onsdag 8 april 2009

Meningen med Jesu död

Jesu död och uppståndelse är något av det mest centrala i den kristna tron. Att förstå den fulla innebörden av Jesu död på korset är inte lätt. Texter från hela Bibeln, från första Mosebok till Uppenbarelseboken, måste vägas in i resonemanget. Olika syn på försoningen har splittrat även den svenska kristenheten och argumenten är ofta svåra att förstå. Jag tycker att olika modeller som kompletterar varandra ofta presenteras som motsatta helt i onödan. Jag ser det som att Nya testamentet presenterar olika bilder och modeller för att förklara meningen med Jesu död. Ingen modell säger hela sanningen, men tillsammans formar de en helhetsbild som hjälper oss att förstå hur det hänger ihop. Jag ser fem tydliga modeller som alla är bibliska och giltiga. Det här är mitt sätt att förklara meningen med Jesu död.

1. Kamp-seger modellen

Denna modell är bra att börja med eftersom den tar fasta på hela Jesu gärning. Hans liv, hans död och hans uppståndelse var en kamp mot det onda; mot djävulen, mot onda andar, mot synden och döden. Jesus stod till slut som den store segraren. Johannes ger uttryck för detta: "Men Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk" (1 Joh 3:8).

Jesus har vunnit seger över de onda makterna (Kol 2:13-15), över satan (Upp 12:7-12) och över döden (1 Kor 15:20-28, 55-57, Heb 2:14-15). Det är intressant att lägga märke till hur central Jesu död är i dessa texter. Segern fullbordades genom uppståndelsen, men den avgörande faktorn tycks vara hans död. De följande tre modellerna hjälper oss att förstå varför hans död är så viktig.

2. Offermodellen

Denna modell tar sin utgångspunkt i att människan är en syndare och står med skuld inför Gud. Bakgrunden till detta tänkande finns i Gamla testamentets skuld- och syndoffer. Gud är helig och rättfärdig och kan inte se mellan fingrarna när människorna gör uppror mot honom. Offerlammet dör istället för den skyldige och sonar hans skuld. På samma sätt är Jesus "Guds lamm som tar bort världens synd" (Joh 1:29). Jesajas profetia har samma perspektiv: "Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom" (Jes 53:6). Jesus tar vårt straff och dör istället för oss. Vår skuld blir sonad och därför kan vi få förlåtelse. Andra texter som jag tycker visar på detta perspektiv är t.ex: Rom 3:23-26, Hebr 7:26-27, 9:11-15, 22, 27-28, 10:11-14 och 1 Joh 2:2.

Det är det här man brukar kalla för den objektiva försoningsläran. Den kritiseras av många, men jag har svårt att förstå meningen med Jesu död om man bortser från offermodellen. Den säger inte allt, men den behövs för att förstå helheten. Korset visar inte bara på Guds kärlek, utan också på Guds helighet.

3. Återlösningsmodellen

Medan offermodellen ser människan som skyldig, tar återlösningsmodellen sin utgångspunkt i människan som fången. Människan är slav under synden, döden, lagen och djävulen. Jesus dör för att befria och friköpa (återlösa) dem som är slavar. Hans död är en lösen, en betalning som befriar. Han säger själv: "Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark 10:45).

Genom sin död friköper Jesus oss från syndens skuld och syndens makt, från lagens krav och från dödens och djävulens våld. Han friköper oss till Guds rike, till att vara Guds fria barn, till att få del av Anden och till att leva nytt liv tillsammans med Gud. Bibelsammanhang som ger uttryck för återlösningsmodellen är 1 Kor 6:19-20, 7:23, Gal 3:13-14, 4:3-7, Kol 1:13-14, Tit 2:14, 1 Pet 1:18-19.

Återlösningsmodellen är ett nödvändigt komplement till offermodellen eftersom den ser människan som drabbad av fientliga makter och därför har mer utrymme för medlidande än offermodellen. Människor i vår tid har dessutom lättare att känna igen sig som bundna än som syndare.

4. Försoningsmodellen

Här handlar det om ett relationsproblem. På grund av synden är Gud och människa fiender. Genom Jesu död kan relationen helas. Jesus är medlaren! Gud älskar människorna och vill att relationen ska helas. 2 Kor 5:18-20 talar om detta: "Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud." Rom 5:1-11 visar också på försoningsmodellens giltighet.

Det är viktigt att betona att det är Guds kärlek som ligger bakom försoningen. Den här modellen är förmodligen den som är lättast att förstå för vår tids människor eftersom alla kan relatera till relationsproblem.

Offermodellen, återlösningsmodellen och försoningsmodellen överlappar i någon mån varandra, men jag tycker att det finns en stor poäng i att särskilja dem. De lyfter fram olika aspekter av meningen med Jesu död. Det leder oss fram till den femte och sista modellen som är helt annorlunda.

5. Förebildsmodellen

Den femte modellen för att förstå meningen med Jesu död pekar på att Jesus inte bara dog för vår skull, utan också för att ge oss ett föredöme att följa. Korset handlar inte bara om frälsning utan också om efterföljelse. Nya testamentet visar tydligt att Jesu lärjungar är kallade att följa Jesus och leva efter hans exempel. Även hans död är en viktig förebild. Som Jesus säger: "Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge" (Luk 14:27).

Det handlar t.ex. om att leva i självutgivande kärlek: "Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna" (1 Joh 3:16, se även Joh 13:34, 15:12-13, Ef 5:1-2, 1 Joh 3:16-18, 4:10-11).

Det handlar även om att ge sitt liv genom att tjäna andra (Mark 10:42-45, Fil 2:3-11) och att vara villig att lida för Kristus (Fil 1:29, 3:10, 1 Pet 2:19, 21, 4:12-13).

Förebildsmodellen visar på en mycket viktig aspekt. Den handlar inte så mycket om vad som hände när Jesus dog, utan mer om vad det har för betydelse för oss som tror på honom. Missar vi detta perspektiv missar vi mycket av meningen med Jesu död.

Slutord

Bibelns undervisning om Kristi kors är fantastiskt djup och rik. Jag gör absolut inte anspråk på att ha förstått allt. Det här är en kort sammanfattning av hur jag tänker idag. Jag välkomnar synpunkter, kommentarer, invändningar och boktips.

De fem modellerna är hämtade från Agne Nordlanders bok Korsets mysterium, EFS-förlaget, 1982.

47 kommentarer:

  1. Bra utläggning.

    Mina problem med det du kallar "offermodellen" är flerfaldiga. Av din utläggning framgår att du ser denna som central, och din text antyder att du ser formuleringen "Jesus tog Guds straff" som den tydligaste utläggningen av det hela. Centrum av tron blir alltså att Jesus tog Guds straff. Har jag uppfattat dig rätt?

    Detta blir i så fall väldigt problematiskt av flera skäl;

    -formuleringen "Jesus tog Guds straff" förekommer inte alls i Bibeln. Jes 53 och Rom 3 är det som ligger närmast, men inte ens dessa texter säger detta. I Jes 53 hintas tom om att "vi höll honom för att vara pinad av Gud" (men vi hade fel). Frågan blir därför varför trons centrum uttrycks så ytterligt diffust i skriften.

