tisdag 6 januari 2009

Menno Simons, del 3; tron på treenigheten

Jag ska fortsätta min serie om anabaptismens historia även under 2009. Det finns mycket mer att berätta. Menno Simons var en av de mest inflytelserika anabaptisterna på 1500-talet och här kommer den tredje artikeln om honom. Tidigare inlägg finner du här: del 1 och del 2.

Menno skrev 25 böcker och småskrifter. En lista finns här. Han skrev för att vägleda församlingarna och förklara den kristna tron, både för lärjungar och för motståndare. Det uppstår alltid villoläror i samband med kristna rörelser, så även inom den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. Flera av Mennos böcker tar upp villoläror som hotar församlingarna och argumenterar för en sund och biblisk tro. Menno ägnade en stor del av sitt liv åt att hålla församlingarna på rätt kurs. Många av de frågor han tar upp är aktuella också idag, tex frågan om treenigheten.

Roelof Martens (mer känd som Adam Pastor) hade blivit avskild som ledare av Menno Simons och Dirk Philips. År 1547 hade han börjat undervisa att Jesus Kristus inte är Gud och att Gud därmed inte är treenig. De andra ledarna, däribland Menno och Dirk, försökte återföra Martens till den rätta läran, men det var förgäves. Därför blev han avsatt och utesluten vid en ledarsamling i Goch 1547. Några år senare skrev Menno en liten bok för att motverka Martens inflytande. Boken kom 1550 och hade titeln: "En allvarlig bekännelse av den treenige, evige och sanne Guden, Fader, Son och helig Ande". (Förkortad engelsk titel: Confession of the Triune God)

Denna lilla skrift är en enkel och skarp utläggning av den bibliska sanningen att Gud är Fader, Son och Ande. Menno försöker inte vara filosofisk och djup, hänvisar inte heller till kyrkomöten och kyrkofäder, utan försöker argumentera enkelt och klart direkt från Bibeln. Och han gör det bra. Texten finns i The Complete Writings of Menno Simons (1956), sid 487-498. Utdrag ur boken finns här och här. Hela texten finns tillgänglig här i en version från 1871.

Tillsammans med den lilla boken skrev Menno ett brev till församlingen i Groningen. Här följer en något förkortad svensk översättning.


Nåd och frid.

Det är välkänt i alla församlingarna att det i landets södra delar har uppstått stora problem när det gäller att Kristus är Gud, och i fråga om den helige Ande. Som ett resultat av detta har det uppstått otro, konflikter och splittring, till stor sorg och bedrövelse för alla de heliga. Och nu har det hänt att en person som kommit från detta område, påverkad av dessa läror, har orsakat problem. Därför känner jag att kärleken tvingar mig att skriva ner följande bibelord till församlingarna...

...Av en innerlig kärlek och medkänsla har jag skrivit detta till mina kära bröder och medarbetare. Och om bara en enda bekymrad, skakad och tvivlande själ blir hjälpt av det skulle jag anse det som underbarare än allt annat under himlen. Mina barn, håll er borta från strider och splittring, så att ni kan växa vidare i Kristus. Undvik dem som oroar er och provocerar er till oenighet, när de framför egendomliga nymodigheter som sårar och skadar den kristna evangeliska kärleken, friden och enheten. O mina älskade bröder och systrar i Herren, ge noga akt på vad jag har skrivit, så att Guds ära blir bevarad. Den ära som tillhör den himmelske Fadern, och Hans välsignade Son tillsammans med den helige Ande. Frid vare med er.

Menno Simons

Mennos ansträngningar bar god frukt. Den anabaptistiska rörelsen i Holland höll fast vid tron på treenigheten och det gör mennoniterna än idag. Detta kan man se bl.a. i trosbekännelsen för Mennonite Church USA och i den här texten från London Mennonite Center. Det bör vi också göra!

4 kommentarer:

  1. Jag vill bara avge en stilla och fredlig protest (jag antar att det också finns en medveten udd mot mig här?). Jag har stor respekt för Simmons, men också för vissa av hans meningsmotståndare, däribland dom anti-trinitariska.
    Simmons segrade endast genom att utöva ett biskops-liknande, hierarkiskt ledarskap. Om församlingarna tillåtits vara mer självstyrande så är utgången mer oviss.

