söndag 13 mars 2016

NFU tar nästa steg: att plantera nya församlingar

Detta är en debattartikel som publicerades i Dagen den 11 mars under rubriken: Planera för att börja plantera!

Naturlig församlingsutveckling (NFU) har blivit ett begrepp i Sverige. NFU togs till Sverige av Svenska Baptistsamfundet för femton år sedan och används nu av många kristna samfund som ett verktyg för att hjälpa församlingar att utvecklas och växa. Arbetet leds nu av Nätverket för församlingsutveckling och i början av nästa vecka samlas ett femtiotal NFU-handledare från åtta olika samfund för den årliga handledarutbildningen. Jag är en av dem som kommer att delta.

NFU är mest känt för de åtta kvalitativa särdrag som kännetecknar friska och växande församlingar. Dessa är utrustande ledarskap, gåvobaserad verksamhet, hängiven andlighet, funktionella strukturer, inspirerande gudstjänster, livsnära smågrupper, behovsorienterad evangelisation och kärleksfulla relationer. Dessa särdrag togs fram utifrån forskning som genomförts av NFU internationellt och som idag omfattar data från mer än 70 000 församlingar från 80 länder i alla världsdelar. Varje särdrag har ett starkt samband med långsiktig god växt. Grundtanken i NFU är att allt som lever växer naturligt, ”av sig självt”. Därför kommer församlingar som har god kvalitet på dessa åtta områden att växa ”av sig självt”.

NFU gör i år en stor förändring och hela materialet går igenom en uppdatering, blir ännu bättre och mer användbart. Det kommer att bli ett lyft för NFU i Sverige. En av nyheterna är att NFU nu tydligt uttalar att en frisk församling inte bara växer, utan också planterar nya församlingar. I den nya så kallade Strategiguiden skriver man ”att hälsosamma församlingar är mer benägna att plantera andra hälsosamma församlingar. Det är helt enkelt en självklar del av församlingens liv att multiplicera lärjungar, smågrupper och församlingar”. Det här tycker jag är en mycket viktig markering. Tidigare har fokus mest legat på församlingsväxt, nu handlar det även om att församlingar ska sända ut medlemmar och plantera nya församlingar. Det är naturligt att en människa som blir vuxen får barn. Det borde vara lika naturligt att en församling som blir vuxen förökar sig och får barn. Helt enkelt att den blir en moderförsamling som får dotterförsamlingar.

Därför vill jag nu uppmana svenska NFU att göra församlingsplantering till en integrerad del av arbetet och ta fram strategier för hur vi kan hjälpa församlingar att bli moderförsamlingar. Jag hoppas att detta perspektiv ska slå igenom tydligt på årets handledardagar.

Det går också att använda de åtta särdragen när man planterar en ny församling. Då gäller det att bygga in hög kvalitet i alla på en gång, men man bör göra det i rätt ordning. En sådan ordning presenteras i det som kallas för Naturlig församlingsplantering (NFP).

torsdag 10 mars 2016

Tjugo år med diabetes, typ 1

Det kom helt utan förvarning. Efter en kraftig infektion på sportlovet 1996 blev jag så otroligt törstig. Strupen var knastertorr och jag drack kopiösa mängder vatten. Efter tre veckor gick jag till vårdcentralen i Mariannelund där jag jobbade. Ett blodprov visade att jag hade ett blodsocker på 24 mmol/l (normalt är ca 4-6). Du har diabetes och kommer att få börja med insulinsprutor direkt var sköterskans dom. Hon ringde efter taxi och skickade mig raka vägen till Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Det blev inget arbete på folkhögskolan den dagen. Idag är det precis tjugo år sedan.

På sjukhuset blev det mer prover, konstaterad kaliumbrist och inkoppling av dropp för att återställa balansen i kroppen. Jag hade fått diabetes, typ 1. Barndiabetes vid 37 års ålder. Var det verkligen möjligt? Den första chocken la sig snabbt och jag började anpassa mig efter de nya omständigheterna. Redan första dagen fick jag börja träna på att ta blodprov och ge mig själv insulinsprutor. Det var mycket nytt att ta in. Efter några dagars behandling och utbildning var kroppen i balans igen och jag var redo för att åka hem och börja mitt nya liv med diabetes.