    -den objektiva försoningsläran skapar en spänning i relation till förebildsmodellen. Jesus använder icke-våld, lider, älskar, försonar, vänder andra sidan till. Samtidigt måste Gud straffa, pina och plåga för att hans rättfärdighet (blodtörst?) ska bli tillfredsställd. Skapar inte detta en spänning mellan Gud och Jesus?
    /Jonas LUndström
    www.alternativ.info.se

    SvaraRadera
  2. -Jesus tycks inte presentera en Gud som kräver offer och bestraffning för att kunna förlåta. Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att förena den objektiva försoningslärans gudsbild med den som presenteras i Luk 15.
    /Jonas L

    SvaraRadera
  3. Väldigt intressant att du skriver om detta. Tack för en god och pedagogisk framställning. Jag kan sakna ett perspektiv där Guds kärlek uppenbaras. Jesus dog för att vi inte kunde känna igen Gud, utan ropade "vi vill ha Barabbas" istället. Guds kärlek är så annorlunda att vi tyckte att den var oanständig nog att dö. Jesus död är nödvändig eftersom det inte kunde gått på något annat sätt när Gud väljer att uppenbara sig. Ändå väljer han det för att visa sin kärlek. Möjligen ingår detta i "förebildsmodellen". Men läser man evangelierna är det ju ganska givet att Jesus dör därför att den Gud han presenterar är oanständigt gränsöverskridande.

    //Anton F

    SvaraRadera
  4. Tack Jonas för en bra sammanfattning.

    Jonas Lundström, jag undrar, i Joh 1:29 säger Johannes Döparen Se Guds lamm som tar bort världens synd.
    Hur tänker du över de orden?

    SvaraRadera
  5. Jag vågar inte säga bestämt hur jag ser på den versen, men det finns olika möjligheter och jag tycker inte det är något måste eller ens det bästa sättet att tolka det som om Gud kräver Jesus som blodigt offerlamm för att kunna förlåta;

    -anspelar orden på GT:s offer eller på uttåget ur Egypten? Bildspråket blir lite annorlunda beroende på vad man väljer där.

    -kan man tolka det som att Jesus identifierar sig med offerlammen, tar offrens plats? Måste det i så fall innebära att offersystemet bekräftas?

    -kan man tolka det som att det bristfälliga offersystemet får sin ände i Jesus, ungefär som hebréerbrevets författare gör? (Offer-systemet kritiseras ju även här och där i GT, tex i profeterna). "Barmhärtighet vill jag se och inte offer", osv.

    /Jonas

    SvaraRadera
  6. Ett stort tack till er som har kommenterat. Här kommer lite respons.

    Jonas L. Jag tycker det är ett problem att de som kristiserar den objektiva försoningsläran ofta bygger på missförstånd eller skapar en grov karikatyr av den och dess gudsbild. Ditt sätt att felcitera min text tyder också på att du läser in din egen förutfattade mening i det jag skriver. Det är viktigt att citera rätt. Speciellt när man använder citattecken.

    Jag tror på den objektiva försoningsläran, men jag skulle knappast göra den till centrum för tron. Jesus är centrum, liksom hans död och uppståndelse, inte en specifik förklaringsmodell. Däremot förstår jag inte dina invändningar. För mig är det ganska uppenbart att Jesus tar vårt straff. Syndens lön är döden. Jesus dör för våra synder. Han betalar vår skuld och vi får förlåtelse.
    Jag ser ingen som helst motsättning mellan Gud och Jesus, eller mellan Gudsbilden i Luk 15 och den objektiva försoningsläran. Gud älskar världen. Han vill inte att någon ska gå förlorad. Han vill förlåta. Därför löser Han själv syndens problem genom att själv betala skulden och demonstrera sin oerhörda kärlek och barmärtighet, utan att kompromissa med sin helighet. Han är den glade fadern som gläds åt varje förlorad son som kommer tillbaka!

    Anton. Jag kanske borde betonat Guds kärlek mer. Guds kärlek ligger bakom alltihopa och finns med i alla modellerna. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son". Jag skrev visst bara tydligt om Guds kärlek i modell 4 och 5. Tack för påpekandet.

    Jag ber er också notera att Andrea Keller skrivit en kommentar om skillnaden mellan objektiv och subjektiv försoningslära under mitt förra inlägg: Jesus kom till jorden för att dö.

    SvaraRadera
  7. Jonas M.
    -Jag tror inte det finns något neutralt sätt att beskriva detta på. Jag skulle kunna beskriva den objektiva försoningsläran på ett sätt som får den att framstå trevligare, eftersom jag själv varit totalt övertygad om detta, men från min horisont nu ser det väldigt annorlunda ut. Jag skriver från mitt perspektiv, och vet att det är felbart och begränsat. Men det är inte ett försök att förvanska, det är ett försök att beskriva vad jag ser. Istället för att försöka hitta ett neutralt språk så tror jag det är bättre om vi kan försöka ställa oss i varandras kläder o se hur det ser ut från den andres perspektiv.

    -Förlåt mig att jag citerade fel. Du skrev "Jesus tog vårt straff", jag skrev "Jesus tog Guds straff". Samtidigt kan jag inte se någon skillnad, då dina ord ovanför ju indikerar att det är Gud som straffar. Eller?

    -Det förvånar mig lite att du inte ser problemet i relation till Luk 15. Säger inte den objektiva försoningsläran att det onda måste straffas (av Gud)? Gud kan inte se mellan fingrarna osv. Men vad är det Fadern mfl gör i Luk 15? Jo, själva motsatsen till att straffa!

    -Min väg till ifrågasättande av den objektiva försoningsläran har gått över pacifismen. Först blev jag pacifistiskt övertygad pga att tex Yoder förklarade Jesus ord och exempel på ett sätt som övertygade mig om att våld är oacceptabelt för Jesus lärlingar. Fiendekärlek är det som gäller! Men så småningom "insåg" jag att detta skapar problem för försoningsläran. Varför pacifism om Gud själv förespråkar döds-straff? Varför ska vi försöka vara heliga/annorlunda och älska våra fiender om Gud/en opersonlig rättfärdighetsprincip måste straffa syndaren?
    /Jonas

    SvaraRadera
  8. Ett förtydligande. Jag förstår att du inte tror på en straffande vålds-gud som kräver blodiga offer, men jag menar att den objektiva försoningsläran pekar i den riktningen oavsett om man vill eller inte, och att detta slår igenom på andra områden om man inte gör upp med detta synsätt. Jag förstår också att många kommer runt det hela genom att tänka mer i termer av opersonliga principer - "syndens lön är döden" o "man får det man väljer" osv, men jag menar att detta skapar ett universum där Gud i det närmaste framstår som någon som är underordnad en lag utanför Gud själv. Skriften undervisar att det är GUD som dömer oss, inte att vi dömer oss själva, eller att en opersonlig lag dömer oss.
    /Jonas L

    SvaraRadera
  9. Jonas L. Det där med opersonliga principer kontra Guds personlighet är ju ett klassiskt dilemma som jag tycker det finns möjlighet att "lösa" utan att behöva gå via den subjektiva försoningsläran. Det finns inget högre än Guds väsen, men för den skull blir inte ordningen på saker och ting godtycklig. /Tobias Fritzon.