    Även för oss som är anabaptist-inspirerade så måste Skriften stå över andra kristna föredömen. Simmons hade fel ibland, jag antar tex att du inte skulle försvara dom tidiga mennoniternas "shunning"-praktik?

    Jag tror också att alla dessa bekännelser snarare speglar ett visst ledarskaps synsätt än folk överlag. Läser man mennoniternas officiella dokument så är det tex mycket prat om fred, men i praktiken är det helt accepterat i många (dom flesta?) församlingar att vara soldat tex och vad jag förstår är dom flesta inte pacifister. Jag är övertygad om att det också finns ett glapp mellan medlemmar och trosbekännelser i synen på treenigheten. Här finns tex ett förslag på mennonite adoptionism:
    http://www.abc-coggc.org/jrad/volume2/issue4/jrad_v02.4_art3.htm.

    Och eftersom du nämner London Mennonite Centre kan jag hört driekt från Vic Thiessen på plats att dom tex har flera medlemmar som inte tror på treenigheten.
    /Jonas Lundström
    http://blog.bahnhof.se/wb938188

    SvaraRadera
  2. Jonas L. Anledningen att jag skrev detta inlägg om Menno och treenigheten är att detta ämne diskuterats på flera bloggar under julen, bla på din. Jag vill motverka inflytandet från dem som ifrågasätter, förnekar eller attackerar tron på att Jesus är Gud och läran om treenigheten. Det är flera som gör detta just nu och jag antar att du är en av dem.
    Jag håller inte med Menno om allt han skriver i olika ämnen, men när det gäller om Jesus är Gud håller jag definitivt med honom och jag anser också att denna fråga är helt avgörande för den kristna tron. Liksom Menno tycker jag att Nya testamentet är väldigt tydligt om att Jesus är Gud och jag anser att Menno visar detta på ett bra sätt i sin bok. Det kan hända att jag återkommer till frågan i framtida inlägg. Vi får se.

    SvaraRadera
  3. Jonas. Jag respekterar det. Tre frågor:

    1. Eftersom du använder det minst sagt belastade uttrycket "villolära" så vill jag ställa frågan om du anser att man kan följa Jesus utan att bejaka treenighetsläran?

    2. Varför räcker det inte att hålla fast vid NT:s formuleringar (som jag tex gör), eller vid den apostoliska trosbekännelsen som tex Bruderhof eller Hutteriterna?

    3. Hur ser du på kopplingen mellan konstantinismen/våldet/statskyrkan och treenighetsläran? Borde det inte göra oss anabaptist-inspirerade åtminstone lite skeptiska?
    /Jonas

    SvaraRadera
  4. Jonas. Jag ber om ursäkt för att jag inte har svarat tidigare. det beror delvis på att jag har mycket att göra nu i samband med terminsstarten i Mariannelund och mycket som händer i gemenskapen på Råslätt. Det beror också delvis på att jag är osäker på hur jag ska svara. Har kommer i alla fall ett försök att mycket kort beskriva hur jag tänker.
    1. Att vara kristen är som jag ser det både att tro på Jesus och att följa honom. Tron på Jesus innebär bla att tro på den han är ("Ty om ni inte tror att jag är den jag är skall ni dö i era synder." Joh 8:24). Att Jesus är Gud är helt avgörande i den kristna tron. Det leder fram till tron att Gud är treenig. Att använda ordet villolära är förstås starkt, men i den här frågan tycker jag att det är befogat. Jag vet inte om man kan följa Jesus utan att bejaka treenighetsläran. Men i princip anser jag att tron på treenigheten är en omistlig del i den kristna tron.
    2. Jag kräver inte att någon ska skriva under på någon särskild formulering. Även om jag själv tycker att den nicenska trosbekännelsen på ett tydligt sätt återger NT:s undervisning, och är en bra grund för enhet mellan kristna. Vill någon nöja sig med bibeltextens formuleringar eller den apostoliska trosbekännelsen går det bra för mig, så länge man inte förnekar att Jesus är Gud, som blev sänd av Fadern och blev människa.
    3. Eftersom alla byggstenarna i treenighetsläran fanns på plats långt innan Nicea ser jag ingen direkt koppling mellan statskyrkan och treenighetsläran. För mig är det två helt olika frågor.
    Ungefär så här tänker jag om detta och jag hoppas att du nöjer dig med detta så länge. Vi ses i Skarpnäck!

    SvaraRadera