var ringen sluten och alla höll varandra i händerna. När vi sjungit färdigt skrattade jag lite och sa att nu har 70-talet kommit tillbaka. De yngre fattade ingenting och några av dem hade aldrig hört sången. Men de äldre kände igen sig och förstod precis vad jag menade. På 70-talet sjöng vi mycket om gemenskap och den här enkla kören med okänd författare sjöngs väldigt ofta, och det hörde liksom till att man skulle hålla varandras händer. Det var en härlig känsla att sjunga den igen och jag började fundera på varför vi inte sjunger några sånger om gemenskap på 2000-talet.

På lördagskvällen var samma gäng samlade till bön igen. Nu skulle vi be för våra pionjärer i Sverige. Mitt i samlingen tog någon (samma person som på fredagen) upp en annan gammal sång från 70-talet.

Vi ska älska varann, vi ska tjäna varann,
glädja, trösta och förlåta varann. 
Och vi ska ha gemenskap så att världen kan se 
att Jesus lever än. 

De äldre kände igen den och sjöng med. De yngre missionärerna och pionjärerna däremot hade aldrig hört den, men de tyckte om den och vi sjöng den många gånger under kvällen, så att alla skulle lära sig den. Det måste vara mer än 30 år sedan jag sjöng den senast och det slog mig att vi måste börja sjunga om gemenskap igen. Sånger skapar kultur och undervisar i teologi. Båda dessa sånger innehåller god och biblisk undervisning om gemenskap och relationer. Plötsligt kom sångtexter som jag inte sjungit på många år tillbaka i mina tankar.

Vad sägs om den här fina sången från 1973 av Lars Mörlid och Peter Sandwall.


Såsom han har älskat och gett av sin kärlek ska vi också älska varann 
Såsom han har älskat och gett av sin kärlek ska vi också älska varann 
Vi ska ha gemenskap och va rädda om varandra 
Man ska kunna se att vi är syskon 
Och vi ska va förenade i kärleken från Gud 
Denna kärlek är det enda som består

Eller den här versen i en sång, som jag själv översatte från engelska i mitten av 70-talet.

Vi tackar dig Herre för vårt liv tillsammans
att leva och vandra i kärleken
Omsorg om varandra gör oss fria
att tjäna dig med våra liv

Eller den här överlåtelsesången som vi ofta sjöng i den gemenskap som jag jag var med i:

Jesus, vi tillhör dig
Jesus, vi tillhör din kropp med allt vad vi har och är
Jesus, i fullkomlig kärlek
du renar och smälter oss samman till ett

På 70-talet (och även på 80-talet) sjöng vi om gemenskap. Det gör vi inte på 2000-talet. Vad gör det med oss och våra församlingar? Idag lever vi i en extremt individualistisk kultur. Det mesta handlar om jag, mig och mitt, och det gör faktiskt även våra kristna sånger i stor utsträckning. Så borde det inte vara, mina bröder och systrar.

Läs dessa fem sångtexter från 70-talet en gång till. Alla fem innehåller god teologi om gemenskap och relationer. Alla fem ger en teologisk medvetenhet och formar kulturen i den gemenskap som sjunger dem. Jag är övertygad om att vi måste börja sjunga om gemenskap igen. Därför vill jag uppmuntra kristna låtskrivare att skriva nya sånger om gemenskap, kärlek och relationer, sånger som vi kan sjunga tillsammans och som formar en ny församlingskultur.

Men tills det kommer nya sånger får vi väl plocka fram de gamla godingarna från 70-talet och sjunga dem igen. Det är inte så dumt det heller.

Jag tänker börja sjunga om gemenskap igen. Hur tänker du göra?