När man får diabetes typ 1, så upphör kroppen att producera insulin. Insulin är ett livsnödvändigt hormon, som produceras i bukspottskörteln och tar hand om det socker som bildas i blodet när man äter och omvandlar det till energi. Om man inte har något insulin får man högt blodsocker, vilket skadar kroppen på många sätt. Typ 1 Diabetes är en dödlig sjukdom och utan insulin överlever man inte länge, max några månader.

Hos en frisk person producerar kroppen automatiskt lagom mycket insulin för att ta hand om det man äter. Jag måste själv uppskatta hur mycket insulin jag behöver för varje måltid. Det är en ständig balansgång. Om jag tar för lite insulin får jag högt blodsocker och det är inte bra i längden, utan sliter på kroppen och kan leda till allvarliga biverkningar. Om jag tar för mycket insulin kan jag få lågt blodsocker, vilket kan leda till att jag får en insulinkänning, blir aggressiv, förvirrad och snurrig och i värsta fall hamnar i insulinkoma. Det är ett livshotande tillstånd av medvetslöshet. Jag måste alltid tänka på att jag har diabetes. Jag måste alltid hålla koll på blodsockret. Är det högt eller lågt? Det är en ständig balansgång och det är det som är det jobbigaste med den här sjukdomen. Man får aldrig glömma att den finns där.

fredag 4 mars 2016

Bokpresentation: The Permanent Revolution

Snart kommer Alan Hirsch till Sverige. Han är huvudtalare på New Wines ledarkonferens i Stockholm den 16-18 mars. Inför konferensen har deltagarna uppmanats att läsa hans senaste bok The Permanent Revolution - Apostolic Imagination and Practice for the 21st Century Church. Jag ska vara med på konferensen och nu har jag läst boken.

Alan Hirsch är från Australien och en av de ledande nytänkarna när det gäller mission och kyrka i vår tid. Han har skrivit flera böcker som fått stort inflytande. Tillsammans med Michael Frost skrev han den banbrytande The Shaping of Things to Come - Innovation and Mission for the 21st-Century Church och senare ReJesus - A Wild Messiah for a Missional Church. På egen hand har han också skrivit den viktiga boken The Forgotten Ways.

The Permanent Revolution är skriven tillsammans med Tim Catchim och i den utvecklas tanken på de fem tjänstegåvorna, som presenterats i tidigare böcker (lite om det här). Boken börjar med att gå igenom Ef 4:1-16 och gör en översikt över de fem tjänstegåvorna som presenteras i Ef 4:11 och deras funktioner. Större delen av boken handlar dock om den apostoliska tjänsten och vad den betyder i vår tid. Författarna betonar vikten av att släppa fram apostlarna och understryker att apostelns tjänst är nödvändig för att en rörelse ska formas och växa. Fokus ligger inte så mycket på den lokala församlingen, utan på den större rörelsen. Det handlar inte bara om att plantera en församling, utan om att starta och forma en församlingsplanterande rörelse. För att det ska kunna ske behövs det människor med apostoliska gåvor.

onsdag 2 mars 2016

Församlingsplantering enligt Nehemja, del 3

Idag presenterar jag den tredje om församlingsplantering enligt Nehemja. De tidigare delarna handlade om förberedelsefasen och uppstartsfasen av en församlingsplantering och dem finner du här: del 1, del 2. Nu kommer vi till Nehemjas avslutande del (kapitel 7-13) och där finner vi några lärdomar för det vi kallar för etableringsfasen. I Neh 6:15 står det att Jerusalems mur var färdigbyggd. Jag tolkar det som att församlingen är planterad. Men det betyder inte att arbetet är klart. Nu måste församlingen etableras och då behövs strukturer. Nehemja börjar med att organisera ledarskapet (Neh 7:1-3).

Ledarskap

Gott ledarskap är avgörande i en församlingsplantering och jag har tidigare pekat på Nehemjas roll som initiativtagare och pionjär. Han var en god ledare som själv arbetade med folket och gjorde en egen insats  både personligt och ekonomiskt (4:23, 5:14-19), han var gudfruktig och slog vakt om sin integritet (6:11-13). Det är sådana ledare vi behöver i pionjärarbetet. Vi kan jämföra med Paulus beskrivning av sitt pionjära ledarskap i 1 Thess 2:7-12. 

