fredag 6 januari 2012

Gamla testamentets kanon


Frågan om vilka böcker som ingår i Gamla Testamentet

En av de frågor som aktualiserats i samtalet om bibelsynen är vilka böcker som ska vara med i Bibeln och varför. Mikael Karendal har skrivit mycket bra om detta här. Han skriver ganska kort om Gamla testamentets kanon och koncentrerar sig istället på Nya testamentet. Därför publicerar jag här en text om Gamla testamentets kanon som jag skrev för några år sedan. Texten bygger helt på artikeln Canon of the Old Testament i The International Standard Bible Encyclopedia (1979). 

Varför just dessa 39 böcker?

Gamla Testamentet innehåller 39 böcker. Varför räknas just dessa böcker som kanoniska (kanonisk = normerande, rättesnöre)? Varför utesluts andra böcker? Hur är det t.ex. med apokryferna? GT:s apokryfer finns ju ofta med i utgåvor av Bibel 2000.

För att svara på frågorna måste vi göra en historisk undersökning där många olika vittnen kommer till tals. Huvudlinjerna i utvecklingen är tydliga, även om det är många detaljer i den långa processen som är osäkra och oklara.

1. GT:s eget vittnesbörd
Gamla Testamentets böcker skrevs och accepterades som kanoniska under en lång tidsperiod, mer än 1000 år (jag utgår från en konservativ datering). Redan i GT ser man att processen är igång. Moses skriver ner lagen och överlämnar den till folket som ett auktoritativt vittnesbörd (5 Mos 31:9-13, 24-26). Josua får befallningen att i allt hålla sig till Mose lag (Jos 1:7-8). Psalmisten prisar den salig som håller sig till Guds skrivna lag (Ps 1:1-3). Hela Psalm 119 är en hyllning till Guds skrivna ord. Lagbokens betydelse och auktoritet framkommer tydligt i berättelserna om kung Josia (2 Kung 22:8-19) och Nehemja (Neh 8:5-10). Sak 7:12 och Dan 9:2 talar också om att Herren talar genom profeternas skrifter. Sak 7:12 är den klassiska texten i GT för Andens inspiration av profeterna. GT självt visar alltså att processen pågår, att Moseböckerna tidigt fick kanonisk status, att även profeternas skrifter räknades som Herrens ord, men det säger inget om när processen avslutas och hur gränserna sätts.

2. Septuaginta
Septuaginta är en grekisk översättning av GT som gjordes ca 250-150 f.Kr i Alexandria. Septuaginta var det GT som lästes i de grekisktalande kristna församlingarna runt Medelhavet. De manuskript av Septuaginta vi har idag är från 350 e.Kr. och senare och de innehåller många apokryfiska böcker (varierande i antal och titlar mellan olika manuskript). Det finns inga klara bevis för att apokryfiska böcker ingick i den ursprungliga grekiska översättningen. Det är tvärtom flera saker som talar för att man även i Alexandria höll fast vid samma kanoniska böcker som judarna i den övriga världen. Protestantiska kyrkor anser att de apokryfiska böckerna inte ska vara med i kanon eftersom det inte finns några klara bevis för att judarna vid någon tidpunkt någonstans räknat dem som kanoniska.

3. Judendomen vid tiden runt Jesu födelse
Under århundradena före Jesu födelse utkristalliserades de 39 böcker vi har idag som de av judarna accepterade. Det blev den allmänna uppfattningen att den profetiska inspirationen upphörde med profeten Malaki och att de böcker som skrivits senare (dvs apokryferna) inte har samma gudomliga auktoritet och inspiration. En mängd judiska vittnesbörd runt tiden för Jesu födelse pekar på att samma 39 böcker räknades som Guds skrivna ord.

4. Nya Testamentets vittnesbörd
Det viktigaste vittnesbördet om Gamla Testamentets kanon har vi i Nya Testamentet. En mängd uttryck visar att vi vid Jesu tid har en samling av heliga judiska skrifter som är klart avgränsade från andra böcker: ”Skriften” (Joh 10:35, 19:36, 2 Pet 1:20), ”Skrifterna” (Matt 22:29, Apg 18:24), ”De heliga skrifterna (Rom 1:2, 2 Tim 3:15), ”Lagen” (Joh 10:34-35, Joh 15:25, 1 Kor 14:21), ”Lagen och profeterna” (Matt 5:17, 7:12, 22:40, Luk 16:16, 24:44, Apg 13:15, 28:23).
Det är också av betydelse att NT citerar nästan alla GT:s böcker som Guds skrivna och inspirerade ord, men inte en enda av de apokryfiska böckerna .

