Typ 1-diabetiker lever kortare

Idag fick jag höra en tråkig nyhet vid frukosten. Du kanske också har hört den under dagen. Morgonekot på P1 berättade att en undersökning visar att den som har diabetes, typ 1, i genomsnitt lever betydligt kortare än den övriga befolkningen. Undersökningen är gjord av Göteborgs universitet och enligt en av forskarna är slutsatsen i korthet följande: "Flickor som får typ 1-diabetes innan tio års ålder förlorar nästan 18 levnadsår och pojkar som utvecklar typ 1-diabetes innan tio års ålder förlorar lite över 14 levnadsår" (här kan du läsa en artikel om undersökningen). Det är alltså värst för dem som fått diabetes tidigt under sitt liv.

Jag är i och för sig inte så förvånad. Det är ju helt logiskt att den som är sjuk lever kortare än den som är frisk och diabetes är en mycket allvarlig  sjukdom. Jag har typ 1-diabetes, men jag fick det ganska sent, när jag var 37 år gammal, och nu har jag levt med sjukdomen i drygt 22 år. Jag hoppas på att få leva många år till och gör mitt bästa för att sköta min diabetes på bästa sätt. Som diabetiker kan man nämligen själv påverka sin hälsa och sin livslängd (om man inte dör av något annat, förstås).

När man får typ 1-diabetes, så upphör kroppen att producera insulin. Insulin är ett livsnödvändigt hormon, som produceras i bukspottskörteln och tar hand om det socker som bildas i blodet när man äter och omvandlar det till energi. Om man inte har något insulin får man högt blodsocker, vilket skadar kroppen på många olika sätt. Utan insulin överlever man inte länge. En typ 1-diabetiker måste själv se till att det kommer insulin till blodet och man gör det med hjälp av sprutor eller med en pump.

Hos en frisk person producerar kroppen automatiskt lagom mycket insulin för att ta hand om det man äter. Som diabetiker måste jag själv uppskatta hur mycket insulin jag behöver för varje måltid. Det är en ständig balansgång. Om jag tar för lite insulin får jag högt blodsocker och det är inte bra i längden, utan sliter på kroppen och kan leda till allvarliga biverkningar. Om jag tar för mycket insulin kan jag få lågt blodsocker, vilket kan leda till att jag får en insulinkänning. Då kan man bli förvirrad och snurrig och i värsta fall hamnar man i insulinkoma. Det är ett livshotande tillstånd av medvetslöshet. När blodsockret är för lågt måste man snabbt få i sig socker. För att undvika känningar måste jag alltid ha druvsocker till hands. Jag har alltid druvsockerpaket i fickan och i ryggsäcken.

Jag måste alltid tänka på att jag har diabetes. Jag måste alltid hålla koll på blodsockret. Är det högt eller lågt? Det är en ständig balansgång och det är det som är det jobbigaste med den här sjukdomen. Man får aldrig glömma att den finns där.

Jag tar i regel mellan fem och åtta insulinsprutor per dag. Dessutom måste jag hålla kolla på hur blodsockret ligger. I viss utsträckning kan jag känna om det är högt eller lågt, men jag behöver kolla också. Sen ett par år tillbaka har jag en sensor på armen (se bilden) som jag kan skanna av och följa min blodsockerkurva kontinuerligt. Tidigare tog jag flera blodprov per dag istället. Forskningen om diabetes tar hela tiden fram nya och bättre hjälpmedel och sensorn är en enorm förbättring, som har gjort livet med diabetes mycket enklare. De som får diabetes nuförtiden har alltså mycket bättre förutsättningar än dem som fått det längre tillbaka i tiden. 

Bokpresentation - The Global Gospel

Idag vill jag presentera en bok som jag har läst i sommar. Det är en bok som verkligen har lärt mig mycket nytt och som jag tror att många pastorer, missionärer, evangelister och teologer skulle ha nytta av att läsa. Det är boken The Global Gospel - Achieving Missional Impact in Our MultiCultural World av Werner Mischke (Adlibris). Den handlar om hur man kan presentera evangeliet i kulturer som är präglade av skam/heder, det vill säga de flesta kulturer i världen, utom de västerländska.

Vår västerländska kultur är mer präglad av skuld och skuldfrihet och det märks också i vår teologi och i hur vi presenterar evangeliet. Vi pratar väldigt mycket om synd och skuld, men nästan inte alls om synd och skam. Böcker om kristen teologi och  kristen tro tar i regel inte ens upp begreppet skam, trots att det är mycket betydelsefullt i Bibeln.

