Född av jungfrun Maria

Jag är med i en församling som heter Råslätts församlingsgemenskap och finns i höghusförorten Råslätt utanför Jönköping. Idag predikade jag på vår gudstjänst i Råslättskyrkan. I år har vi följt kyrkoårets texter och idag hade jag temat Maria - Herrens mor. Texten jag predikade över var Luk 1:39-45, som handlar om när Maria besökte sin släkting Elisabeth, som också väntade barn. Elisabeth blev uppfylld av den helige Ande och talade profetiskt till Maria och kallade henne "min herres mor" (Luk 1:43).

Det är något speciellt med barnet Maria bär. Han är Herren. Han har inte blivit till på samma sätt som andra människor blivit till. Han har blivit till genom att Anden kom över Maria. Det är ett mirakel. Han föddes av jungfrun Maria.

Både Lukas och Matteus berättar om hur Jesus föddes. Båda betonar att Maria blev gravid utan att någon man var inblandad. Matteus skriver två gånger att hon blev med barn "genom helig Ande" (Matt 1:18, 20). Lukas berättar att när Maria frågade ängeln Gabriel hur hon ska kunna föda en son när hon inte har varit med någon man, så svarade han att det ska ske genom att den helige Anden kommer över henne (Luk 1:34-35). Det är detta som brukar kallas för jungfrufödelsen.

I vår tid är det många som tycker att det är svårt att tro att det verkligen gick till på det viset. Det verkar ju omöjligt och eftersom det är helt mot naturens lagar, är det väldigt svårt att tro på det för den som inte räknar med att Gud gör mirakel. En del förklarar det därför som att jungfrufödelsen är en poetisk omskrivning för att säga att Jesus är viktig, men att den inte är en verklig historisk händelse.

Hur är det med detta? Är det viktigt att tro på jungfrufödelsen?

De tio budorden (eller kanske snarare: De tio orden)

Vilket är det andra budet? Svaret på den frågan är inte helt givet. Det finns faktiskt tre olika svar, vilket du kan se i listorna nedan.

De tio budorden gavs till Israels folk och de finns nedtecknade två gånger i Bibeln. Först i 2 Mos 20:1-17 när Moses tog emot dem på berget Sinai och sen i 5 Mos 5:6-22 när folket fyrtio år senare skulle gå in i Kanaans land. I texterna är inte buden numrerade och därför är det lite svårt att veta hur de ska delas in. Vi vet dock att det ska vara tio. Det står nämligen nämnt vid tre tillfällen, 2 Mos 34:28, 5 Mos 4:13 och 5 Mos 10:4. Jag citerar ett av dem:

"Han (Gud) förkunnade sitt förbund för er och befallde er att hålla det: de tio budorden, som han skrev på två stentavlor" (5 Mos 10:4).

Hur ska man då få det till tio? Det finns faktiskt tre huvudalternativ. I Sverige följer vi i regel den lutherska och katolska indelningen av buden. Den ser ut så här: (Av utrymmesskäl citerar jag inte alla bud i deras helhet.)

1. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig...
2. Du ska inte missbruka Herrens, din Guds, namn...
3. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig...
4. Visa aktning för din far och din mor...
5. Du ska inte dräpa.
6. Du ska inte begå äktenskapsbrott.
7. Du ska inte stjäla.
8. Du ska inte vittna falskt mot din nästa.
9. Du ska inte ha begär till din nästas hus.
10. Du ska inte ha begär till din nästas hustru... eller något annat som tillhör din nästa.

Svagheten med den indelningen är att det sista budet mot begär delas upp i två bud. Det är faktiskt ganska ologiskt, särskilt om man jämför 2 Mos 20:17 med 5 Mos 5:21. Eftersom ordningsföljden i verserna är olika kan man dra slutsatsen att det bara är ett bud mot begär, inte två. 

Den här svagheten slipper man om man istället följer den indelning som används av ortodoxa och reformerta kyrkor. Den är vanlig i många olika protestantiska samfund runtom i världen och används till exempel av Bill Hybels i boken Hjärtats lagar - de tio budorden för moderna människor. Den ortodoxa och reformerta indelningen ser ut så här:

När drömmen krockar med verkligheten

Häromdagen lyssnade jag på en predikan av Niklas Piensoho. Jag lyssnade på nätet och predikan var från den 20 november i år. Som så ofta hade Niklas något viktigt att säga.