    SvaraRadera
  10. Boktips torde kanske vara Korsets mysterium av Agne Nordlander (om du inte läst den=!)
    Frid / Johan

    SvaraRadera
  11. Jonas L. Luk 15 består av liknelser. Liknelserna talar om att Gud är en förlåtande fader, men ger ingen fullständig redogörelse för alla detaljer i hur förlåtelsen åstadkoms.

    Jag ser inte en sån motsättning mellan Guds kärlek och Guds helighet som du tycks göra. Gud älskar sina fiender och ger dem möjlighet till försoning. Han betalar själv deras skuld. Därför ska vi också älska våra fiender precis dom Gud gör. Jag tycker inte att min syn på försoningen är i konflikt med pacifism och fiendekärlek.

    SvaraRadera
  12. Jonas L
    Hemligheten och nyckeln för att förstå Jesu offerdöd är Guds helighet... Gud kan inte förenas med synden - den förintas i Hans närhet - därav straff/dom.

    Jonas M tack för ett bra inlägg!

    /David Å

    SvaraRadera
  13. Intressant samtal, jag vill bara betona att jag uppskattar det o gärna vill lära mig mer om hur du tänker kring detta.

    Jag ser absolut ingen spänning mellan Guds helighet och kärlek! Dessutom tycker jag det är obibliskt att koppla "helighet" uteslutande till krav eller straff eller liknande. "Helig" betyder "särskild"/annorlunda. Jag tror att Guds fiendekärlek är en av dom saker som tydligast kännetecknar Guds helighet. Det är väl just en uppfattad spänning mellan Guds helighet och kärlek som den objektiva försoningsläran försöker lösa? "Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp [...] TY jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er. Jag kommer inte med skräck." (Hos 11:9-10)

    När det gäller Lukas 15 så tycker jag den teologiska poängen (obs 15:1-) i sammanhanget är just att Jesus umgås med dom "smutsiga" o syndare. För detta anklagas han av fariséerna, och hans svar är dessa berättelser som visar att Människosonen är sådan för att GUD SJÄLV är sådan - en som älskar även syndarna och springer dom till mötes. I dessa berättelser möter vi verkligen inte den objektiva försoningslärans Gud som "inte kan umgås med synden" om inte någon straffas.

    Sen är ju dilemmat också att det är så mycket straff som kvarstår trots korset. Gud är som pappan i berättelsen, men bara om ett straff först har utdelats (som Gud tog själv i Sonen), och bara under en begränsad tid och för ett fåtal. Dom flesta ska väl torteras i evighet i helvetet, trots att Jesus burit deras straff? Den variant av objektiv försoningslära som leder till universalism har jag lättare att förstå.
    /Jonas

    SvaraRadera
  14. I anslutning till min post om detta
    http://blog.bahnhof.se/plink/wb938188/20649, så har Tobias/Jonas M o David kommit med några synpunkter som jag väljer att besvara här för att diskussionen ska bli mer överblickbar:

    JONAS M:
    -Skulle du inte säga att försoningen skedde på korset?

    -Är det Gud som bestämt att syndaren måste straffas, eller är Gud (som i Narnia?) underordnad en abstrakt princip om rättfärdighet?

    TOBIAS:
    -Jag tror inte på någon "ensidig subjektiv försoningslära", och ingen annan jag känner eller läst heller. Det finns förstås vissa som menar att ingen försoning behövs eftersom synden inte är något problem, men detta kan knappast kallas för en försoningslära.

    -Vilka faktiska förhållanden är det som förändras skulle du säga?

    -Jag tycker Hebr undervisar tydligt om offersystemets bristfällighet. Jesus är punkten för offersystemet, den bättre ordningen, och inte ett bekräftande av densamma. Jag menar att det även i GT finns en ambivalent känsla för offren, tex i vissa profettexter. Om Jesus har visat oss vem Gud är - alltid kärleksfull, försonande och icke-våldslig, så har Gud aldrig helhjärtat stått bakom offersystemet som ju bygger på att den oskyldiges blod får rinna.
    /Jonas

    SvaraRadera
  15. Spännande samtal om viktiga frågor. Jonas M jag måste erkänna att jag lånade ganska friskt från din bloggpost inför dagens predikan. (Ja jag har lånat en del av Jonas L också).

    Jag hade nämligen tänkt predika om olika aspekter av försoningen och det här samtalet gav mig onekligen mycket inspiration!

    SvaraRadera
  16. Jag har sammanfattat mina tankar i några punkter:

    1. Alla människor har syndat – Rom 3:23. Ingen är undantagen.

    2. Den som har syndat förtjänar döden. ”Syndens lön är döden”, säger Paulus i Rom 6:23. Synd leder till död; kanske först och främst för att den separerar oss ifrån Gud. Waldenström skriver att ”Döden är i varje fall en följd av synden, som skiljer människan från Gud”. Men att Paulus använder ordet ”lön” innebär att han talar om något mer än bara ett resultat – då skulle han troligtvis ha använt ordet ”frukt” istället, då frukten är resultatet av någonting. En lön är någonting man förtjänar. Med andra ord: vi förtjänar att dö på grund av att vi har syndat.

    3. Döden, som var vår lön, led Jesus på korset. Jesus var oskyldig. Han hade själv sagt att ”ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner” (Joh 15:13). Och vem har större kärlek än Gud själv, universums skapare? Vi som är skyldiga undslipper den ”lön” Paulus talar om (döden), och får istället ”evigt liv genom Jesus Kristus” (Rom 6:23). Korset är med andra ord det största exemplet på att ”oskyldigt blod får rinna”, så som Jonas L uttrycker det – för ingen är mer oskyldig till ont än Herren Jesus.

    4. Nu kommer vi till den verkliga meningsskiljaktigheten, om jag har förstått diskussionen rätt: var Jesu död ett nödvändigt offer för att Gud skulle kunna förlåta oss? Kan inte Gud förlåta oss endast för att han är god, oberoende av korset? Den enligt mig lite snedvridna synen på den objektiva försoningsläran ger en bild av en Gud som är arg på syndarna och måste döda åtminstone någon för att kunna acceptera oss igen! Det största teologiska frågetecknet i just den modellen är, som Jonas L redan utpekat, ifall Gud kan förlåta utan ett offer, eller om han är oförmögen att förlåta utanför Jesu korsdöd och i så fall varför.

    Behövdes det ett offer för att Gud skulle kunna förlåta oss?

