NFP - Naturlig församlingsplantering

Naturlig församlingsutveckling (NFU) är ett välkänt begrepp inom svensk kristenhet och har använts av många församlingar i olika samfund. NFU är ett utmärkt verktyg för att utvärdera och utveckla existerande församlingar. 

Frågan är om man kan använda tankarna och begreppen inom NFU även när man planterar nya församlingar. Jag tror att det är möjligt. En modell för detta har utvecklats av Phil Alessi och introducerats i Sverige av Bengt Sandqvist med benämningen NFP – Naturlig församlingsplantering. 

Jag har använt NFP när jag har utbildat församlingsplanterare och vi använder det även som grundstruktur för den nystartade distanskursen Paulusprogrammet.

NFP bygger på de åtta kvalitativa särdragen i NFU. Dessa är:

• Utrustande ledarskap
• Gåvobaserad verksamhet
• Hängiven andlighet
• Funktionella strukturer
• Inspirerande gudstjänster
• Livsnära smågrupper
• Behovsorienterad evangelisation
• Kärleksfulla relationer

NFP är en modell för att tillämpa NFU när man planterar en ny församling. Det handlar om att bygga in god kvalitet i alla åtta särdragen från början och att ta det i rätt ordning. Jag tycker att det ger en enkel och användbar strategisk modell oavsett vilken typ av församlingman planterar.

Det bästa i NFP är pilen.

Steg 1. Att leda 

Pilen visar hur processen går till när en ny församling planteras. Utrustande ledarskap och funktionella strukturer måste finnas från början. Det är de två dragen som ger ramen och skapar stabiliteten. Det behövs en pionjär som tar initiativ och bär visionen. Ofta är det en eller kanske två personer som är visionsbärare och initiativtagare, men det behövs också ett team. Att bygga teamet är helt avgörande och måste prioriteras. Strukturerna måste förstås vara enkla i början och de utvecklas efterhand som arbetet växer. Men struktur behövs från första dagen, när teamet börjar formas. Utan struktur kan visionen rinna ut i sanden.

Steg 2. Att älska 

Sen går processen från vänster till höger i pilens riktning. Det börjar med insidan: hängiven andlighet och kärleksfulla relationer. Det måste börja med livet, det som är församlingens DNA: kärlek till Gud och människor, varandra och andra. Utan denna kärlek är det omöjligt att plantera en sund församling. En passionerad kärlek till Gud och människor är vad vi framför allt behöver söka hos dem som ska vara med i arbetet. Det handlar om tillbedjan, bön och bibelstudium, om relationer och vänskap, om måltider och öppenhet. Det är viktigt att gemenskapen redan från början sträcker sig ut även till dem som ännu inte tror. Det är ju för deras skull vi planterar.

Steg 3. Att dra in nya människor 

Nästa steg är att börja med livsnära smågrupper och behovsorienterad evangelisation och därigenom finna vägar att nå nya människor. Syftet med en församlingsplantering är att nya människor ska komma till tro och därför måste missionsuppdraget vara i centrum. Det är viktigt att lyssna in behoven i samhället och skapa aktiviteter som knyter kontakter och bygger broar till människor. Även socialt arbete kan vara viktigt redan i detta skede. Det tar ofta tid att bygga relationer och vinna förtroende.

Börja inte med gudstjänster för tidigt, eftersom det tar mycket kraft och lätt ger ett mer inåtvänt fokus. Behåll istället fokus på att nå ut och börja med enkla smågrupper, där nya människor kan komma in. Om man börjar med smågrupperna (cellgrupper, husförsamlingar eller vad man nu kallar dem) gör man dem till församlingslivets hjärta även på lång sikt och det vinner man på. Dessutom kan man klara sig länge utan en egen lokal.

Steg 4. Att bli offentlig 

I det fjärde steget blir församlingen mer offentlig. Man konstituerar sig som en självständig församling, ”proklamerar församlingen” eller vad man nu vill kalla det. Det kan vara dags att inte bara mötas i hemmen, utan hyra eller köpa enoffentlig lokal och så bli mer synliga i samhället. Lokalen blir ett skyltfönster och det är lättare för människor att hitta dit. När gemenskapen blivit större och stabilare kan man börja med olika verksamhetsgrenar, som naturligtvis växer fram allteftersom behoven visar sig och gåvorna kommer i funktion (gåvobaserad verksamhet). Här måste man vara känslig för sin lokala situation och behoven där. Hur man gör beror också på vilken typ av församling man bygger. Vill man samla hela församlingen regelbundet kan man börja med inspirerande gudstjänster en gång i månaden eller var fjortonde dag. Även om man siktar på gudstjänst varje vecka behöver man inte ha för bråttom dit. Att starta en församling är ju inte detsamma som att starta en gudstjänst.

Arbetet utvecklas alltså i fyra steg. Hur stegen ser ut varierar förstås från plats till plats och det kan finna många undantag och stor variation. Men jag tror mycket på det här grundmönstret. Hur tänker du?