I början på predikan citerade han Dietrich Bonhoeffer med orden: "Den som älskar sin dröm om församlingen mer än den verkliga församlingen kommer att bidra till dess upplösning." Citatet kommer från boken boken Liv i gemenskap som nu kommit ut på svenska i nytryck. Jag antar att Niklas har gjort en egen översättning av den engelska texten som lyder: "Those who love their dream of a Christian community more than they love the Christian community itself become destroyers of that Christian community". I den svenska översättningen står det: "Den som älskar sin dröm om vad en kristen gemenskap bör vara, högre än denna gemenskap själv, kommer att bidra till upplösningen..."

Nicklas tillämpade principen även på andra relationer. 

Den som älskar drömmen om sina barn mer än sina verkliga barn kommer att bidra till deras undergång.

Den som älskar sin dröm om den perfekta livskamraten mer än den man eller hustru man faktiskt har kommer att bidra till äktenskapets upplösning. 

Den utvidgade familjen

Efter mitt förra inlägg om att leva i gemenskap fick jag ett tips från David Höjgaard, som är församlingsplanterare i Danmark. Han skrev att tanken på den utvidgade familjen hade varit en stor hjälp i deras församlingsarbete och bifogade länken till en liten skrift i ämnet. Nu har jag läst den och vill också tipsa om den. Här finns tankar som är viktiga för oss som vill bygga gemenskap i en nordeuropeisk kultur. Den är på danska, men det hoppas jag att du klarar av att läsa. Du kan ladda ner skriften gratis på den här länken: Oikos - den udvidede familie
.
Tankarna i boken bygger delvis på boken Family on Mission - Integrating discipleship into the fabric of everyday life av Mike och Sally Breen.

När vi pratar om familj är det viktigt att inte bara tänka kärnfamilj, utan tänka storfamilj, eller utvidgad familj. Alla behöver gemenskap och i det här lilla häftet får vi både sociala och teologiska argument för att lyfta fram den utvidgade familjen, eller som den kallas på grekiska "Oikos".

Leva i gemenskap - tio praktiska tips

För några veckor sedan såg jag dokumentären The Swedish Theory of Love. En film om varför svenskarna är världens ensammaste folk. Den berörde mig starkt. Man kan se den på SVT Play fram till 1 april 2017. Missa den inte! Igår skrev Sara på bloggen Hela Pingsten ett intressent referat av filmen under rubriken Varför jag vill fly Sverige och leva någon annanstans. Jag uppmanar henne och andra att stanna i Sverige och bygga gemenskap istället. För att inspirera till det publicerar jag en av mina gamla texter som handlar om att leva i gemenskap. Den kommer här: 

Vi pratar ofta om att församlingen är en familj. Är det bara tomma ord eller är det en verklighet vi lever i? Hur kan man rent konkret utveckla gemenskapslivet i församlingen? Från boken Building the House Church hämtar jag tio praktiska tips som kan vara till hjälp för att leva i gemenskap.

Församlingen kan upplevas som en familj när vi delar de saker som en familj delar - mat, tid, praktisk hjälp, kärlek, pengar, beslutsfattande. När vi delar livet med varandra utvecklas en känsla av närhet och Andens enhet. När vi vågar avslöja vilka vi är, var vi har varit och vart vi vill komma, och lyssnar stilla när andra gör samma sak, då blir vi en familj.

1. Församlingen blir en familj när vi får möjlighet att dela veckans händelser med varandra - vad som har gjort oss glada, vad som har gjort oss ledsna. Vi kan dela detta när vi samlas i våra husförsamlingar och be för varandra.

2. Församlingen blir en familj när vi står vid människors sida i tider av kris. Ibland kan någon behöva att en hel samling (eller annan tidpunkt) ägnas åt samtal och bön omkring hennes/hans svåra situation.

3. Församlingen blir en familj när vi har roligt tillsammans. Vi behöver träffas och ha roligt: äta, idrotta, skapa, göra utflykter, läger, fester mm. Om det ska fungera är det viktigt att många tar initiativ och hittar på saker.