    Är det kanske egentligen inte Guds förlåtelse som är det stora problemet som måste lösas, utan själva borttagandet av våra synder? Guds sinnelag har ju alltid varit kärlek mot sina barn, vilket ju också är ett förlåtande sinnelag. För om det är så, som David Å skrivit, att synden förgås i Guds närhet – ja, då förgås ju också människan med synden, om hon i sin syndighet skulle träda fram inför Gud! Är det kanske så, att detta var Guds största dilemma: att han ville ha sina barn hos sig, men att syndens lön måste betalas i hans närvaro, eftersom han är en rättvis Gud? Är detta kanske ingen skriven lag, utan snarare en andlig lag med sin grund i Guds natur? Och är det inte så, att vår Gud i sin enorma kärlek var redo att till och med ge sitt eget liv för att synden skulle kunna tas bort? Ja, om det är så, då var Jesu död på korset en livsviktig nödvändighet och en ofattbart stor gåva från en Gud som aldrig kommer sluta älska oss. Och då kan också du och jag i sann glädje och tacksamhet stämma in i Johannes Döparens ord från Joh 1:29: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd.”

    SvaraRadera
  17. Andrea,
    tack så mycket!! Väldigt redigt och klart.

    Intressant samtal, passar bra i min förberedelse för predikan imorgon.

    Jonas.
    Hur kan vi som ler(ja inte vi som skrattar då :)) tillrättavisa den som har skapat oss?
    Vi måste vara väldigt försiktig med att applicera vårt eget rätts-tänkade på Gud. Gud är ju den högste och den som stiftar lagarna.
    Vi måste inse att vi har ett väldigt begränsat perspektiv på tillvaron.

    Om det är så att Gud kräver ett offer för försoning av synd, vilket framgår med all önskvärd tydlighet i gamla testamentet, då är det ju inte så märkligt att Jesus var tvungen att offras.
    Offren i GT var ju inte heller ett utslag av Guds blodtörst, utan en möjlighet som gavs till judarna så att dom skulle kunna ha gemenskap med Honom.

    Att Gud är fylld av kärlek till oss syndare så att han "springer oss till mötes" syns ju väldigt tydligt i att han utger sin egen Son till pris för oss.
    Allt för att vi ska kunna ha en personlig relation med Honom.

    Guds Frid
    Joan

    SvaraRadera
  18. Andrea(/Joan). Nice med lite punkter...

    1. Jesus undantagen, förstås.

    2. Jag ser på döden som en konsekvens av målmissandet och inte som ett direkt utdelat straff, och dessutom på ett väldigt generellt plan. Mänskligheten misslyckades med att leva ut Guds vision, därför har döden fått makt över oss. Jag tror inte att Gud kräver elektriska stolen för våra felsteg, det skulle inte bara göra Gud till en tyrann som överträffar både Kina, Iran och USA:s ledare i grymhet, utan också till en Gud som är väldigt annorlunda än det förlåtande sinnelag vi ser i snickaren från Nasaret. (Messias är Guds avbild, enl Paulus mfl) Det grekiska ordet för lön i Rom 6 används också ibland mer i stilen avkastning/frukt (1 Kor 9:7)

    3. Vi slipper inte döden! Alla dör. Uttrycket "Jesus dog i vårt ställe" har dåligt stöd i bibeltexterna och stämmer inte logiskt eftersom alla dör. Det är tom så att vi just som troende kan dö snabbare och mer våldsamt. Jesus tog på sig korset för att vi skulle vandra samma väg, inte för att vi skulle slippa lida och dö.

    4. Jag tror att Jesus död var nödvändig för att vi skulle kunna bli förlåtna, men detta för att världen är som den är - det gudsfrånvända systemet tar död på den rättfärdige - inte för att det är Guds önskan.
    /Jonas L

    SvaraRadera
  19. Jonas L!

    1. Ja, Jesus var ju såklart syndfri! :)

    2. Har du någonsin hört någon uttrycka tanken: ”Hur kan det finnas en god Gud, när det finns så mycket ont i världen?” Denna tanke är ett uttryck för människors känsla att en god Gud faktiskt inte skulle ha överseende med ondskan. Tänker du att Gud verkligen inte straffar det onda över huvud taget? Bibeln talar om att Gud ska straffa djävulen – hur ser du på detta? Kan det vara kärleksfullt gjort av en god Gud? Är nyfiken på dina tankar kring detta.

    3. Den död jag talar om är självklart inte den fysiska, utan den eviga.

    4. Är nyfiken på ditt resonemang kring varför korset var nödvändigt. Utveckla gärna!

    SvaraRadera
  20. Tack Andrea för din sammanfattning. Den är väldigt tydlig och klar och jag instämmer i det du skriver.

    Till Jonas L vill jag säga följande. Guds helighet innefattar hela hans väsen. En aspekt av hans helighet är att han inte kan lämna synderna ostraffade, en annan att han är kärleksfull och förlåtande (se 2 Mos 34:6-7). Det är alltså inte någon opersonlig lag utanför Gud som gör det nödvändigt att synden sonas, utan det ligger i Guds natur. Han är både domare och frälsare.

    Försoningen ägde rum på korset i den meningen att Gud försonade hela världen med sig genom Kristus, eftersom Kristus bar hela världens synd och skuld. Sedan går budskapet ut till alla människor: "Låt försona er med Gud". När en människa vänder sig och tror på Jesus Kristus blir hon försonad med Gud och får frid/fred med honom. 2 Kor 5:14-21 visar väl att det är så det hänger ihop?

    Gud är kärlek och betalar därför själv den skuld vi bär på. Han tar själv vårt straff och efterskänker vår skuld. Så gör ingen tyrann, utan bara en kärleksfull och nådig Far. Det är en sådan nådefull Gud vi möter i Jesus Kristus.

    SvaraRadera
  21. Jonas L. Jag tycker du bör undvika att kontrastera "abstrakta principer" med Guds väsen, eftersom detta inte låter sig göras. Instämmer alltså med Jonas M:s resonemang kring Guds helighet, osv.

    När det gäller de faktiska förhållandena är det ju även där Guds helighet och människans bortvända natur som står på spel. Men där kan man ju mycket väl kombinera med tanken om en slags "gudsinjektion", evigt liv som gåva.

    För övrigt är det ju bra att du inte är ensidig :). Men det vi talar om är väl ändå vissa betoningar och där har du ju trots allt stuckit ut hakan litegrann, eller?
    Allt gott! /Tobias Fritzon.

    SvaraRadera
  22. Jonas L. Jag glömde kommentera angående offersystemet. Vad säger du om Jesus som det perfekta offret, den tanken finns väl ändå att finna i Heb? Dvs, det perfekta offret i kontrast till ofullkomliga. Om det bara är att avsluta själva offertanken, varför då argumentera så mycket för Kristus som överstepräst, offer, etc? Kristus är MER, inte MINDRE!! /Tobias.

    SvaraRadera
  23. Alla. Jag är lite förvånad att ni inte tycks förstå min oro för att det lurar en dödsstraffande vålds-gudsbild i bakgrunden här. Vad är det jag missförstått när jag känner en sån oro?

    ANDREA.
    -Gud straffar, men även när Gud straffar så är det i kärlek. Gud lägger inte bort kärleken när Gud straffar. Det innebär för mig att Gud alltid straffar för vårt bästa. Guds straff kan därför aldrig BARA vara till för att "skipa rättvisa" eller liknande, utan också för att som en god förälder lära oss helighetens väg. Jag tror inte Guds kärlek tar slut.