"Ändå hade vi som Kristi apostlar kunnat komma med anspråk. I stället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor när hon sköter om sina barn. Av ömhet för er ville vi gärna ge er inte bara Guds evangelium utan också våra egna liv, så kära hade ni blivit för oss. Ni minns ju, bröder, hur vi slet och släpade; dag och natt arbetade vi för att inte behöva ligga någon av er till last när vi förkunnade Guds evangelium för er. Ni, och Gud, kan vittna om hur heligt, rätt och oförvitligt vi handlade mot er som tror. Ni vet att vi förmanade och uppmuntrade varenda en av er som en far sina barn och enträget vädjade till er att leva ett liv värdigt den Gud som kallar er till sitt rike och sin härlighet."

Det finns likheter mellan Nehemja och Paulus.

När en församling går in i etableringsfasen måste ledarskapet breddas och organiseras. Det behövs en tydlig ledarstruktur. Karaktär är viktigast när man utser ledare. Nehemja valde den som var både plikttrogen och gudfruktig. Det är två mycket viktiga egenskaper. När man utser ledare bör man tänka på att få med olika gåvor och stilar. De fem tjänstegåvorna i Ef 4:11 är en bra modell. Nya testamentet ger flera viktiga principer för församlingens ledarskap. Det har jag skrivit om i några tidigare texter: Ledarskap bör vara kollektivt, en stark ledare innebär stora risker. Ledarskap bör dessutom vara tjänande och inte hierarkiskt och fatta beslut i samspel med hela församlingen.

Bibelstudium

När nu Jerusalem skulle organiseras och reformeras kommer bibelläraren in och blir en nyckelperson. Nehemja var pionjären, Esra var bibelläraren (Neh 8:1-8). En församling måste vara grundad i Guds ord. Det är viktigt att gemensamt studera Bibeln genom hela etableringsfasen, så att man får en gemensam grund för vad Nya testamentet säger om församlingens uppdrag, liv och struktur. Det behövs lärare även i en församlingsplantering. Esra var skriftlärd och han kunde förklara det som står skrivet.

tisdag 23 februari 2016

Församlingsplantering enligt Nehemja, del 2

Idag fortsätter jag min serie om vad vi kan lära oss om församlingsplantering från Nehemja i Gamla testamentet. I den första delen såg vi närmare på hur Gud kallade Nehemja att åka hem till Jerusalem och bygga upp staden. Vi såg också att Nehemja har de egenskaper som kännetecknar en pionjär.

En församlingsplantering går igenom olika faser. Det börjar med det vi kallar för förberedelsefasen. Det är den Nehemja är inne i när vi läser det andra kapitlet i hans bok. Denna fas är en tid av förberedelser innan man börjar arbetet. Förberedelserna är viktiga om arbetet ska bli framgångsrikt.

Efterforskning

När Nehemja kommer till Jerusalem så väntar han lite med att lägga fram sin plan offentligt.  Först gör han efterforskningar och kollar in läget. Han studerar situationen noga och vandrar runt hela den nedrivna stadsmuren för att se vad som måste göras (2:11-15). Det är både bön och arbete. I det första kapitlet såg vi att Nehemjas vision föddes i bön. Här ser vi att han nu går in i strategisk planering. Båda sakerna är nödvändiga. Så är det också när man ska plantera en församling. Det behövs både bön och strategisk planering. En viktig del av förberedelsefasen är att studera den stad, det område, eller den folkgrupp/subkultur som man vill nå genom den nya församlingen. 

Presentation av visionen – rekrytering av team

När Nehemja har koll på läget är han redo att presentera sin vision för folket. Han samlade folkets ledare och berättade sin historia. Han pekade på behovet och presenterade sin vision. "Ni ser själva hur illa det står till med oss: Jerusalem är ödelagt och dess portar är nedbrända. Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära" (Neh 2:17). Han underbyggde visionen med sitt vittnesbörd om hur Gud talat till honom och varit med i processen. Det är viktigt att vara personlig när man vill motivera andra. Nehemja var en god ledare som kunde få andra att haka på den vision han hade fått. "Låt oss börja bygga" (Neh 2:18) sa Jerusalems ledare och så satte arbetet igång. 