5. Den kristna kyrkan
I den kristna kyrkan var situationen länge ganska oklar om vilka böcker som skulle ingå i GT. I den östliga delen av kristenheten räknades i regel de 39 böcker vi har idag och apokryferna räknades inte som kanoniska. I den västliga delen av kristenheten hade apokryferna en betydligt högre ställning och användes betydligt mer i gudstjänster och predikningar. När man teologiskt skulle definiera vilka böcker som ingick i GT valde de flesta samma 39 böcker som i öst, men i praktiken fick apokryferna en oklar mellanställning. Augustinus pläderade på 400-talet för att även apokryferna skulle ingå i GT och öppnade vägen för att de skulle accepteras som kanoniska av den katolska kyrkan. Men även Augustinus gjorde en åtskillnad mellan de 39 kanoniska böckerna och de apokryfiska som inte hade samma tillförlitlighet och auktoritet.

Idag accepterar den katolska kyrkan ett flertal apokryfiska böcker som ingående i den heliga Skrift. Den evangelikala protestantiska kristenheten håller fast vid den judiska kanon omfattande våra 39 böcker. Man anser dock att GT:s apokryfiska böcker har stort historiskt värde och kan läsas som uppbygglig litteratur, men de ska inte betraktas som Guds ord. Därför tycker jag att de ska tryckas separat och inte i Bibeln. 

7 kommentarer:

  1. Det vore synd att reducera frågan om det gamla testamentets kanon till en fråga mellan protestantism och katolicism. Jag vet dock inte ifall det var din avsikt, men det är det intryck jag får genom din avslutande summering; dvs att "Idag accepterar den katolska kyrkan ett flertal apokryfiska böcker som ingående i den heliga Skrift".

    Det säger jag eftersom inte bara den katolska utan SAMTLIGA av de historiska kyrkorna erkänner Septuagintas utökade kanon. Det är ganska viktigt att vara klar över.

    Att de skulle saknas klara bevis för att apokryfiska böcker ingick i den ursprungliga grekiska översättningen, är ett mycket märkligt påstående. Dels eftersom det inte är någon hemlighet att Septuagintas kanon utökades med tiden( innan kristendomens framträdande), dels eftersom man har funnit översättningar av de deuterokanoniska( eller apokryfiska) böckerna i Qumran, bl.a Tobits bok och Jesu Syraks Vishet. Men vid tiden för Jesu framträdande är bevisen mycket starka för att de deuterokanoniska böcker var allmänt accepterade. Man får heller inte glömma bort att de kristna översättningarna av Septuaginta är de äldsta, något så när kompletta, manuskript av GT som vi känner till. Det är inte en obetydlig detalj.

    Jag är dock glad att du inser att de kristna runt medelhavet använde Septuaginta, och att du erkänner att de deuterokanoniska böcker är uppbygglig litteratur, men jag tror att ifall man exkluderar dem från kanon, i motsats till den gamla kyrkans praxis, så riskerar dessa viktiga böcker att förbigås, och det vore synd att gå miste om en så viktig del av den kristna trons rötter.

    SvaraRadera
  2. Tack för kommentaren Tubbo. Jag är inte någon expert på det här, utan har bara sammanfattat en artikel. Jag ska kolla upp det du skriver och återkomma. Jag är medveten om att jag kan ha missuppfattat något. Ditt påstående att "vid tiden för Jesu framträdande är bevisen mycket starka för att de deuterokanoniska böcker var allmänt accepterade", gör mig väldigt förvånad. Det är tvärtemot vad jag har läst. Jag ska försöka kolla upp det. Har du några bra källor? Erkänner de andra historiska kyrkorna samma deuterokanoniska böcker som den katolska kyrkan eller varierar det?

    SvaraRadera
  3. Jag är inte heller någon expert på det här, långt ifrån, men i samtliga av de tre böcker jag läst i ämnet( The Septuagint, Jennifer Mary Dines, Michael Anthony Knibb; The Septuagint in context, Natalio Fernández Marcos; Septuagint As Christian Scripture, Martin Hengel - samtliga böcker kan förhansgranskas på Google Books) är eniga i att även om Septuaginta har en snårig historia och komplicerad framväxt så blev resultatet någorlunda homogent, och motsvarar den kanon som idag görs gällande av främst den ortodoxa kyrkan, vars kanon faktiskt förutom de deuterokanoniska böcker som katolska kyrkan erkänner även innehåller bl.a 3:e Mackabéerboken m.fl.

    De bevis som författarna till böckerna hänvisar till är ju, utöver kyrkans eget vittnesbörd i form av fädernas uttalanden samt mycket gamla bibelutgåvor som finns bevarade( ex. Codex Siniaticus och Vaticanus), framför allt de arkeologiska bevisen. Mängder av papyrusfragment har återfunnits, och de tidigaste utgörs av de fynd man gjort i Qumran. Det handlar om fragment ur moseböckerna och Jeremias brev( en deuterokanonisk bok), intressant nog. Fragmenten dateras till det andra århundradet f.Kr.

