torsdag 14 augusti 2008

Michael Sattler, del 2: Schleitheimbekännelsen

I min serie om Anabaptismen har jag skrivit om Conrad Grebel och Michael Sattler. Här fortsätter berättelsen om Sattler.


Efter det första dopet i januari 1525 spreds den anabaptistiska rörelsen snabbt i Schweiz och södra Tyskland. Många döptes och små församlingar formades i hemlighet. I början var det väldigt spretigt, man drog åt olika håll och rörelsen hotades av upplösning. Michael Sattler trädde då fram och skapade struktur och enhet. En avgörande händelse ägde rum när ett okänt antal församlingsledare samlades i den schweiziska staden Schleitheim den 24 februari 1527. Schleitheim låg på gränsen mellan Schweiz och Tyskland och man valde den platsen eftersom det var mindre riskabelt att samlas på den schweiziska sidan.


I Schleitheim samtalade man ingående och enades om ett dokument som omfattar sju punkter. Dokumentet brukar kallas Schleitheimbekännelsen och mannen bakom det var Michael Sattler. Syftet med bekännelsen var att klart formulera en gemensam syn i en rad frågor och samtidigt skapa en struktur och stabilitet i den växande rörelsen. Michael Sattler och mötet i Schleitheim hade en oerhört stor betydelse i formandet av den anabaptistiska rörelsen. Schleitheimbekännelsen fick snabbt stor spridning och hade en avgörande betydelse under lång tid. Den fortsätter att ha inflytande även idag. Låt oss se lite närmare på innehållet.


Efter en inledning på ett par sidor kommer huvudpunkterna. De introduceras så här:

"De frågor som vi diskuterat och som vi är helt ense om, är följande: 1. Dopet. 2. Församlingsfostran. 3. Brödsbrytelsen. 4. Separation från det onda. 5. Herdarna i församlingarna. 6. Svärdet. 7. Svärande av eder."


Man bör notera att dokumentet bara tar upp frågor där man skiljer sig från reformationen i övrigt. Det är alltså ingen heltäckande trosbekännelse. De tre första punkterna är ganska kortfattade och handlar om frågor där alla anabaptister var överens. Jag sammanfattar:


1. Dopet är till för dem som undervisats, kommit till tro på Jesus och överlåtit sig till att följa honom. Därför är barndop uteslutet.


2. De som har överlåtit sig till Kristus genom dopet ska fostra varandra och om någon syndar ska han tillrättavisas enskilt två gånger och sedan av hela församlingen enligt Kristi ord (Matt 18:15-18).

3. Brödsbrytelsen är en förbundsmåltid där de som genom dopet överlåtit sig till Kristus och förenats med Kristi kropp påminns om Kristi död och förnyar förbundet med honom och med varandra.

De fyra sista punkterna tar upp frågor som var omstridda bland anabaptisterna och därför är de längre och mer argumenterande, speciellt punkt 4,6 och 7. Jag sammanfattar kortfattat:

4. De troende ska avskilja sig från all ondska i världen och inte delta i världens aktiviteter. Det är en skarp åtskillnad mellan församlingen och världen, ljus och mörker, gott och ont, och texten går långt i sin betoning på separation från den onda världen man lever i.

5. Församlingens herde ska utses, underhållas ekonomiskt och vid behov tillrättavisas, av församlingen själv (en vid denna tid radikal ståndpunkt, som också visar anabaptisternas betoning på att fatta beslut gemensamt i församlingen). I detta avsnitt finns också en gripande mening som visar på den förföljelse man levde under: "Om herden blir fördriven eller genom martyrdöden tas hem till Herren skall en annan utses och ta hans plats, samma timme som detta sker, så att inte Guds lilla flock går under..."

6. I avsnittet om svärdet tar man avstånd från allt bruk av vapen och allt dödande. En kristen ska handla som Kristus och inte försvara sig eller strida för Guds sak med svärdet (en mycket ovanlig åsikt på 1500-talet). Detta innebär också att en kristen inte kunde ha ett statligt ämbete eller vara myndighetsperson eftersom detta innebar att man deltog i det offentliga dödandet.

7. Den sista punkten handlar om att svära eder. Istället för att svära ska en kristen nöja sig med ett sanningsenligt ja eller nej. Det kan tyckas märkligt för en nutida läsare att frågan om att svära eder får en egen punkt, men detta var en mycket viktig fråga på 1500-talet eftersom man förväntades svära lojalitet till kungar och överheten. Anabaptisterna som var samlade i Schleitheim menade att Jesus förbjöd detta i Matt 5:33-37.

Efter den sista punkten kommer en efterskrift. Den inleds så här: "Kära bröder och systrar i Herren! Dessa är de trosartiklar som några bröder tidigare inte har förstått och därigenom förvirrat många svaga samveten, vilket dragit stor vanära över Guds namn. Därför har vi haft ett stort behov av att bli eniga i Herren, vilket nu har skett. Gud vare pris och ära!"

Jag instämmer i den lovprisningen till Gud och tackar honom för att Han var med vid samlingen i Schleitheim. Det dokument som man enades om där är fortfarande värt att begrundas. Här finns Schleitheimbekännelsen på engelska. Den finns också på lite föråldrad svenska i Karl Kilsmos bok Den tredje reformationen från 1967, sid 193-202. Peringe Pihlström presenterar den på sin hemsida.

Uppdatering: En ny svensk översättning av Schleitheimbekännelsen är nu publicerad som Appendix i boken Aldrig mer tillbaka gå

Michael Sattler arresterades kort tid efter mötet i Schleitheim. Några månader senare brändes han på bål. Det ska jag berätta om i ett senare inlägg.

3 kommentarer:

  1. Keep it coming! Jag jublar.

    /Jonas Lundström

    SvaraRadera
  2. Tack Jonas, för din uppmuntran. Jag hoppas det är några som läser de här historiska inläggen och tycker att de är givande. De är i alla fall intressanta att skriva och jag får läsa på och tänka till lite extra. Det är nyttigt. Jag försöker få tag i Writings of Pilgram Marpeck, men det är inte så lätt. Har också upptäckt att det finns en kvinna vid Åbo Akademi som forskar om anabaptismen. Hon heter Margot Kottelin-Longley. Känner du till henne?

    SvaraRadera
  3. Nix, tyvärr. Hittar du inte Marpeck så har jag den och den finns på Missionsskolan också.

    SvaraRadera