Föräldraskap med kärlek och gränser

Att vara förälder är en utmaning. Att få ansvaret för ett barn är troligen en av livets största utmaningar. Jag blev pappa första gången ett par veckor innan jag fyllde 21. Jag får väl erkänna att jag då inte var riktigt beredd på vad det skulle innebära. Men jag tror att jag lärde mig med tiden och när vårt femte barn föddes sju år senare var jag fullt upptagen med att fostra barn. Fem år senare kom nr 6.

Så här såg vår familj ut sommaren 1999

 

Som unga föräldrar tog vi uppgiften på allvar och vi läste en del böcker i ämnet. Jag kan lätt lista de fem böcker som var viktigast. Det var Ross Campbells böcker Ditt barn behöver dig och Din tonåring behöver dig, Bruce Narramores Help I'm a Parent och Parenting with Love and Limits, och så förstås Alf B Svenssons Tillsammans - Att leva med barn. Idag är det svårt att komma ihåg exakt vad jag lärde av de olika böckerna, men att de här fem (och några till) formade vårt sätt att vara föräldrar och fostra våra sex barn, det är jag rätt säker på. Och lite kommer jag ihåg och det tänker jag dela med mig av här.

I grunden tror jag att föräldraskap kan sammanfattas i två saker: kärlek och gränser. Boktiteln Parenting with love and limits säger det så bra och det blev något av ett motto för oss.

Jag bor i Sverige, men mitt hemland är himlen

Så här på nationaldagen kan man fundera lite grann på det här med medborgarskap och nationalitet. Som lärjunge till Jesus tillhör jag inte den här världen. Min lojalitet är i första hand mot Guds rike och Jesus är min herre och kung. Men jag lever i den här världen. Jag är medborgare i ett jordiskt land och har en kulturell och nationell identitet. Hur ska man få det där att gå ihop?

"Vårt hemland är himlen", skriver Paulus till församlingen i Filippi (Fil 3:20), samtidigt kunde han vara noga med att framhålla sin nationella identitet och sitt medborgarskap när det var befogat: "Jag är jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en betydande stad" (Apg 21:39). Ändå ansåg han att sådana saker egentligen var betydelselösa i Kristus: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Det finns en spänning mellan att leva i världen, men inte av den och det är inte alltid så lätt att hålla balansen.

På Sveriges nationaldag publicerar jag därför en av de vackraste texter jag känner till. Den skrevs ca år 200 av en okänd författare och är hämtad ur något som kallas Diognetosbrevet. Den ger god vägledning för att orientera sig i den här frågan.

"De kristna skiljer sig inte från annat folk genom nationalitet, språk eller sedvänjor. De bor ju inte i egna städer eller talar någon underlig dialekt eller har någon egendomlig livsstil. Vad de lär ut är inget påfund genom mänskliga spekulationer eller uppfinningsrikedom, och de propagerar inte för enbart mänskliga läror, som somliga gör. De bor varhelst ödet leder dem i både grekiska och utländska städer. De följer inhemska seder ifråga om kläder, mat och andra levnadsomständigheter. Men samtidigt demonstrerar de för oss sin fina och i sanning ovanliga form av medborgarskap.

De bor i sina egna fosterland men som främlingar. De delar vad de har med andra, men som främlingar måste de uthärda alla slags umbäranden. Varje utländskt land är för dem som ett fosterland och varje fosterland som ett utländskt land. De gifter sig och får barn som alla andra, men de dödar aldrig några ovälkomna barn. De delar gärna sitt bröd med andra, men inte sin bädd med otillbörliga. De är människor av kött och blod men låter sig inte behärskas av sina drifter. De tillbringar sitt liv här på jorden, men deras medborgarskap är i himlen. De lyder landets lagar, och gör t.o.m. mer än vad dessa kräver.

Intervjuad om församlingsplantering

Med anledning av att jag börjat jobba som pionjärkonsulent i Svenska Alliansmissionen har nu tidningen Dagen gjort en stor intervju med mig. Den publiceras idag med den slagkraftiga rubriken: Kyrkan måste göra något radikalt för att inte dö ut. Nu är det förstås inte kyrkans överlevnad som är det främsta motivet för församlingsplantering, utan Guds rikes utbredande och människors frälsning, men något radikalt måste göras om vi ska lyckas med det uppdrag Herren har gett oss. Tillsammans med artikeln finns också en faktaruta med mina tio bästa råd till församlingsplanterare.

