Dop och medlemskap

Hur ska man se på relationen mellan dopet och medlemskapet i en församling? Det är en fråga som diskuteras i flera frikyrkoförsamlingar just nu. Den är särskilt aktuell i församlingar som har en baptistisk dopsyn, men överväger att öppna medlemskapet även för dem som är döpta som barn. Den är också aktuell när församlingar med olika dopsyn går samman lokalt. Det finns flera olika modeller för dop och medlemskap och här tänker jag nu presentera och kommentera de fyra huvudalternativ som jag observerar från min horisont. Men innan jag gör det vill jag betona att den här frågan är viktig även för församlingar som inte är organiserade som föreningar. Även en församling som har ett informellt medlemskap behöver ta ställning till frågan om hur dopet relaterar till församlingstillhörighet. Jag ser alltså fyra grundmodeller för detta idag.

1. Traditionell baptistisk syn
I den traditionella baptistiska synen är dop som troende ett absolut krav för medlemskap. Så var det i den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet, så var det när baptismen bröt fram i Sverige på 1800-talet och så har det även varit i den svenska pingströrelsen. Den som inte blir döpt som troende kan inte bli medlem. Styrkan i den här synen är förstås att den är konsekvent och tydlig. Den kompromissar inte med sin övertygelse om vad dopet är för något. Det som gjort att den här synen har ifrågasatts och i många fall övergivits är att det upplevts som en svaghet att man nekar människor att bli medlemmar bara på grund av att de har en annan dopsyn, trots att de är aktiva i församlingen och lever som lärjungar till Jesus. Den här svagheten har med tiden blivit alltmer besvärande och många församlingar har bytt modell.

2. Baptistisk syn med möjlighet för barndöpta att bli medlemmar
Under senare delen av 1900-talet började baptistförsamlingar i Sverige att ändra på ordningen och öppnade medlemskapet även för barndöpta. Man kunde formulera det som att man undervisar och praktiserar endast troendedop, men att man kan ta emot medlemmar som kommer ur en barndöpande tradition och tror på sitt barndop. Dessa räknades då som döpta, trots att de inte var döpta som troende. Detta kan beskrivas som ett visst erkännande av barndopet, eller kanske snarare som ett erkännande av den barndöptes övertygelse om sitt dop. Styrkan i den här modellen är att man kan välkomna kristna som medlemmar i församlingen, även om de har en annan dopsyn. Svagheten är att man kompromissar med sin baptistiska övertygelse och att en del övertygade baptister kan uppleva det som besvärande att ge detta begränsade erkännande till barndopet. Idag är det många församlingar inom EFK som har den här ordningen och även en del andra baptistiska församlingar i andra samfund.

3. Baptistisk syn med öppet medlemskap utan krav på dop
Detta att man inte vill ge något erkännande till barndopet har gjort att en del församlingar inom EFK och Pingst har valt att helt ta bort dopet som krav för medlemskap. Man vill kunna ta emot barndöpta som medlemmar, utan att det kan uppfattas som att man godkänner barndopet.  Även här är det så att man bara undervisar och praktiserar troendedop och man förväntar sig att dopet är vägen in i församlingen i normalfallet, men vill ändå inte ha dopet som krav för medlemskap. Styrkan i denna modell är att man kan ta emot barndöpta som medlemmar utan att erkänna barndopet. Det är så jag har fått det motiverat av företrädare för den här modellen. Svagheten är, som jag ser det, att dopet riskerar att förlora sin betydelse och att man med tiden riskerar att få många odöpta medlemmar.

4. Dubbel dopsyn - både troendedop och barndop
I många frikyrkoförsamlingar finns det en dubbel dopsyn. Det betyder att troendedop och barndop  existerar sida vid sida i samma församling. Detta är speciellt vanligt i Svenska Alliansmissionen och Equmeniakyrkan. I Alliansmissionen är det vanligt att församlingsordningen säger att man måste vara troende och döpt för att bli medlem, och då är det antingen barndop eller troendedop som gäller. Man blir inte medlem i församlingen vid barndopet, utan man blir medlem "på bekännelse" i mogen ålder. Styrkan i den här modellen är att man kan leva med olika synsätt i en av kristenhetens svåraste frågor utan att det leder till splittring. Man lämnar åt individen och åt familjen att avgöra hur man hanterar dopfrågan och respekterar varandras övertygelser. En SAM-pastor är till exempel fri att följa sin egen övertygelse i dopfrågan. Svagheten med det här kan förstås vara att det kan bli otydligt och förvirrande och att det uppstår praktiska  och teologiska svårigheter.

Några kommentarer
Ingen av de här modellerna är problemfri. Vilken man än väljer så skaver det på något sätt. I den församling där jag är med i har vi ända sen församlingens grundades haft modell 2. Jag tycker att den har fungerat mycket bra och det är den jag själv föredrar. För oss har det varit viktigt att hålla fast vid en baptistisk dopsyn, samtidigt som vi vill att en kristen som vi ser som en del av Kristi kropp ska kunna vara medlem i församlingen, även om denne har en annan dopsyn.

Sen flera år tillbaka jobbar jag inom Svenska Alliansmissionen och jag har blivit imponerad av hur bra modell 4 fungerar i många församlingar. SAM tillämpar den så kallade alliansprincipen som formulerades av Fredrik Fransson för mer än etthundra år sedan. Den handlar om att vi kan förenas i mission och evangelisation även om vi har olika syn i frågor som dop och församlingsstruktur. Det fungerar verkligen bra både på församlingsnivå och på samfundsnivå.

Den modell jag är mest frågande inför är modell 3, eftersom jag tycker att det är tveksamt att koppla isär dop och församlingstillhörighet. För mig står dopet för en överlåtelse till Kristus och till Kristi kropp, församlingen. Dopet är viktigt och jag är rädd att dopet devalveras om vi tar in medlemmar helt utan dop. Medlemskap utan dop finns för övrigt inom Frälsningsarmén och det fanns även i vissa församlingar inom den tidigare Svenska Missionskyrkan.

Uppdatering 14/2: Jag har blivit informerad om att i Svenska Missionskyrkan, som tidigare hette Svenska Missionsförbundet, så fanns det inga församlingar som hade dop som krav för medlemskap, men man praktiserade både barndop och troendedop. Detta är i så fall en femte modell.

Kanske finns det andra modeller, som jag inte känner till. Hur gör ni i era församlingar? Skriv gärna en kommentar och berätta.

Min egen väg till dopet har jag skrivit om här: Mitt dop - för 40 år sedan