    -Men varför föra in en distinktion mellan "död" och "evig död", när denna inte finns tex i Paulus resonemang? För att få ihop det måste man omtolka "död" till att betyda "evig skilsmässa från Gud", men är det verkligen vad som sägs? Dessutom, blev Jesus verkligen evigt skiljd från Gud på korset?

    -Jesus har uppenbarat Guds vilja för oss i sitt liv, och varit lydig denna till slutet. Om han hade gett upp halvvägs hade vägen till Gud(s vilja) inte varit öppen för oss. Han var lydig ända till döden på ett kors, därför har Gud upphöjt honom. Eftersom det är dom fallna makterna som styr så var det förutsägbart att Jesus skulle avrättas, men ändå valde han att fortsätta kampen för Guds rike.

    JONAS M. Världen blev alltså försonad på korset. Det var ju just detta jag argumenterade emot i min post. Jag tror 2 Kor 5 är dåligt översatt. Gud var i Messias, försonande (inledande försoningen av) världen med sig, tror jag är tankegången.

    TOBIAS. Pga den historiska kontexten.
    /Jonas

    SvaraRadera
  24. Jonas L!
    Tänker du att syndens lön som Paulus talar om endast berör den fysiska döden? Kanske ska man särskilja andlig död (frånvaro av gemenskap med Gud) från evig död (evig förtappelse). Waldenström har skrivit: ”Den lekamliga döden är frånvaro av det lekamliga livet, den eviga döden är frånvaro av det eviga livet”, samt: ”Döden, såväl den lekamliga som den eviga, är ett uttryck av Guds vrede.” Nu vet jag inte om du håller med Waldenström här, men du får gärna dela dina tankar kring detta.

    Du frågar mig om Jesu död, och jag måste ärligt säga att jag inte vet när det gäller den andliga/eviga döden i samband med Jesu död på korset. Här kommer vi ju in på JDS-läran. Men jag vet att synd skiljer människan från Gud, och Petrus skriver att Jesus bar våra synder i sin kropp på korset (1 Petr 2:24). Och jag vet att hans död blev till din och min frälsning. Mer än så har jag tyvärr inte att tillägga här.

    Med tanke på Guds straffande gärning så undrar jag hur du ser på att Jesus ska komma igen för att döma alla människor; vissa till evigt liv och andra till evig förtappelse (2 Tim 4:1, 1 Petr 4:5, 2 Petr 3:7). Ser du även den domen som en fostrande dom snarare än en straffande? Bibeln är ju tydlig med att domen tillhör Gud, inte oss (Joh 5:22, Hebr 10:30), hur tänker du kring det? Tänker du att straff kan vara fostrande, så länge det inte är ett evigt straff?

    Du skrev: ”Om han hade gett upp halvvägs hade vägen till Gud(s vilja) inte varit öppen för oss”, och även: ”Eftersom det är dom fallna makterna som styr så var det förutsägbart att Jesus skulle avrättas, men ändå valde han att fortsätta kampen för Guds rike.” När jag läser detta så förstår jag hur du menar när du säger att Jesus inte främst av allt kom för att dö på korset. Personligen tror jag att korset var den största anledningen till att Gud sände sin Son, även om det kanske inte var den enda. Men jag får intrycket av att du menar att Jesus kom för att visa lydnad, och göra så bland annat genom att låta de ogudaktiga människorna korsfästa honom. Är fortfarande nyfiken på ditt resonemang kring vad det var som skedde på korset.

    Till slut, om jag får lägga mig i ditt samtal med Jonas M, så förstår jag inte den teologiska problematiken. Någonting skedde på korset, och detta någonting innebär att vi IDAG kan få ta emot Guds frälsning och försonas med Gud. Det stämmer att ordet kan översättas ”försonande”, men jag tar för givet att vi alla är överens om att alla människor inte automatiskt är försonade med Gud i och med Jesu död, oavsett hur vi översätter 2 Kor 5:19.

    SvaraRadera
  25. Jonas L. Vadå historiska kontexten? Menar du att vi kan bortse från offertanken för att det mest var en pedagogisk fint av författaren i en viss situation? Ganska drastisk bibeltolkning i så fall. Eller menar du nåt annat? /Tobias.

    SvaraRadera
  26. Jag tycker Mats Selander uttrycker det hela fint på Credoakademins hemsida:

    "Jag tycker Hugo Grotius försonlingslära är vettig. Han menar att Gud inte objektivt försonas av Jesu död på korset i den meningen att Gud Fadern inte längre är arg på synden efter att Jesus dött. Guds helighet och rättfärdighet är inte objektivt förändrade av korset. Gud blev inte mer förlåtande genom korset. Men Gud “bringar” försoning till oss genom korset, dvs Gud straffar offentligt all synd genom att som människa ta dödstraffet på korset. Det objektiva kravet här handlar inte om att Gud inte kan förlåta utan något offer, utan handlar om att Gud inte kan bringa, eller kommunicera förlåtelse hur som helst. Han kan, och vill inte göra det med mindre än att synden han förlåter får framstå i all sin syndighet. Guds helighet och rättfärdighet kräver att förlåtelsen kommuniceras på ett sätt som inte ger intrycket av att Gud “ser mellan fingrarna” på synden. Jag tror det är detta Paulus menar i Romarbrevet 3:21-26 där vi kan läsa:
    “Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så vill han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfäridg och gör den rättfärdig som tror på Jesus”.
    ...Det “objektiva” i försoningen handlar alltså om Guds heliga och rättfärdiga krav på hur förlåtelsen ges oss. Det “objektiva” består inte i att försoningen gjorde Gud mer förlåtande. Det står ju “Så älskade Gud hela världen att han utgav sin enfödde son” inte “Så ville Gud kunna älska världen att han utgav sin enfödde son”.
    Det subjektiva består i att det var Gud som subjekt, som utförde detta. Bibelns beskrivning av försoningen (så långt jag kan förstå) innehåller alltså både ett objektivt och subjektivt element. Guds krav på hur förlåtelse bringas är objektet, medan Gud själv är subjektet i försoningen."

    /Tobias.

    SvaraRadera
  27. Jonas Melin:

    Tror du inte de olika försonignslärorna beror på att människor inte förstår skillnaden mellan nåd och lag?

    SvaraRadera
  28. Michael (Kefas-JFDK). Nu förstår jag inte riktigt hur du menar. Kan du förklara? Observera att mitt inlägg inte handlar om olika försoningsläror, utan om olika bibliska modeller som förklarar meningen med Jesu död. Jag menar att alla modellerna är bibliska och behövs. Jag menar också att alla fem modellerna tydligt visar på Guds nåd.
    Samtalet efter mitt inlägg har främst handlat om offermodellen som Jonas Lundström har ifrågasatt. Jag vet inte om det handlar om olika syn på nåd och lag. Det beror kanske på hur man definierar de begreppen. Vad menar du egentligen med nåd och lag?

    Jag har läst att du skrivit om det här inlägget på din blogg och kommenterat det jag skriver. Det är tråkigt att man inte kan kommentera på din blogg. Jag vill gärna kunna förklara mig när jag blir kritiserad, så jag tycker du ska släppa fram kommentarer igen.