I anslutning till intervjun med mig har Dagen också besökt familjen Andreasson i Kärrtorp i Stockholm. De flyttade från Jönköping till Kärrtorp för några år sedan och är med i Alliansmissionens pionjärarbete där. Läs deras spännande berättelse här: Vi är en helt vanlig pionjärfamilj.

Dagen har också passat på att fråga några olika samfund hur de arbetar med församlingsplantering och vad deras representanter säger kan du läsa här.

Själv har jag varit inne på det här området i över 30 år. 1982 var jag 23 år och blev intervjuad i den lilla kristna veckotidningen Svenska Posten, som gavs ut i Jönköping. I den artikeln står det så här:

SAM - en rörelse av missionella församlingar, del 2

På SAM:s årskonferens i Gullbranna hade jag ett seminarium som handlade om SAM som en rörelse av missionella församlingar. Jag har sammanfattat första delen av seminariet här. I den sista punkten presenterade jag fem kännetecken på rörelser som förändrar världen. Det är detta jag ska skriva om idag.

Jag hämtar de fem kännetecknen från Steve Addisons utmärkta bok Movements That Change the World. Författaren har studerat olika väckelserörelser i kyrkohistorien och hämtar lärdomar som vi kan ha nytta av i vår tid. I mitt seminarium tog jag exempel ur SAM:s historia för att illustrera de olika punkterna. I det hade jag stor glädje av en annan mycket bra bok, nämligen Korset, vittnesbördet och gemenskapen - Personliga perspektiv på Svenska Alliansmissionens 150-åriga historia av Eskil Albertsson. Den är tyvärr svår att få tag i.

Här kommer nu de fem saker som enligt Steve Addison karaktäriserar rörelser som förändrar världen.

1. Passionerad tro
Varje rörelse börjar med några brinnande pionjärer. Det finns några som har en passionerad hängiven tro som smittar av sig till andra. En av det tidiga pionjärerna som satte sin prägel på väckelserörelsen i Småland var Emilie Petersen (1780-1859). Hon var en ung tysk kvinna som kom som flykting till Sverige 1814 under Napoleonkriget, tillsammans med sin man Johan Philip. De bosatte sig på godset Herrestad, utanför Värnamo. De greps av den andliga och sociala nöden hos den fattiga befolkningen och använde sina tillgångar till att bygga upp en enastående verksamhet. Emilie var den andliga ledaren och hon har gått till historien som Mormor på Herrestad. Eskil Albertsson skriver:
”Allt som kännetecknat SAM genom åren fanns redan under senare delen av 1830-talet på Herrestad: kärlek till och trohet mot Guds ord, brinnande evangelisations- och missionsiver, starkt lekmannaengagemang och praktisk kärlekstjänst.” På mormor.se kan man läsa mer om Emilie Petersen och hennes livsgärning.

SAM - en rörelse av missionella församlingar, del 1

Jag ledde två seminarier vid SAM:s årskonferens på Gullbranna gården. Det första handlade om konflikthantering och det har jag skrivit om här. Det andra hade rubriken SAM - en rörelse av missionella församlingar och det tänker jag skriva om idag.

Svenska Alliansmissionen är som namnet antyder en missionsrörelse. Vi har våra rötter i den småländska väckelsen i mitten av 1830 och i Jönköpings Traktatsällskap, som bildades 1853 och ombildades till Jönköpings Missionsförening 1860. Redan från början handlade det om mission både i Sverige och i andra länder. Sverige var ett missionsfält med stora andliga och sociala behov redan på 1800-talet och SAM:s historia är en del av den väckelserörelse som bröt fram. Idag säger vi att "mission är våra rötter, vår identitet och vår framtid" (från avsiktsförklaringen 2013).

Sverige är ett missionsfält även idag. Vi behöver en ny rörelse av missionella församlingar i ett nytt Sverige. Jag är övertygad om att SAM kan vara en del av den väckelserörelse som vi hoppas ska bryta fram i vår tid, men om det ska bli så behöver vi skärpa vårt fokus. I det här seminariet lyfte jag fram fyra områden där jag tror vi behöver ett skarpare fokus om vi ska bli en rörelse av missionella församlingar.

