tisdag 3 april 2012

Gemenskapen är nyckeln

"En kyrka borde vara mer som en familj" säger Sofia Mirjamsdotter i Dagen idag. Hon har i helgen skrivit på sin blogg om sin besvärliga och jobbiga uppväxt i en svensk frikyrka på 1970- och 80-talen och det har gett upphov till ett intensivt samtal i sociala medier. "Det var väldigt mycket yta, det var som någon slags tävling om vem som var mest frälst. Så kändes det," säger hon och beskriver en miljö präglad av stränga regler, dubbelmoral och ytliga relationer. Det finns tyvärr många som känner igen sig i den beskrivningen av miljön i en frikyrkoförsamling.

Behöver vi då starta fler församlingar? Vad är det för mening med det? Är det inte bättre att lägga ner alltihop? Svaret ligger i Sofias önskan om att "en kyrka borde vara mer som en familj." Lösningen på våra problem är inte bara att plantera nya församlingar. Det är helt avgörande vilken typ av församlingar vi planterar. Och då handlar det inte så mycket om hur vi organiserar grupper, gudstjänster, verksamhet, ledarskap och medlemskap, utan om vilken typ av inre miljö, vilken typ av gemenskap vi skapar. Vi behöver plantera församlingar som präglas av kärleksfulla relationer, öppenhet och äkthet, djup vänskap och omsorg. Församlingar där man kan slappna av och vara sig själv med all sin svaghet och brist och där man är älskad som man är. Församlingar som verkligen är en familj på riktigt. Det är så sant att "En kyrka borde vara mer som en familj" och är den inte det kan den lika gärna läggas ner.

Det är därför man måste börja med insidan när man planterar en ny församling. Man börjar med hängiven andlighet och kärleksfulla relationer. Man börjar med att forma församlingens DNA. Den andra av Mariannelunds folkhögskolas fyra kortkurser om församlingsplantering heter just Församlingens DNA och handlar om detta. Det kan inte betonas för mycket. Att bygga en gemenskap där vi älskar varandra och delar livet är helt avgörande både för vår tillbedjan och för om vi ska lyckas med att vinna nya människor. Detta har jag skrivit mycket om på Barnabasbloggen. Här finner du några av mina texter:


Min övertygelse är att församlingsplanterare också måste vara gemenskapsbyggare. Det här är ett mycket viktigt samtal och jag hoppas att det fortsätter. I Dagen förs det idag även av ett par pastorer och Carl-Henrik Jaktlund.

Detta inlägg är även publicerat på Pionjärbloggen
Uppdatering 5/4: Samtalet fortsätter.
Uppdatering 19/4: Bra artikel av Wilgot Fritzon: Gräset är inte grönare i Svenska kyrkan och en intressant ledarkrönika av Håkan Arenius: Det är pelarna som bär kyrkan. Läs gärna mina tidigare texter om frikyrkodebatten: Har frikyrkan en framtid? och Har frikyrkan en framtid? del 2.

2 kommentarer:

  1. Det är bra skrivet men ändå något som skorrar lite när Du skriver: Vi skall börja med gemenskap."

    Jovisst är det rätt att vi behöver bygga mycket mer på gemenskap och visst finns det stora brister när det gäller gemenskap och kärleksfulla relationer. Men är det början eller målet?

    Jag tror att början är den personliga gudsrelationen. Om man växer upp i vilken kyrka som helst med goda relationer med varandra, så kan det eka tomt utan en riktig gudsupplevelse och ett liv fyllt av den Helige Ande, Han som ger liv åt allt. Och det är självklart, eftersom tron är så mycket mer än yttre saker och handlingar.

    Det är den djupa glädjen i tron och den Helige Andes liv, inte gemenskapen, som ger mig vilja att delta i gemenskap och att arbeta hårt för att sprida evangeliet etc.

    Gemenskapen är inte heller målet. Målet måste vara att älska och tjäna GUD, som är grunden för allt, livet, tron och glädjen. Allt har sitt upphov i Honom. Och därför måste Han vara först i allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lennart! Tack för din kommentar. Jag skriver inte att vi skall börja med gemenskap. Där citerar du mig allt lite fel. Jag skriver så här: "Det är därför man måste börja med insidan när man planterar en ny församling. Man börjar med hängiven andlighet och kärleksfulla relationer. Man börjar med att forma församlingens DNA."

      Med hängiven andlighet menar jag just det du skriver om. Församlingslivet har tre riktningar uppåt (gudsrelationen), inåt (gemenskapen) och utåt (missionen). Alla tre är viktiga och alla tre är en del av målet och syftet med församlingen, som jag ser det. Det är detta jag kallar för församlingens DNA. Det går inte att skilja på att älska Gud och att älska varandra. Det hänger ihop. Kärleken till Gud visar sig i kärleken till bröderna (se 1 Joh 4:19-21). Jag håller med dig om att Gud ska vara först i allt.

      Radera