Det är ofta så det går till i Guds verk. En nyckelperson får en vision och tar ett initiativ. Andra hakar på och tar till sig visionen. Ingen kan göra jobbet på egen hand. Det behövs en pionjär, men det behövs också ett team av medarbetare. Vi planterar och bygger församlingar tillsammans. En viktig del av förberedelsefasen är att dela visionen och att rekrytera ett team.

fredag 19 februari 2016

Församlingsplantering enligt Nehemja, del 1

Jag fick min kallelse att flytta till Råslätt och bygga upp en kristen gemenskap när jag läste om Nehemja i Gamla testamentet. Det var på hösten 1978 i en barack i Västra Frölunda. I augusti  året efter flyttade jag och Kerstin till Råslätt. Resten är historia. 

Nehemja är en pionjär och berättelsen om honom ger många lärdomar för den som planterar en församling. I några texter vill jag lyfta fram några lärdomar från Nehemja. Den första handlar om fem saker som kännetecknar en pionjär. 

Nehemja levde på 400-talet f.kr. Han var en israelit, men bodde i Persiens huvudstad Susa i det nuvarande Iran, långt från Jerusalem. Kungen över Persiens rike hette Artaxerxes och han härskade över många folk och ett mycket stort område, bland annat över judarna och Jerusalem. En del judar hade återvänt till Jerusalem efter den babyloniska fångenskapen, men Nehemja och många andra bodde kvar ute bland folken. Nehemja var tjänare hos kungen och serverade hans vin. En dag fick Nehemja besök från Jerusalem och han undrade hur det stod till i staden (Neh 1:1-3). När Nehemja hörde de dåliga nyheterna och insåg hur illa det var fick han nöd för Jerusalem.

Nöd

"När jag hörde detta satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar, fastade och bad till himlens Gud" (Neh 1:4). Nehemja såg ett behov och han fick nöd i sitt hjärta. Han blev ledsen och grät. En kallelse börjar ofta med att man grips av nöd över situationen. Man ser ett problem, som måste åtgärdas eller ett behov som måste mötas. Men Nehemjas nöd och sorg leder inte till passivitet och uppgivenhet, utan den leder honom till att börja be och fasta. En pionjär är missnöjd och ser behoven av förändring.


Bön

Nehemja ber och fastar i flera dagar. Han lyfter upp hela situationen inför Gud och vi får en sammanfattning av hans bön (1:5-11). Han bekänner sin och folkets synder och åberopar Guds löften och överlåter sig till Gud. Medan han ber får han en idé och bönen avslutas med att han ber att Gud ska vara med honom när han träder fram inför kungen: "Ge nu din tjänare framgång: låt honom möta medlidande hos denne man." En pionjär ber och söker Gud. 

onsdag 17 februari 2016

Påven, dialog och synkretism

I januari släppte påven Franciskus ett videoklipp där han uppmanar till förbön för dialogen mellan olika religioner. Det är en kort film på en och en halv minut och den är mycket intressant. Man kan verkligen undra vad påven vill säga med den här filmen.

Om man vill tolka filmen välvilligt kan man ta det som att han bara vill uppmana till samtal mellan religionerna. Samtal och dialog är nästan alltid bra och ökar förståelsen för varandra. Både likheter och olikheter blir tydliga och respekten för varandras olika åsikter kan förhoppningsvis öka. Dialog kan absolut leda till både fred och rättvisa, som påven säger i filmen. Om detta är vad påven vill säga har jag inte så mycket att invända, men när jag ser filmen börjar jag undra om han inte vill säga något mer.

Titta själv och fundera. Här nedan skriver jag mer om vad jag ser.



Jag tycker att det här verkar handla om synkretism (religionsblandning) snarare än dialog. Filmen antyder att i grunden tror vi alla på kärleken, även om vi har olika namn för Gud. Påven gör ett tydligt teologiskt uttalande i filmen när han säger att alla är vi Guds barn, oavsett vilken religion vi tillhör och vad vi tror. Det är ett anmärkningsvärt påstående.