Flexibel evangelisation - hitta din egen stil

Igår skrev jag ett blogginlägg om evangelisation som livsstil och påpekade att alla kristna är kallade att vara vittnen, även om alla inte är evangelister. Idag fortsätter jag med en text som handlar om att vi alla kan hitta vår egen stil för hur vi är vittnen. Vi är alla olika och det finns en stil som passar var och en. 

Många kristna tycker att det här med personlig evangelisation är jobbigt. Vi har hört predikningar och läst böcker av frimodiga evangelister som fått det att verka så enkelt, för att sedan kraschlanda i verkligheten. Vi kanske har försökt likna någon annan, varit motiverade av skuldkänslor och kanske känt att det inte blivit så bra. Den goda nyheten är att Herren kallar dig att vara ett vittne i enlighet med din personlighet - på ett sätt som passar dig och dina gåvor och ditt sätt att fungera. I boken Att söka äktheten av Bill Hybels, finns ett kapitel med rubriken Flexibel evangelisation, som tar upp detta. Författaren ställer frågan ”Vilken stil har du?” och visar på sex olika stilar, sex olika sätt att vara vittnen. Kanske kan du känna igen dig i en eller flera av dessa stilar.

• Den konfronterande stilen utmanar och säger sanningen direkt. Den går rakt på sak och är inte rädd för att irritera och skapa konflikt. Den här stilen tycker om att ställa människor mot väggen. Bill Hybels har själv den stilen och nämner Petrus som ett bibliskt exempel på den.

• Den intellektuella stilen gillar samtal och dialog. Den här stilen tycker om att argumentera för och emot och gillar teoretiska resonemang. Paulus i Aten (Apg 17) kan vara ett bibliskt exempel på den intellektuella stilen. 

• Den personliga stilen gillar framför allt att berätta sitt eget personliga vittnesbörd om hur han/hon mötte Jesus. "Jesus har förvandlat mitt liv. Förut var det så här, men så mötte jag Jesus och allt förvandlades." Den här stilen gillar inte konfrontation, och är inte heller så bra på intellektuella resonemang. Den bara ger sin  berättelse. Den blinde mannen som Jesus helade i Johannes nionde kapitel kan vara ett exempel på detta. 

Evangelisation som livsstil

Alla kristna är kallade att vara vittnen, men alla är inte evangelister. Alla kristna ska vara beredda att svara om de får frågor om sin tro, men alla är inte kallade att gå ut och evangelisera på gatorna. Vi har nämligen fått olika gåvor och olika uppgifter.

I Nya testamentet finns det två saker som för evangeliet vidare. Dels är det missionerande apostlateam, som reser, predikar, gör under och tecken och grundar församlingar och dels är det lokala församlingar, som lever ut Guds rike i en mörk värld. Dessa två kompletterar varandra. Betoningen för församlingen ligger i livets vittnesbörd (se t.ex. Matt 5:13-16, 1 Thess 4:11-12, Kol 4:5-6). Ingenstans i Nya testamentet uppmanas vanliga församlingsmedlemmar att gå ut och evangelisera. En författare som utvecklat detta perspektiv är Jim Petersen, som jobbat många år inom missionsorganisationen Navigatörerna. Det gör han i de mycket läsvärda böckerna Evangelisation som livsstil (1983) och Kyrka utan väggar (1992). 

Här citerar jag ett avsnitt ur Kyrka utan väggar där Petersen skriver om skillnaden mellan apostlateamen (som han kallar skördetröskor) och lokala församlingar (som mer är att likna vid dem som plöjer, sår och skördar). Han skriver så här om dem som blivit omvända genom Paulus evangeliserande verksamhet:

Den andra uppgiften för dessa nyomvända blev att påverka sin omgivning med de goda nyheterna. Paulus skrev till efesierna: ”En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn... Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar... för överallt där något blir synligt finns ljus... Se alltså noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. Ta väl vara på den tid som är kvar, ty dagarna är onda.”

Det här bibelsammanhanget uttrycker en grundtanke, som återkommer i de nytestamentliga breven. Hur skulle de troende på lokalplanet ta sitt ansvar för omvärlden? De skulle inte vara passiva eller dra sig undan från samhället. De skulle känna att de hade ett ansvar för människor i sin omgivning, men taktiken de skulle använda skilde sig från den apostlateamet använde.