Tjugo år med diabetes, typ 1

Det kom helt utan förvarning. Efter en kraftig infektion på sportlovet 1996 blev jag så otroligt törstig. Strupen var knastertorr och jag drack kopiösa mängder vatten. Efter tre veckor gick jag till vårdcentralen i Mariannelund där jag jobbade. Ett blodprov visade att jag hade ett blodsocker på 24 mmol/l (normalt är ca 4-6). Du har diabetes och kommer att få börja med insulinsprutor direkt var sköterskans dom. Hon ringde efter taxi och skickade mig raka vägen till Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Det blev inget arbete på folkhögskolan den dagen. Idag är det precis tjugo år sedan.

På sjukhuset blev det mer prover, konstaterad kaliumbrist och inkoppling av dropp för att återställa balansen i kroppen. Jag hade fått diabetes, typ 1. Barndiabetes vid 37 års ålder. Var det verkligen möjligt? Den första chocken la sig snabbt och jag började anpassa mig efter de nya omständigheterna. Redan första dagen fick jag börja träna på att ta blodprov och ge mig själv insulinsprutor. Det var mycket nytt att ta in. Efter några dagars behandling och utbildning var kroppen i balans igen och jag var redo för att åka hem och börja mitt nya liv med diabetes.

När man får diabetes typ 1, så upphör kroppen att producera insulin. Insulin är ett livsnödvändigt hormon, som produceras i bukspottskörteln och tar hand om det socker som bildas i blodet när man äter och omvandlar det till energi. Om man inte har något insulin får man högt blodsocker, vilket skadar kroppen på många sätt. Typ 1 Diabetes är en dödlig sjukdom och utan insulin överlever man inte länge, max några månader.

Hos en frisk person producerar kroppen automatiskt lagom mycket insulin för att ta hand om det man äter. Jag måste själv uppskatta hur mycket insulin jag behöver för varje måltid. Det är en ständig balansgång. Om jag tar för lite insulin får jag högt blodsocker och det är inte bra i längden, utan sliter på kroppen och kan leda till allvarliga biverkningar. Om jag tar för mycket insulin kan jag få lågt blodsocker, vilket kan leda till att jag får en insulinkänning, blir aggressiv, förvirrad och snurrig och i värsta fall hamnar i insulinkoma. Det är ett livshotande tillstånd av medvetslöshet. Jag måste alltid tänka på att jag har diabetes. Jag måste alltid hålla koll på blodsockret. Är det högt eller lågt? Det är en ständig balansgång och det är det som är det jobbigaste med den här sjukdomen. Man får aldrig glömma att den finns där.

Jag tar i regel mellan fem och åtta insulinsprutor per dag. Dessutom tar jag blodprov 6-8 gånger per dag för att kolla hur blodsockret ligger. Jag känner för det mesta om det är under 3 mmol eller om det är över 12. Men det är skönt att kunna ta blodprov regelbundet, så att man vet exakt. Jag siktar på att ligga på 5-6 mmol hela tiden, men det går alltid upp och ner. (Uppdatering: Sen juni 2016 har jag en sensor på armen som gör att jag kan skanna av och följa min blodsockerkurva kontinuerligt. Det är en stor förbättring och gör det mycket lättare att hålla koll på blodsockret.)

Det värsta med diabetes är känningarna. Speciellt de gånger blodsockret har blivit så lågt att jag blir förvirrad, tappar kontrollen och inte vet vad jag gör. Då måste någon i omgivningen tvinga i mig socker, eftersom jag inte fattar själv att det är det som behövs. Det har min fru Kerstin fått göra ett antal gånger. Det är inte roligt, varken för henne eller för mig. Efter en stund blir jag normal igen och då skäms jag fruktansvärt. För att undvika känningar måste jag alltid ha druvsocker till hands. Det finns alltid druvsockerpaket i fickan (jag älskar att ha byxor med benfickor) och i ryggsäcken.

Som väl är har jag bra kontroll på mitt blodsocker och jag har inte haft allvarliga känningar så ofta och jag har aldrig hamnat i koma. För fem år sedan la jag om kosten och började att äta mindre kolhydrater. Sen dess har jag knappt haft några problem med känningar.

Att sköta sin diabetes handlar mycket om att ta blodprov och insulin och hålla koll på blodsockret. Men det handlar också om vad man äter. Många diabetiker äter ungefär som andra och det gjorde jag också de femton första åren. När jag åt något sött tog jag extra insulin och det funkade ofta rätt bra. Men för fem år sedan läste jag boken Dr Bernstein's Diabetes Solution och den ändrade mitt sätt att se på sjukdomen. Richard Bernstein är en amerikansk diabetesläkare som själv har typ 1 diabetes och han har utvecklat en metod som består av noggrann blodsockerkontroll och strikt lågkolhydratkost. Genom att jag äter mindre kolhydrater, behöver jag ta mindre insulin och då blir blodsockret automatiskt mycket stabilare. Bernstein kallar det för "the law of small numbers". För mig har det blivit en revolution. Jag tar 30 % mindre insulin och har lägre och stabilare blodsocker. Faktum är att mitt långtidsblodsocker (HbA1c, ett blodprov som visar vad man har i genomsnitt) numera ligger nästan som hos en frisk person. Det gör att jag hoppas på att åldras utan besvärliga biverkningar av min diabetes.

Någon kanske undrar om jag inte har bett Gud om helande. Jag tror ju på att Gud kan hela sjukdomar och jag ber gärna för andra när de är sjuka. De första dagarna fanns den tanken där, men faktum är att jag direkt kände att Gud hade kontrollen och att jag vilade i hans händer med min diabetes. När Paulus bad om att bli fri från sin "törntagg" svarade Gud: "Min nåd är allt du behöver" (2 Kor 12:9). Jag känner att det är vad Han säger även till mig. Därför tar jag min diabetes med fattning och tackar Gud för att det finns insulin och blodsockermätare. Gud kan göra det övernaturliga, men vanligtvis verkar han genom det naturliga (Jesus gick på vatten några gånger, men för det mesta åkte han båt). Jag försöker dessutom vara ett språkrör för diabetiker, skäms aldrig för att ta mina sprutor och blodprov offentligt och förklarar gärna hur sjukdomen fungerar, när någon är intresserad.

Livet kan vara härligt, även med diabetes.