Sverige är efterkristet

Idag fortsätter jag med ytterligare en av mina lärdomar från boken Church Planting in the Secular West, som jag tidigare presenterat här.

På sidorna 186-193 skriver författaren Stefan Paas om de många utmaningarna som finns för kyrkan i "Post"-tiden. Vi använder ofta ord som börjar med post för att beskriva vår tid och bland alla dessa uttryck är begreppen post-Christendom och postmodernism de mest populära bland dem som jobbar med församlingsplantering och nya sätt att vara kyrka i västvärlden. Begreppet post-Christendom är svårt att översätta till svenska, men ett begrepp som jag använt tidigare är efterkristendomstiden. Liksom Stefan Paas tror jag att det är mycket viktigt för oss att förstå vilka utmaningar det innebär att vara kristen och kyrka i en kultur som är både postmodern och post-Christendom. Det intressanta är att Stefan Paas lyfter fram ett tredje "post", som han menar att missionsstrateger och församlingsplanterare ofta missar helt och hållet, och det är att stora delar av Europa också är post-Christian. Detta gäller inte minst Sverige.

Församlingsplantering och ekumenik

Igår presenterade jag boken Church Planting in the Secular West. Idag skriver jag om en av mina lärdomar från boken.

Stefan Paas menar att i en sekulariserad kultur, där kunskapen om kristen tro är mycket låg eller i det närmaste obefintlig är det extra viktigt att tänka på att inte dra upp konflikter mellan kristna kyrkor offentligt. Våra interna diskussioner är i det närmaste obegripliga för utomstående och splittring mellan kristna kyrkor minskar intresset för evangeliet och den kristna tron.

Det här är en skarp kontrast mot hur vi har missionerat i Europa under tidigare århundraden. från 1500-talet till början av 1900-talet har all frikyrklig och inomkyrklig missionsverksamhet utgått från den kristna kulturen och kristendomens starka ställning i samhället. Den givna motståndaren har varit namnkristendom, traditionskristendom eller det man ansett vara en död kristendom. Därför har man alltid utgått ifrån att man måste beskriva sig själv utifrån vad som skiljer en från andra kyrkor och samfund. Därför har det varit viktigt att offentligt deklarera vad som var fel med andra kyrkor och varför den egna kyrkan var den bästa. Så har det varit i de flesta rörelser från reformationens olika grenar på 1500-talet till pingströrelsens framväxt på 1900-talet. Det fungerade i en kristen kultur, men Stefan Paas menar att vi inte kan fortsätta på det sättet i en sekulariserad kultur. Vi måste inse att vår motståndare nu inte längre är "död kristendom" utan vår tids nya läror, som t.ex. materialism, nyliberalism och sekularism.

"In a highly secularized context it is extremely damaging for the mission of the church if Christian leaders fight each other in public over issues that no non-Christian understands." (sid 109)

Hur kan man då tillämpa detta när man planterar en ny församling. Stefan Paas ger några konkreta förslag:

Bokpresentation: Church Planting in the Secular West

Ibland läser man en bok som verkligen skakar om. Idag ska jag presentera en sådan. Det är Church Planting in the Secular West - Learning from the European Experience av den holländske teologen och församlingsplanteraren Stefan Paas. Det här är en bok som gav mig mycket att tänka på och jag vill verkligen rekommendera den till alla som jobbar med mission och församlingsplantering i det sekulariserade Västeuropa. Boken är utgiven i USA och riktar sig främst till amerikaner som är intresserade av mission i Europa. Den är utgiven av Eerdmans förlag och ingår i The Gospel and our Culture Series, vars syfte presenteras så här: A series to foster the missional encounter of the gospel with North American culture.

Den här boken handlar dock helt och hållet om Europa, och fokuserar särskilt på Tyskland, Holland och Storbritannien, eftersom det är dessa länder författaren har mest koll på. Väldigt mycket i den är också relevant för Sverige, även om vårt land förmodligen är ännu mer sekulariserat än de andra tre. Det är ändå mycket jag känner igen och jag blir påmind om hur speciellt det är att vara kristen i en sekulariserad kultur.

Det intressanta med boken är den är kritisk till en del tänkesätt och praktiker som är vanliga inom församlingsplantering. Den vrider och vänder på varje sten och kommer ofta med oväntade och överraskande perspektiv. Jag blir omväxlande utmanad, provocerad och inspirerad.

Bokpresentation: Är Bibeln intolerant? ...

Kan man lita på Bibeln? Det är en fråga som måste besvaras i varje ny generation. Därför är jag glad att Credoakademin har gett ut en bok om Bibeln för 2000-talets postmoderna läsare. Boken är skriven av Amy Orr-Ewing, som är direktor för Oxford Center for Christian Apologetics, och har den långa titeln Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant? 

I den här boken svarar Amy Orr-Ewing på de tio vanligaste frågorna om Bibeln. På engelska heter boken Why Trust the Bible? Det är en mer korrekt beskrivning av vad boken handlar om, eftersom de tio frågorna som besvaras i boken inte är samma frågor som i den svenska titeln. Kapitelrubrikerna återger de tio frågorna och är en bra beskrivning bokens innehåll. 

1. Är det inte bara en tolkningsfråga?
2. Kan man veta någonting om historien?
3. Är Bibelns handskrifter tillförlitliga?
4. Är innehållet i handskrifterna tillförlitligt?
5. Hur är det med kanon?
6. Hur förhåller det sig till andra heliga böcker?
7. Är Bibeln sexistisk?
8. Men alla krig då?
9. Är inte Bibelns syn på sex förlegad?
10. Hur kan jag veta? 

Jag skulle säga att det bara är i den avslutande delen som frågorna i titeln berörs, men jag tycker inte att alla behandlas systematiskt och därför känns den svenska titeln missvisande. Som köpare blev jag allt lite besviken där, men det förtar inte glädjen över att läsa denna utmärkta bok.

Jag uppskattar att den börjar med en diskussion om ett par frågor som är särskilt aktuella i en postmodern kontext, nämligen om språkets natur och om man överhuvudtaget kan veta något om historien. Sen är det några kapitel med mer klassisk argumentation om handskrifter, innehåll och kanon. De sista kapitlen tar upp några etiska frågor som är speciellt brännande i vår tid; jämlikhet mellan könen, krig och sexualetik. Diskussionen är överlag upplysande och välgrundad, även om jag inte håller med om allt.

Författaren Amy Orr-Ewing

På sidan 107 i boken berättas om en händelse i Sverige som inträffade ungefär samtidigt som boken skrevs på engelska (2005). Tyvärr blir det inte riktigt korrekt. Författaren citerar Joseph Ratzinger, som valdes till påve i den katolska kyrkan 2005. Han hade sagt i en intervju att en svensk protestantisk präst, som predikade om homosexualitet hade blivit satt i en månads fängelse. Det syftar säkerligen på pingstpastor Åke Green, som dömdes till en månads fängelse i tingsrätten, men friades av både hovrätten och högsta domstolen. Han blev alltså aldrig satt i fängelse och det hade varit bra om det svenska förlaget hade lagt in en korrigerande not här. Rätt ska vara rätt! 

Jag noterar också att Amy Orr-Ewing håller på att doktorera om Dorothy Sayers författarskap. Det tycker jag är intressant. Dorothy Sayers var både apologet och en framstående deckarförfattare och jag gillar hennes böcker om Lord Peter Wimsey.