    SvaraRadera
  29. ANDREA:
    -Jag är universalist, dvs jag tror och hoppas på att allt och alla till sist ska omfattas av Guds rike. Den som vägrar böja sig för Messias utestängs från Guds rike, ett straff som Jesus beskriver som "episkt ("aionios"), som tillhörande den kommande tidsepoken. ("Evig" betyder ju inte tid utan slut i NT.)Det är dock inte alla som ser på försoningen på samma sätt som jag. Waldenström var traditionalist i synen på helvetet, medan Ekman (SMF) och Åkeson/Fribaptisterna var universalister.

    -Poängen med Jesus är som jag ser det inte alls att vi ska komma till himlen eller liknande, utan att upprätta Guds folk till ett liv som speglar Guds vilja och pekar fram mot Guds rike. Jag menar att kyrkan gjort evangeliet väldigt mycket mer andligt än vad det från början var. Jesus död är en central del av hans verksamhet, men jag ser Jesus tjänst som en helhet och tycker inte man ska spela ut olika delar av hans verksamhet mot varandra.

    -Jag ser inget bibelstöd för att död skulle betyda något annat än död i dom texter vi här diskuterar. Men jag tycker denna distinktion är intressant och kanske förklarar varför vi missförstår varandra. För mig låter det som om ni säger att Gud stod bakom Jesus korsfästelse när ni pratar om "straff" och liknande, men om man istället ser gudsövergivenheten som straffet (och inte korsfästelsen), så blir det åtminstone lite mindre brutalt...

    TOBIAS.
    -Håller med, det var lite kortfattat. Min poäng är att Hebr. BÅDE kritiserar offer-systemet (obs att det är systemet som kritiseras, ordningen) OCH ser Jesus som uppfyllelsen/änden på detta system. Men om man ska spetsa till det så tror jag inte att Gud är offer-systemets arkitekt, det var mer ett ofullkomligt, mänskligt system som Gud till viss del använde för vissa syften (bla pedagogiska).

    -Intressant med Grotius, har läst om hans synsätt, men det var länge sen. Mitt problem kvarstår ändå i det att det blir så viktigt med en Gud som förespråkar dödsstraff. Bra att du tar upp "objektiv" och "subjektiv" också, som ju ofta används slarvigt. Eg. handlar det ju om huruvida man menar att Gud är försoningens subjekt eller objekt. Behöver bara människan försonas eller behöver också Gud(s vrede) (för)sonas?

    Jag är glad över detta samtal, åtminstone för mig känns det förtydligande och lärorikt (och förvirrande på samma gång). :)
    /Jonas

    SvaraRadera
  30. Nu är det påskaftons kväll och jag sitter och förbereder en kort predikan om Jesu uppståndelse till morgondagens gudstjänst för alla åldrar. Det har varit en intensiv påskhelg då jag mitt i alla aktiviteter och träffar med barn och barnbarn gått omkring och funderat över försoningen och meningen med Jesu död. Jag har verkligen uppskattat det här samtalet. Jag har lärt mig mycket och fått mycket att fundera på. Äntligen har jag förstått varför det kallas objektiv och subjektiv försoningslära. Tack Tobias och Jonas L!
    Tobias långa citat från Mats Selander tycker jag också var klargörande. Andrea Kellers bidrag har jag också uppskattat. För dem som inte känner Andrea kan jag berätta att hon går sista året på Korteboskolans teologiska utbildning och skriver sin slutuppsats om försoningsläran.

    Det har inte varit så många boktips i samtalet. Johan har tipsat om Korsets mysterium av Agne Nordlander. Den har jag läst för många år sedan och den har delvis inspirerat till upplägget av min text. En annan rejäl lunta som förespråkar den objektiva försoningsläran är John Stotts bok Korset - Meningen med Jesu död. Den är på 300 sidor och mycket intressant och välskriven. Det vore trevligt med en rejäl och välskriven bok som förespråkar ett annat perspektiv. Finns det något bra tips?

    Till sist vill jag tacka alla som hittills varit med i samtalet. Ni har bidragit till att Barnabasbloggen fått ett nytt rekord i antal kommentarer på ett inlägg. Det är en bedrift i sig. Och vi kan gärna fortsätta samtalet om meningen med Jesu död, trots att vi firar hans uppståndelse imorgon. Jesus lever!
    Glad påsk önskar jag er alla!

    SvaraRadera
  31. Korset (som tyvärr väl inte finns att få tag på på svenska?) är troligen en av dom bästa böckerna från det objektiva hållet, dessutom lyckas han få med en del av efterföljelseperspektivet.

    När det gäller boktips från andra perspektiv så är det svårare, bla eftersom man då inte separerar Jesus död läromässigt och lägger fokus där. Istället betonar man berättelsen i sin helhet (sk narrativ teologi), med speciellt fokus på Exodus-perspektivet och Jesus budskap och exempel. Man måste alltså vara på hugget för att uppfatta kritiken av objektiv försoningslära, men den finns där. Det fräschaste exemplet och där också viss kritik av (fokus på) den objektiva försoningsläran finns insprängd är nymonastiska Claineborne/Haws Jesus for President. Annars står sig Yoders Jesus Politik (som nu finns på nätet här: http://www.farlig.se/wordpress/2009/03/27/jesu-politik-i-en-dator-nara-dig/ som en av dom bästa ingångarna i det här perspektivet. Andra exempel på ett liknande teologiskt anslag är Rob Bells Jesus Wants to Save Christians, eller Brian McLarens Jesus hemliga budskap.

    Det enda jag kommer på spontant när det gäller utförlig behandling av försoningsläran från det här perspektivet är (anabaptisten) Denny Weavers The Non-Violent Atonement. Han talar om "sin" modell som "narrative Christus Victor". Jag kan dock möjligen tycka att han lämnar en del av bibeltexterna alltför obesvarade.

    En annan möjlighet är ju också att läsa systematiska teologier i ämnet som inte är skrivet av evangelikaler. (Ana)baptistiska James McClendons Doctrine är ett exempel.

    Historiskt kan man ju läsa något av eller om Waldenström, tex Se Guds Lamm som är en hel bok om påskhändelserna, med teologin insprängd i berättelsen. Även i fribaptistlitteratur ("Något om vår tro") finns försoningsläran behandlad, men kortfattat. Dock svår att få tag på, men finns på ÖMS.

    Man kan också söka på det hela på nätet, i nymonastiska, nyanabaptistiska och Emerging Church-sammanhang finns ofta kritik av "penal substitution" utifrån liknande anslag som mitt (Jesus tog straffet). "Jesus Manifesto" tex har nog en del.
    /Jonas

    SvaraRadera
  32. En bra kritisk granskning objektiva försoningsläran och intressant diskussion kring "penal substitution" finns att finna i boken "Once and for all" av Tom Smail.