    En annan viktig indikation är att GT´s kanon enligt Peshitta, den syriska översättningen( som dateras möjligtvis till 100-talet) följer den Septuagintas exempel, även om man inte alltid tycks ha översatt från den grekiska texten, vilket är intressant.

    Men nu har jag en fråga till dig. Om det är så att Septuaginta användes av urkurkan, och det faktiskt är denna översättning Paulus talar om då han säger; Håll er till Skriften!( 1 Kor 4:6), tror du då att protestanter går miste om något mycket viktigt här?

    Sen så är det naturligtvis viktigt att fråga sig själv varför rabbinerna valde att välja en anan väg i den urvalprocess som normalt dateras till slutet av det första århundradet och en bit in i det andra. Man måste också fråga sig varför Luther valde att gå rabbinernas ärenden, som jag ser det.

    SvaraRadera
  4. När Paulus talar om Skriften talar han om det heberiska Gamla testamentet. Han var ju en hebreisktalande jude och en skriftlärd farisé. Han använder ofta Septuaginta eftersom det är den översättning som fanns tillgänglig, men ibland översätter han själv direkt från hebreiskan, när det tjänar hans syfte bättre. Det är dock tydligt att det är den hebreiska grundtexten som är utgångspunkten för Paulus.

    Eftersom grekiskan var det dominerande språket runt Medelhavet på NT:s tid är det inte underligt att Septuaginta blev kyrkans första Bibel, och eftersom Septuaginta innehöll en del av apokryferna lästes även de i församlingarna, även om deras ställning var oklar och omtvistad. Jag tror dock inte att Septuaginta kan vara avgörande för vilka böcker som ska vara med i kanon.

    När det gäller GT:s kanon är det säkrast att bygga på NT:s vittnesbörd och den syn som gällde bland judarna i Palestina under det första århundrandet. Den judiske historikern Josefus är ett exempel på detta. Han skriver: "För det är inte så att vi har ett stort antal böcker som är oeniga med eller motsäger varandra. Vi har bara tjugotvå böcker som innehåller hela historien och som vi helt riktigt tror på." (Contra Apionem, ca 100, min översättning från engelska). När Josefus skriver 22 böcker syftar han på våra 39. Judarna räknade dem på ett annat sätt, men det är samma böcker. Han fortsätter om de böckerna som skrivits på senare tid (apokryferna): "Men dessa senare uppteckningar har inte ansetts värdiga samma erkännande som de böcker som föregick dem, eftersom den profetiska successionen hade upphört."

    Jag erkänner att frågan inte är så enkel, men jag håller fast vid att det finns goda skäl att hålla fast vid att GT:s kanon består av våra 39 böcker från Första Mosebok till Malaki.

    SvaraRadera
  5. Du tycks mena att Septuaginta är kyrkans första Bibel, men erkänner den inte själv.

    Hur hänger det ihop med din kristna tro? Alltså att du inte erkänner kyrkans första Bibel, enligt dina egna ord.

    SvaraRadera
  6. Tack för frågan Tubbo. Jag ska försöka förklara hur det ligger till. Jag menar att Septuaginta är den första kyrkans bibel, eftersom det var den översättning av GT man hade tillgång till och läste i de grekisktalande församlingarna. Det är på samma sätt som "1917" var den svenska kristenhetens Bibel större delen av 1900-talet och "King James" var den engelska kyrkans Bibel på 1700-talet.

    Men ingen översättning är ofelbar eller inspirerad av Gud på samma sätt som grundtexten. Därför är det den hebreiska grundtexten som är utgångspunkten för ett studium av GT och den grekiska grundtexten som är utgångspunkten för ett studium av NT. Jag erkänner alltså Septuaginta som en användbar översättning av GT, men inte som ofelbar. Så verkar för övrigt även NT:s författare förhålla sig till Septuaginta eftersom de ibland citerar Septuaginta och ibland själva översätter den hebreiska grundtexten. Jag tycker att detta är ett mycket logiskt förhållningssätt utifrån min kristna tro.

    SvaraRadera
  7. Saken är den att dett här handlar om mer än själva översättningen. Det handlar om sammansättningen.

    Jag menar att man riskerar att gå miste om mycket av det som tillhörde den tidiga kristna kyrkans förståelse av Skriften om man väljer att följa en annan tradition, alltså den rabbinska.

    Att rabbinerna såg sig nödgade att begränsa kanon mot slutet av det första århundradet är inte ett bra argument för att följa deras exempel ifall man är kristen. Det säger jag eftersom rabbinerna vid saamma tid införde ett anatema mot de kristna vid samma tid, i synagogans gudstjänstordning.

    Många forskare menar idag att det egentliga skälet till att rabbinerna( el fariseerna) skar bort mycket av sitt tidigare arv var för att de talade för mycket till de kristnas fördel, vilket generade dem.

    Det gör det än mer viktigt att värna den kristna traditionen. tycker jag.

    SvaraRadera