De flesta kulturerna i världen är skamkulturer. Det gäller även kulturerna i Mellanöstern där Bibeln skrevs. Bibeln är därför full av referenser till begrepp som skam och heder, men för en västerländsk läsare är det lätt att missa. Den här boken har öppnat mina ögon och hjälpt mig att upptäcka nya saker när jag läser min Bibel. Alla som vill förmedla evangeliet till människor som är formade av skam/heder har nytta av att läsa den här boken.  Det traditionella sättet att presentera evangeliet i juridiska termer med betoning på synd och skuld, fungerar inte så bra i sammanhang där skuld inte förstås korrekt. Då behövs det andra modeller som mer fokuserar på hur Jesus befriar från synd och skam och det får man del av i den här boken. Att förstå skam/heder blir mer och mer viktigt även i Sverige. Dels därför att vi lever i ett mångkulturellt samhälle med människor från alla världens hörn, och dels därför att även den svenska kulturen, särskilt ungdomskulturen, förändras och blir mer präglad av skam och mindre av skuld. Ett intressant tecken på detta är den norska TV-serien Skam.

Det finns en plats för dig

Varje fredag publicerar Jönköpings-Posten en kort betraktelse över en av den kommande söndagens bibeltexter. Det är präster och pastorer i Jönköpingsregionen som skriver och i fredags var det jag som fick möjligheten. Jag valde att skriva om 1 Kor 12:12-26, som var söndagens episteltext. Det ska vara en väldigt kort text i tidningen och det fanns inte utrymme att utveckla tankarna så mycket. Det kunde jag dock göra när jag predikade om samma text igår i Råslätts församlingsgemenskaps gudstjänst. Nedan kan du läsa min betraktelse i JP. 

Har du känt att du inte passar in? Att du inte behövs? I en av söndagens texter skriver Paulus om en gemenskap där det finns plats för alla och där alla har en uppgift. Det handlar om den kristna församlingen och i den här texten liknar Paulus församlingen vid en kropp, där de som är med i gemenskapen är olika kroppsdelar. I en mänsklig kropp har olika kroppsdelar olika funktioner. Det är likadant i församlingskroppen. Vi har alla olika uppgifter, alla behövs och det finns plats för var och en. För att vi ska klara våra uppgifter har Gud gett oss olika gåvor eller förmågor, skriver Paulus. Kapitlet som dagens text finns i både börjar och slutar med en uppräkning av sådana gåvor.

Jag vill peka på ett par saker i den här texten. Det första handlar om hur man kommer in i kroppen (församlingen). ”Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka” (1 Kor 12:13). Paulus skriver att man kommer in i kroppen genom att döpas med Anden. För Paulus är detta troligen en omskrivning för att bli född på nytt. När en människa kommer till tro på Jesus Kristus, kommer den helige Ande in i hennes liv och hon blir införlivad i Kristi kropp. Dopet i vatten är ett yttre tecken på detta inre dop i Anden, och därför finns det ett nära samband mellan dop och församlingstillhörighet. Notera att etniska och sociala skiljelinjer är upplösta i Paulus vision av församlingen. Församlingen är tänkt att vara en mångkulturell gemenskap, som består av dem som är förenade med Jesus Kristus.

Det är så det borde vara, men det fungerar inte alltid som det ska. Paulus pekar på två felaktiga attityder som kan bryta ner gemenskapen. Å ena sidan finns det en del som ser ner på sig själva. ”Om foten säger: ’Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen’, så hör den likafullt till kroppen” (1 Kor 12:15). Även den som tillhör församlingen kan känna sig värdelös och utanför. Man kanske har skamkänslor eller känner att man inte har en meningsfull uppgift.

Å andra sidan kan det finnas några som ser ner på andra och tycker att de inte behövs. ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, och inte huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’ ” (1 Kor 12:21). Här handlar det om en högmodig och överlägsen attityd, som gör att andra stöts bort och känner sig värdelösa.  

Paulus tar itu med problemen genom att uppmuntra dem som känner sig värdelösa och undervisa dem som ser ner på andra. Han skriver att ”de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga”. Gud ger speciell ära till dem som verkar oviktiga, och det ska vi också göra, så att gemenskapen håller ihop och alla har omsorg om varandra. I en sån gemenskap kan även du passa in. Där finns det en plats och en uppgift för dig. Du är välkommen till Guds församling!