Debatten om frikyrkornas situation i Sverige har fortsatt. Den är fortfarande intensiv och i veckan har det kommit några nya intressanta inlägg, som jag gärna vill kommentera.
Mina tidigare inlägg i debatten finns här:
Debatten går i några olika riktningar. Här kommer några funderingar från mig.
Ska vi sluta använda begreppen frikyrklig och frikyrka?
Det tycker i alla fall Björn Cedersjö i en artikel i Dagen idag. Jag har en viss förståelse för hans resonemang. Begreppet frikyrka har en viss belastning. Det kände vi redan på 80-talet och därför valde vi att inte använda det i namnet på vår församling, som istället fick namnet Råslätts församlingsgemenskap för att betona att vi är en gemenskap av lärjungar som delar livet med varandra. Teologin om den fria församlingen är dock viktig och får inte överges. Det fria och frivilliga medlemskapet baserat på tro och efterföljelse, friheten från staten, friheten från kyrkliga hierarkier och prästerskap, friheten för alla att tjäna med sina gåvor och påverka utvecklingen. Det kanske inte är så bra att tala om frikyrkor och frikyrklighet, men hur ska vi då beskriva oss själva? Här följer några begrepp som kanske kan fungera: gudsrikesgemenskaper, en gemenskap av lärjungar, fredskyrkor, församlingsgemenskaper eller bara kyrkor och församlingar. Det viktiga är kanske inte vilka ord vi använder, utan vilket innehåll vi fyller orden med. Vad tycker du? (Uppdatering den 21/5: Fredrik Wenell ger ett bra och intressant svar till Björn Cedersjö om frikyrkobegreppet och den fria församlingens teologi. Läs hans artikel Frikyrklig - varför inte? Uppdatering den 4/6: Björn Cedersjö svarar Fredrik Wenell i artikeln Ja och nej till "frikyrka".)
Är gudstjänsten verkligen något centralt i församlingens liv?
Sigfrid Deminger lägger ett väldigt fokus på gudstjänsten och dess utformning och har i veckan skrivit en debattartikel om gudstjänstens centrala roll i församlingens liv. Här har jag faktiskt väldigt svårt att hänga med och känner mig ganska frustrerad. Jag är ingen entusiast för gudstjänster. Jag är med på att en församling behöver samlas. Jag kan till och med acceptera att vi kallar den där samlingen på söndagen för en "gudstjänst", även om jag egentligen tycker att det är fel begrepp för församlingens sammankomster. Gudstjänst är väl det vi gör i vardagen när vi bär fram våra liv som ett offer till Gud (Rom 12:1), tar oss an faderlösa och änkor (Jak 1:27) och på andra sätt tjänar Gud med våra liv. Församlingen är inte en gudstjänst utan en gemenskap av lärjungar som tror på Kristus och delar sina liv med varandra i tjänst för världen. När vi samlas äter vi tillsammans, studerar Bibeln, ber och tillber, sjunger och berättar, uppmuntrar och uppbygger varandra och blir utrustade för att tjäna Gud under den kommande veckan/dagen. De regelbundna samlingarna kan ske i en kyrka eller en aula, på ett café eller i ett vardagsrum. Nya testamentet säger faktiskt inte så mycket om formerna och därför kan vi vara ganska fria. Några av de få riktlinjer som finns finner vi i 1 Kor 14 där det bland annat står: "Vad innebär nu detta, bröder? Jo, att när ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp" (1 Kor 14:26). Det kan man kalla för en flerstämmig församling där många röster hörs. Det tycker jag är viktigt. (Uppdatering den 5/6: Thomas Arvidsson, Aneby skriver: "Tanken att bara vissa professionella kristna kan medverka i gudstjänsterna är en ämbetssyn som saknar grund i Nya testamentet." Läs artikeln här.)
Biskop Emeritus Björn Fjärdstedt ger också ett intressant perspektiv på detta med kyrkans förnyelse. Han pekar på att det inte handlar så mycket om frikyrkan eller Svenska kyrkan utan om den levande tron och gemenskapen runt ordet, bönen, måltiden och diakonin. Han talar om glödpunkterna i svensk kristenhet som finns lite överallt bland frikyrkliga, lutheraner och katoliker (och andra), där man håller fast vid den klassiska kristna tron och lever ut den i tillbedjan, efterföljelse och tjänst. Det är nog så det är i efterkristendomstidens Sverige. Alla som bekänner sig till Jesus och vill följa honom befinner sig i marginalen, på missionsfältet, i exil, som pilgrimer i ett främmande land, som missionärer i en främmande kultur. Det är så det är i Sverige idag. Och jag tror att Guds folk och Guds församling har en framtid i Sverige just i den efterkristna kulturen. Det är där vi finner vårt missionsfält och det är där vi kan växa. Jesus sa: "Skörden är stor, men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd" (Matt 9:37-38).
Några bloggtips
Till sist vill jag rekommendera några bloggar som på ett tydligt sätt diskuterar församlingens roll i Sverige utifrån ett perspektiv som jag uppskattar. Peter Svanberg leder församlingsplantering inom Missionskyrkan/GF och har en blogg som heter Präglad på Jesus. En ny blogg med Richard Cruz, som är pionjär i Helsingborg och leder en församlingsplantering som heter Markuskyrkan. EFK har för övrigt den mycket intressanta Pionjärbloggen med olika skribenter varje vecka. Bloggen Ett nytt Sverige tar upp frågor om den mångkulturella församlingen och drivs av ett gäng EFK-pastorer.
Några andra artiklar i Dagen som berör kyrkans framtid i Sverige: ledaren, barnen, Svenska kyrkan 1, 2, 3, 4.
Några andra artiklar i Dagen som berör kyrkans framtid i Sverige: ledaren, barnen, Svenska kyrkan 1, 2, 3, 4.
Håller med dig angående din fråga "Är gudstjänsten verkligen något centralt i församlingens liv?". Känns främmande att primärt definiera församlingen utifrån hur man utformar sina gudstjänster, även om det kan säga en del om församlingen.
SvaraRaderaJag håller med dig Jonas! Tyvärr får beskrivningen av sammankomsterna från 1 Kor 14 lite utrymme i våra församlingar när det som beskrivs borde vara det "normala" när vi möts - att var och en har något konkret att ge.
SvaraRadera