    SvaraRadera
  33. Jonas Melin:
    Om du vill så kan du mejla mig svaret, så vill jag publicera det på min blog.
    Blog är ju normalt två vägs kommunikation, men jag har blogat ett år- och endast fått runt 100-200 kommentarer, men däremot har jag fått ganska många emajls, då största majoriteten har vald att svara/ta kontakt genom emajl, och så få svarade genom att komentera- så valde jag ta bort komentar funktionen- men också för att jag har en baby med kolik- så jag sover mycket lite om dagarna, vilket gör att jag har inte så mycket energi att skriva artiklar/ göra bibel studium, därför postar jag många gäst blog inlägg. Men så snabbt jag återigen börjar skriva artiklar oftare- kommer jag öppna för kommentar funktionen.

    Ju jag menar de som står för den walström/subjektiva försoningsläran kan omöjligt ha sätt sin egen synd, och kan därmed inte häller se behovet av Jesu försoningsdöd.
    Blir som KG Hammar sa "Det är inte upp till oss att tro något, det är upp till Gud att bevisa sig".

    Vet inte vem som skrev följande, men det är en viktig betraktelse i den tid vi nu lever i:
    "Att vika från Herrens ord eller vilja begränsa dess giltighet är att förneka Herren. Att ta hänsyn till andra "källor" och söka vägledning till frälsning där är avgudadyrkan. Ordet verkar, att en syndare tror i sitt hjärta och bekänner och lovsjunger Frälsaren med sin mun. Bekännelsen är en genklang av Guds Ord, Ordets verkan i den, som är överbevisad. Och församlingens mun vittnar om Guds stora nådegärningar."

    Kring lag och nåd:
    Lagen:
    1. Lagen är skriven i människornas hjärtan, och är därför känd av den naturliga människan (Rom 2:15)
    2. Lagen kräver perfekt lydnad av människor (1 Mos 17:1, Matt 5:48)
    3. Lagen utlovar frälsning och liv för dem som lyder alla dess krav (Luk 10:28)
    4. Lagen säger att lagens görare skall bli rättfärdiggjorda (Rom 2:13).
    5. Lagen säger att Gud inte kommer att förlåta synder eller frikänna syndaren (Jos 24:19, Nah 1:39)
    6. Lagen säger att varje syndare är förbannad (Gal 3:10)
    7. Lagen säger att Gud hatar syndare (Ps 5:5, 11:5, Hos 9:15)
    8. Lagen säger att Gud är vred på syndare (Nah 1:2, Rom 1:18)
    9. LAgen har den effekten att den vänder folk mot Gud (Rom 4:15)
    10. Lagen förskräcker människor och har som syfte att förskräcka dem (2 Mos 20:18f)
    11. Lagen måste predikas för att göra de självsäkra bekymrade (Rom 3:20)
    Nåden:
    1. Evangeliet är ett mysterium, som är okänt för den naturliga människan (1 Kor 2:7ff, Rom 16:25)
    2. Evangeliet ställer inga kraf utan erbjuder endast människor Guds nåd (Ef 2:8f)
    3. Evangeliet erbjuder frälsning för dem som har brutit mot lagen (Apg 16:31)
    4. Evangeliet säger att de som inte har hållet lagen skall bli rättfärdiga (Rom 4:5) och att en människa blir rättfärdigggjord utan lagens gärningar (Rom 3:28)
    5. Evangeliet säger att Gud har förlåtet alla människor, att han har förlåtet hela världens synder (Rom 5:18, 2 Kor 5:19)
    6. Evangeliet säger att alla jordens folk är välsignade i Kristus (1 Mos 22:18, Gal 3:16)
    7. Evangeliet säger att Gud älskar alla människor (Joh 3:16)
    8. Evangeliet säger att Gud är välsinnad mot alla människor och försonad alla människor (Tit 2:11, 2 Kor 5:19)
    9. Evangeliet har kraft att försona människor med Gud (2 Kor 5:20)
    10. Evangeliet sträver att driva bort all fruktan (Luk 2:10)
    11. Evangeliet måste predikas för att ge missmodiga tröst (Jes 40:1).

    Både lag och evangelium måste tillåtas att stå utan modifieringar, trots alla deras synbara motsägelser. Ändå har Dr Walther helt rätt när han säger i sin Law and Gospel: ”Det finns inga motsägelser i Skriften.” Det som verkar som en motsägelse för förnuftet accepterar den troende i barnslig tro som fullständigt samstämmig gudomlig sanning.

    Ta några av dessa skenbart motsägelsefulla uttalanden om lag och evangelium till korsets fot i tro, och se hur perfekt de förenas där. Gud hotar att bestraffa varje syndare. Detta gjorde han genom den ställföreträdande försoning som hans Son utförde på korset. När Kristus dog som en syndare, bar han våra synder. Vi dog med honom. Därför förlåter nu Gud oss i honom. Lagen kräver också perfekt lydnad av människorna. Men denna perfekta lydnad har på ett ställföreträdande sätt utförts av honom som sade att han hade kommit för att fullborda lagen, att fullborda all rättfärdighet. Kristi lydnad är alla människors lydnad, liksom Adams synd var alla människors synd. Således uppfyllde han lagens alla krav, och vi blir rättfärdiggjorda som lagens görare genom vad han har gjort. På samma sätt hotar Gud med att förbanna syndare, men Jesus blev gjord till en förbannelse för oss. Därför är vi välsignade i honom.

    Utan läran om den ställföreträdande gottgörelsen kan det inte finnas någon förlikning mellan lag och evangelium, och utan tro på den ställföreträdande gottgörelsen kan man aldrig komma fram till någon lösning på paradoxen med lag och evangelium. Detta är emellertid inte någon rationell lösning som har tillkommit för att tillfredsställa förnuftet. Den ställföreträdande gottgörelsen är själv en anstöt för förnuftet. För en människas naturliga förnuft, som även den troende bär med sig ända till graven, är det bibliska budskapet en dårskap (1 Kor 2:14). När Gud så mäktigt uppenbarade sitt namn för Mose på berget Sinai uppenbarade han sig som en Gud som förlåter alla synder och som en Gud som straffar alla synder (2 Mos 34:6–7). Han är både den oändliga rättvisans och hämndens Gud och den oändliga kärlekens och barmhärtighetens Gud. För det mänskliga förnuftet kommer detta alltid att vara en olöslig gåta – en som bara kan bli löst genom att göra antingen Guds kärlek och nåd eller hans rättvisa och rättfärdighet mindre än oändlig.

    Men för en troende kristen har Gud i Kristi kors funnit ett sätt att demonstrera både sin fullkomliga hämnande rättvisa och sin fullkomliga förlåtande nåd. Denna ”Guds dårskap” visar sig sålunda vara ”klokare än människor” (1 Kor 1:21–25). Och om en människa en gång har accepterat denna ”dårskap” som gudomlig visdom på grund av att ett nytt sätt att tänka har skapats i henne genom den Helige Andes skapande verksamhet, verkar det som såg ut som totalt nonsens nu vara den största visdom, och vad som föreföll vara en omöjlig motsägelse accepteras nu som gudomlig sanning.

