Församlingsliv i coronatider - en utmaning

I söndags firade jag gudstjänst med min församling. Det var varm gemenskap, härlig lovsång och god förkunnelse om att leva i försoningens tjänst. Dessutom firade vi en corona-anpassad nattvard. Jag tror att det var första gången jag deltog i Herrens måltid sen i mars och det var likadant för de flesta i församlingen. Det var välsignat. Jesus var där och vi blev berörda. 

När corona-pandemin bröt ut i mars flyttade vi våra gudstjänster online. Jag och många andra tyckte att det fungerande överraskande bra. Vår församling samlas även i olika husförsamlingar och min husförsamling flyttade online och möttes via Zoom en gång i veckan och även det kändes helt ok under några månader. I efterhand kan jag se att det också skapade ett problem som vi nu måste hantera. 

I augusti började vi samlas till gudstjänst igen. De första 50 får komma in och sen blir det lapp på luckan. Det har fungerat utmärkt. Eftersom vi också livestreamar gudstjänsterna för dem som är i riskgrupp, har symptom eller inte kan komma av andra skäl, så har det inte kommit mer än 50 någon gång än.  Efter sommaren har vi också börjat samlas fysiskt med husförsamlingen igen. Vi håller avstånd och låter bli att kramas. 

När vi började samlas igen märkte jag det nya problemet. Visst har jag saknat både gudstjänster och husförsamling under corona-tiden, men samtidigt har det smugit in en viss bekvämlighet. Jag har helt enkelt vant mig vid att inte gå till kyrkan på söndagen och att inte samlas med husförsamlingen på onsdagskvällen. Det är ju lite bekvämare att bara sätta på datorn och följa med online. Och vi människor vill ju gärna att det ska vara bekvämt, eller hur?

Även i söndags kändes det segt att gå iväg till kyrkan på eftermiddagen (vår församling samlas kl. 16 i Råslättskyrkan). Jag var lite frestad att sätta på datorn istället, men kom iväg i alla fall. När jag mötte församlingen, sjung lovsångerna, lyssnade till predikan, bad och delade brödet och vinet tillsammans med bröder och systrar kände jag att det här är viktigt. Det är viktigt med goda vanor. Den kristna tron och det kristna livet bärs av goda praktiker och goda vanor. Att mötas i en husförsamling eller hemgrupp och att fira gudstjänst hör till dessa goda vanor. Jag behöver få ordning på detta igen. Det går inte av sig självt. 

Vi får ju inte precis stöd från vår kultur när det gäller att gå på gudstjänst eller husförsamling, snarare tvärtom. I fredagens Dagen skrev Joel Halldorf en intressant ledare om att det anses allt mer udda att gå i kyrkan. Jag citerar från artikeln: 

"Att omfamna kristen tro, gå i kyrkan och leva ett liv i lärjungaskap är ett val som blir allt mer udda i Sverige. Det gör att kyrkor och församlingar behöver fokusera på hur man stöder dem som försöker leva ett sådant liv."

Jag tror att Joel Halldorf har en viktig poäng här. Det går inte av sig självt att leva som kristen i Sverige. Vi behöver stöd, vi behöver varandra, vi behöver goda vanor. Att mötas till gudstjänst och att vara med i en husförsamling eller annan liten grupp varje vecka är två sådana praktiker som stöder det kristna livet och den kristna tron. Låt oss så gott det går hålla fast vid de goda vanorna även i corona-tider. Det vill jag i alla fall göra. Hur gör du? 

Fotnot: Råslätts församlingsgemenskap är en församling med drygt 100 medlemmar. Församlingen är ansluten till SAM och EFK. Vi äger inga egna lokaler, men hyr in oss i Råslättskyrkan där vi har våra gudstjänster. Råslättskyrkan ägs av Svenska kyrkan. Församlingens kontor ligger i en lägenhet i bostadsområdet Råslätt i Jönköping. Kom gärna och hälsa på.