Evangelisation och fredsarbete

Förra veckan var jag på turné i Sverige och Norge med Tom och Rebecca Yoder Neufeld. Resan började i Göteborg och gick via Oslo, Arvika och Örebro och vidare till Stockholm, där vi besökte Bromma och Älta (hela programmet finns här). Det var en spännande resa med fina samlingar och härliga möten med människor.

Är fredsarbete en del av kyrkans uppdrag? Det är den fråga som har varit i centrum under resan och den berördes särskilt på Högskolan för ledarskap och teologi i Oslo och på ett seminarium som Equmeniakyrkan arrangerade i Kyrkan vid Brommaplan. Vid det senare tillfället hade Tom Yoder Neufeld en mycket intressant föreläsning om förhållandet mellan evangelisation och fredsarbete.

Tom Yoder Neufeld tillhör Mennonitkyrkan. Det är en anabaptistisk kyrkotradition, som har betonat att evangeliet om Jesus handlar om fred och frid lika mycket som det handlar om nåd. Evangeliet är "budskapet om fred genom Jesus Kristus", som Petrus uttryckte det när han predikade hemma hos Cornelius (se Apg 10:36). I den kristna världen är mennoniterna ganska ensamma om att lyckas hålla ihop evangelisation och fredsarbete på ett bra sätt. Ofta har evangelikala kristna betonat evangelisation och den personliga gudsrelationen, men försummat evangeliets sociala aspekter och kallelsen till ickevåld och fredsarbete. Å andra sidan har mer liberala kristna ofta betonat fredsarbete, men försummat varje människas behov av att få fred med Gud och därför nedvärderat kyrkans evangelisationsuppdrag. Det kan lätt bli en konflikt mellan de båda sidorna. Tom Yoder Neufeld menar att båda aspekterna hör hemma i kyrkans uppdrag.

Föreläsningen byggde på en noggrann utläggning av Ef 2:11-22 med särskilt fokus på verserna 14-17: "Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära."

Yoder Neufeld visade med all önskvärd tydlighet hur Jesus stiftade fred på korset. En fred som både omfattar fred med Gud och fred med våra fiender här på jorden, i texten exemplifierat med fiendskapen mellan judar och hedningar. Jesus är vår fred, både med Gud och med varandra. Den här utläggningen finns än mer detaljerat på sid 106-139 i Tom Yoder Neufelds kommentar över Efesierbrevet.

På sid 134 sammanfattar han: "This text requires that evangelism and peacemaking be seen as indivisible. The one who is peace made peace through his death on the cross, and came announcing the gospel of peace. Enemies have thereby been reconciled with God and with each other. Together they have become part of God's family."

Fred är alltså ett centralt begrepp i Nya testamentet. "Fred hör till evangeliets kärna" står det i det anabaptistiska nätverkets kärnvärderingar. Men det är lätt att missa för den som läser en svensk bibel, eftersom vi har två olika ord för frid och fred. Hebreiskans shalom och grekiskans eirene översätts omväxlande med frid eller fred beroende på sammanhanget. Då är det bättre med engelskan som bara har ett ord och alltid översätter med peace.

Nästan alla brev i NT har hälsningen nåd och frid/fred till mottagarna. Det kan låta så här: "Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus" (Fil 1:2). Guds rike består av rättfärdighet och frid/fred och glädje i den helige Ande (Rom 14:17).

När Jesus föddes sjöng änglarna om fred på jorden: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt" (Luk 2:14). När Petrus talade hemma hos Cornelius sammanfattade han evangeliet så här: "Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus - han är allas herre." (Apg 10:36) Evangeliet är inte bara budskapet om nåd, det är också budskapet om frid/fred. Det handlar om frid/fred med Gud (Rom 5:1), frid/fred i relationer mellan människor (Ef 2:13-14, Rom 12:18) och frid/fred på jorden (Jes 2:4).

Jesajas profetia om fred på jorden har ofta inspirerat den kristna församlingen. Den beskriver tillståndet i det kommande Gudsriket. Jesaja skriver: "Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig" (Jes 2:4). I förvissningen om att det en gång ska bli en fullkomlig fred på jorden, ber vi redan nu att Guds rike ska komma och Guds vilja ska ske på jorden, såsom den sker i himlen. Därför är det också naturligt och viktigt att församlingen verkar för fred och rättvisa, och att "vapen görs om till jordbruksredskap". Det är en del av livet i Guds rike.

Faktum är att frid/fred är vår kallelse som kristna. "Gud har kallat er att leva i frid", (1 Kor 7:15). "Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp" (Kol 3:15). Det handlar inte om att undvika konflikter, utan om att hantera dem konstruktivt. Att leva i öppna, ärliga relationer och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt är att leva i fred.

Tänk också på Jesusorden i Matt 5:9: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." På engelska är översättningen mer korrekt: "Blessed are the peacemakers, for they will be called sons of God" (NIV). Det handlar inte bara om att hålla fred, utan om att lösa konflikter och skapa frid/fred.

Det är detta jag blivit påmind om på min resa tillsammans med Tom och Rebecca Yoder Neufeld. Jag är övertygad om att evangeliet handlar om fred med Gud, fred med varandra och fred på jorden. Jag är övertygad om att den anabaptistiska traditionen kan hjälpa oss att hålla ihop detta. Jag är övertygad om att vi behöver både evangelisation och fredsarbete. Därför behöver vi Nätverket Anabaptist.