Fokus på Jesus
Först och främst måste vi ha fokus på Jesus. SAM är känt för att vara en rörelse med Jesus i centrum och årskonferensens tema var kort och gott Jesus - möte med mästaren. Men Jesus måste också vara modellen för hur vi ser på församlingen och missionsuppdraget. Detta betonade jag starkt i seminariet och det jag sa finns skrivet i mitt tidigare inlägg Jesus och kyrkan.

Ordinerad till pastor inom SAM

Förbön för Jonas och Daniel (foto: Mikael Good)

 

I söndags blev jag ordinerad till pastor i Svenska Alliansmissionen. Det skedde vid avslutningsgudstjänsten på SAM:s årskonferens på Gullbrannagården. Så nu är jag alltså SAM-pastor.

Jag anar att en del av mina läsare känner en viss förvåning över detta steg. För att skingra dimmorna och ge lite klarhet tänker jag i korthet berätta hur jag tänker om detta.

Jag arbetade som pastor i Råslätts församlingsgemenskap 1983-1993. Jag hade ingen färdig pastorsutbildning och församlingen var inte ansluten till något samfund, så det var aldrig akutellt med ordination. Jag kände inte heller något behov av det, utan var nöjd med att ha blivit avskiljd för uppdraget både i Jönköpings Baptistsförsamling (när de sände ut mig och Håkan Karlsson för uppdraget att plantera församling på Råslätt) och senare i den nybildade församlingen. Som jag ser det är det den lokala församlingen som kallar och avskiljer dem som ska vara pastorer.

Sen 1994 har jag varit bibellärare på Mariannelunds folkhögskola. Redan i församlingsarbetet var undervisning min viktigaste uppgift och jag har sett min tjänst i Mariannelund som en fortsättning på min pastorskallelse i ett nytt sammanhang (folkhögskolan och pingströrelsen). Jag har alltid känt en viss stolthet och en stor frimodighet i att vara pastor och bibellärare utan att ha en teologisk examen eller vara ordinerad. Guds kallelse och församlingens erkännande är vad som betyder något. Så varför ville jag nu bli ordinerad när jag klarat mig bra utan det i 30 år? Och varför blir jag som är en pentekostal (ana)baptist pastor i Svenska Alliansmissionen? Det kan man verkligen undra. Låt mig förklara hur det gick till.

Årskonferens och konflikthantering

Det är med stor förväntan som jag åker på min första årskonferens på Gullbrannagården i Kristi nimmelsfärdshelgen. Det är Svenska Alliansmissionen (SAM) och Svenska Alliansmissionens Ungdom (SAU) som har gemensam årskonferens och temat är Jesus - möte med mästaren.

Förutom sedvanliga ombudsförhandlingar som är koncentrerade till de första dagarna, blir det gudstjänster, bibelstudier, seminarier och konsert. Det är ett späckat och intressant program. Hela programmet finns här.

Jag och Kerstin ska vara med på hela konferensen från torsdag till söndag. Vi är förstås ombud för vår församling, men jag är framför allt där i min tjänst som pionjärkonsulent inom SAM. Så för mig blir det mycket arbete. Förutom att mingla, knyta kontakter och samtala med dem som är intresserade av pionjärarbete ska jag leda två seminarier. Det ena handlar om konflikthantering (fredag kl 15) och det andra om SAM som en rörelse av missionella församlingar (lördag kl 14).

Saliga de som håller fred - stilar och verktyg för konflikthantering

På senare år har jag flera gånger lett kurser och seminarier i konflikthantering. Det har varit allt från tvådagarskurser på Mariannelunds folkhögskola till 80-minuters seminarier på konferenser. Den här gången har jag bara 50 minuter till mitt förfogande, så det blir den kortaste versionen hittills. Men det ska säkert bli bra den här gången också och jag hoppas att deltagarna får med sig något som de kan ha nytta av  i livet. Här följer en kort presentation av innehållet.

Jag tar min utgångspunkt i Matt 5:9: "Saliga de som håller fred" (bättre översatt på engelska: "Blessed are the peacemakers"), och introduktionen handlar om vikten av att inte sopa konflikter under mattan utan att hantera dem öppet och konstruktivt. Man kan se konflikter som en möjlighet för både individer och organisation att växa och utvecklas. Både lärjungaskapet och församlingslivet står och faller med hur vi hanterar konflikter. Sen har seminariet tre huvuddelar.