    Det finns ännu ett perspektiv från vilket man kan se på denna fråga. Människan skapades för himmelen, och genom sin synd förbannade hon sig själv till helvetet. Nu behöver hon lagen som visar henne hennes usla tillstånd, och hon behöver evangeliet som visar vägen ut ur denna omöjliga situation. Hon behöver lagen som bryter ner stoltheten i hennes egen natur, i hennes prestationer och gärningar. Hon behöver evangeliet för att övervinna den förtvivlan som följer när hon upptäcker att hon står naken och ensam inför Gud. Hon behöver lagen till att förstöra tron på sig själv. Hon behöver evangeliet till att bygga upp tron på Gud. Det som verkar omöjligt att få att gå ihop på papper går perfekt ihop i hjärtat.

    Vi ser då hur denna paradox löses ytterst enkelt för den troende. Och vi har det fasta hoppet att härlighetens ljus till sist kommer att kasta ljus över och lösa många av de andra paradoxerna i den kristna tron. Det som fortfarande förblir ett mysterium skall vi lyckligt begrunda tillsammans med änglarna (1 Petr. 1:12).

    Jag vet min tro står på den grund
    som är min Herre Krist.
    Orubbligt fast i sitt förbund
    Han håller mig förvisst.
    Min tankes kraft det övergår
    Guds djupa sanning att förstå.
    Om egen kraft jag litar på
    på bräcklig grund jag står.
    Guds ord är allt, det är mig nog
    jag litar helt därpå.
    När tilliten står till hans Ord
    min tro skall fast bestå.

    SvaraRadera
  34. Intressant diskussion.
    Jag bara önskar att jag hade tid att sätta mig in i alla modeller och synsätt. Senare kanske.

    SvaraRadera
  35. Michael! Tack för ditt svar. Jag tror jag förstår vad du menar, även om svaret är lite för långt i mitt tycke. Det blir bättre samtal när svaren är korta och koncentrerade, tycker jag. Det du skriver om försoningen har väl sagts tidigare i samtalet. Frågan om lag och nåd är ett annat ämne som vi får ta upp en annan gång.

    Jag vill inte skriva ett inlägg på din blogg. Bara kunna skriva en kort kommentar när jag blir nämnd i ditt inlägg. Mina texter vill jag publicera här.

    SvaraRadera
  36. Daniel Råsberg. Jag är väldigt nyfiken att höra något om hur du tänker kring det hela.
    /Jonas L

    SvaraRadera
  37. Lag och nåd har ju så absolut med försoningen att göra, Gud är en helig och rättfärdig Gud...

    Du är nu välkommen att komentera på min blogg.

    SvaraRadera
  38. Jonas L, jag är lite för blyg för att uttrycka mig om min ståndpunkt i en bloggkommentar. Faktum är att jag just nu är i en omvärdering och är inte färdigformulerad. Jag pratar dock gärna om detta via mail.
    En fråga till Jonas M, hur tänker du om de modeller som beskriver Gud som medlidare, (ex Moltman) det är ju inte direkt en försoningsmodell.

    SvaraRadera
  39. Daniel. Vill du mejla mig då (danjonlun @ hotmail.com)?
    /Jonas L

    SvaraRadera
  40. Daniel. Jag är dåligt insatt i sådana modeller. Kan du förklara?

    Även om du inte vill presentera din egen syn ännu, kanske du kan skriva ett kort referat av Smails bok, antingen här eller på din egen blogg. Det vore intressant. Du får gärna maila mig också om du har lust.

    SvaraRadera
  41. Jonas M: http://jdfk-kefas.blogspot.com/2009/04/barmhartighet-genom-att-kompromissa-med.html ber om ursäkt för att det blev ett lite långt svar, men det för va. Broderliga fridshälsningar, Michael

    SvaraRadera
  42. I sin bok "The Crucified God" (1973) betonar Moltman aspekten av att Jesus lider tillsammans med oss. Bakgrundsbilden är koncentrationslägret och människans oskyldiga lidande att Jesus delar vår utsatthet, lidande och blir ett offer med oss. ”A victim among victims”. Dom bibelstöd som används är Jes 53, 1 Petrus 2:21. Man kanske skulle kunna säga att korshändelsen i sådan teologi blir en fråga om identifikation. En annan beskrivning är att när vi ser det mänskliga lidandet, vad finns Gud då. Det är alltså mer en Teodice än en försoningsmodell. I mitt tänkande är en sådan modell ett komplement till de bibliska försoningsmodeller du skissat. Detta var mycket kortfattat men du kanske kan se tänket ?

    SvaraRadera
  43. Jag kommer lyssna på ditt råd och försöka ge en sammanfattning av Smails bok. Det blir i så fall på min blogg. Om du vill låna boken är jag på Råslätt nästa vecka !
    Daniel Råsberg

    SvaraRadera
  44. Här finns ett blogg-exempel på en liknande diskussion som vi haft:
    http://kingdomgrace.wordpress.com/2009/04/13/penal-substitionary-atonement/
    /Jonas L

    SvaraRadera
  45. Daniel! Tack för förklaringen.
    Jag ser fram emot din presentation av Smails bok och lånar den gärna om du kan klarta dig utan den ett tag.

    SvaraRadera
  46. Jag har fortfarande inte lyckats förstå hur de som avvisar den objektiva försoningsläran kan hoppa över de hundratals Bibelverser som talar om att Jesus dog för våra synder, att Han är Guds Lamm, att Han tog vårt straff etc.

    Bibeln är rätt tydlig med att Gud straffar. Guds straff är det som kallas helvetet. Jag ser helvetet som den eviga döden i motsats till det eviga livet, syndens lön är döden (rom 6:23), därför dör Jesus för oss för att vi ska få evigt liv. Han som förtjänar livet dör för att vi som förtjänar döden får liv. Han tog vårt dödsstraff, Han dog för våra synder.

    Självklart har korset fler nyanser än så som Jonas M påpekar, men detta är något Bibeln är extremt tydlig med och som man måste slå knut på sig själv för att undvika.

    SvaraRadera
  47. Tack för detta om ett viktigt och intressant tema ! Jag tror att för att det skall kunna kallas en kristen lära måste det inkludera tron på att Jesu verk på Golgata gör reell skillnad för vad som möter oss hinsides, om vi får en salig eller osalig bortgång, och att det blir skillnad för en lärjunge redan i detta livet. Så tillvida tror jag att klassisk kristen teologi är nödvändig för att på allvar närma sig mysteriet i detta. Jag tror dock personligen inte det är Gud aktivt som lägger på helvetet som ett utifrån-straff, utan att den ondska, den disharmoni och den destruktion vi skapar här på jorden, för såväl oss själva, andra människor(födda och ofödda) och djur, riskerar vi också ta med oss bortom döden, och få en osalig bortgång. Jag tror att Kristus var tvungen att gå in i det yttersta mörkret och gå i i döden för att lösa oss från detta, och att även individer som avlidit före Kristus var här i denna värld är inkluderade i detta centrala lösandet. Att stå inom räckhåll för frälsningen, som inte i sig är gärningsrättfärdighet, medför, menar jag, också att vi vill och söker göra goda gärningar, som "ett symptom" på en äkta tro, men inte tillräckligt för frälsningen. "Tron utan gärningar är en död tro" står ju i Jakobs brev.) / Mvh Sven Johansson I Jönköping

    SvaraRadera