Alma och Armenierna

Förra veckan läste jag en fascinerande bok. Den handlar om Alma Johansson, som åkte ut som missionär till östra Turkiet när hon var 20 år gammal. Året var 1901 och hon skulle arbeta på ett barnhem med föräldralösa armeniska barn. Fjorton år senare blev hon ögonvittne till ett folkmord.

Boken heter Tiga kan jag inte - Alma och armenierna och är skriven av Janne Carlsson. Det här är en välskriven biografi och vi får följa Almas gripande livsöde. Författaren har gjort ett gediget forskningsarbete och ger oss ett värdefullt stycke svensk missionshistoria.

Alma Johansson föddes 1881 och växte upp i en fattig familj i Uppland. När hon var 20 år anmälde hon sig som missionärskandidat till KMA (Kvinnliga Missionsarbetare) och efter förberedelser och utbildning hamnar hon 1902 på ett barnhem i staden Mezereh (i dagens östra Turkiet). Under en hemmaperiod utbildar hon sig till barnmorska och sjuksköterska och kommer tillbaka till Turkiet 1908 och arbetar på ett barnhem i staden Musch. Hon får vara med om otroliga strapatser och prövningar, men förtröstar på Gud och får se hans kärlek och beskydd på många olika sätt i en farlig värld. Hon arbetar i första hand bland armenierna, som är en oerhört utsatt och förtryckt kristen folkgrupp i det muslimskt dominerade Ottomanska riket. Hon får se hur förtrycket mot armenierna tilltar och 1915 blir hon ögonvittne till folkmordet på armenier och assyrier. Hon överlever själv, som genom ett under och tar sig hem till Sverige mitt under första världskriget. Hon är fullständigt utbränd och utmattad av sina upplevelser och behöver en tids rehabilitering. Efter en tid skriver hon en bok för att berätta om vad hon sett. Den heter Ett folk i landsflykt: ett år ur armeniernas historia och är utgiven på flera olika språk. I bokens inledning skriver Alma så här:

"Gud har i sin nåd givit oss människor förmågan att glömma likaväl som att minnas. Vi få nåd att glömma lidanden och ångesttider, eller åtminstone mildras smärtan för oss under årens lopp. Hur skulle annars mången av oss orka leva! Men nu ville jag åt minnet bevara några brottsstycken ur ett folks lidandeshistoria, en historia skriven med blod och tårar. Krigsårens minnen börjar blekna. Men för de många, som fingo uppleva dessa års fasor på nära håll, förblir minnet därav som en mörk flod, genom vars dova brus de alltjämt höra dödsångestens kvidan."

När jag läser den här boken drabbas även jag av denna mörka flod. Det är jobbigt att läsa om så mycket ondska och grymhet. Det blir ännu jobbigare när man tänker på att samma sak händer idag etthundra år senare i ungefär samma område. Musch där Alma arbetade ligger inte långt från de byar i nordöstra Syrien där IS kidnappade kristna bybor häromveckan. Samtidigt blir jag glad över att det finns hopp. Det finns människor som sprider kärlek och hopp mitt i det mörkaste mörker. Det finns människor som liksom Alma Johansson är jordens salt och världens ljus. Även idag kommer det rapporter om hur Gud verkar mitt i lidandet och vi har genom OM direktkontakt med kristna församlingar och hjälparbetare i det aktuella området.

1920 är Alma tillbaka i Turkiet igen och hon kommer att arbetare ytterligare 20 år bland armeniska flyktingar, först i Turkiet och sen framför allt i Grekland. 1941 återvänder hon till Sverige för gott och fortsätter vara engagerad för KMA och armeniernas sak. Alma Johansson avlider 1974, 93 år gammal. Hon ligger begraven på Skogskyrkogården i Stockholm och svenska armenier har lovat att vårda hennes gravplats på obestämd tid. Alma Johansson är en av det armeniska folkets hjältar.

Boken om Alma och armenierna handlar om något som hände för hundra år sedan, men är högaktuell även idag. Därför rekommenderar jag den här boken varmt! Köp den, läs den, ge den vidare!

På bloggen Ur mitt hjärta kan du läsa mer om Alma Johansson och ett utdrag ur hennes bok.