Arvet från anabaptismen - En fredens gemenskap i en konfliktfylld tid

Det här är en föreläsning som jag höll vid ett seminarium under den ekumeniska veckan i Stockholm i augusti 2025. Texten är bearbetad för att fungera som ett blogginlägg. Föreläsningen handlar om anabaptismens historiska bakgrund på 1500-talet och vad arvet från anabaptismen kan ha för betydelse för kyrkan i Sverige idag. 

Anabaptismens historiska bakgrund

Vad är viktigt att känna till om den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet? Jag ska ge er några händelser och några namn.

Det här handlar om Reformationen på 1500-talet – De flesta känner till Luther, Zwingli och Kalvin, som förgrundsgestalter i reformationens två huvudgrenar, den lutherska och den reformerta. Vi har idag lutherska och reformerta kyrkor. I boken Theology of the Reformers av Timothy George presenteras dessa tre, men också en fjärde viktig reformator, anabaptisten Menno Simons. Att Menno Simons får vara med tillsammans med de andra tre är ett erkännande av anabaptismen som en gren av reformationen.

Anabaptismen räknas ofta som reformationens tredje huvudgren eftersom den också gav upphov till en bestående församlingsrörelse med en genomtänkt kyrkosyn (en frikyrklig linje som alltså har tydliga rötter i 1500-talet och går tillbaka ännu längre till waldensare och hussiter). Den största kyrkan med direkta rötter i anabaptismen är Mennoniterna (namnet efter Menno Simons), men även andra frikyrkor som baptister och pingstvänner har indirekta rötter till anabaptismen och i grunden samma kyrkosyn.

Det var många olika faktorer som bidrog till reformationen. En viktig händelse var när Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg den 31 oktober 1517. Det var från den händelsen som vi firade reformationens 500-årsjubileum 2017.  Luthers tankar spreds snabbt och snart började radikala idéer frodas på många håll. Personer som Andreas Karlstadt och Thomas Müntzer ville gå längre än Luther i förändringen av kyrka och samhälle. Det är i den här miljön som nya tankar växer fram. Anabaptismen föddes ur det som brukar kallas den radikala reformationen.

Karlstadt och Müntzer var radikala, men de praktiserade aldrig vuxendop. Istället var det i en liten grupp i Zürich som det avgörande steget togs. Det var där som ett femtontal personer gick från ord till handling och lät döpa sig. Det var den 21 januari 1525. I år är det 500 år sedan, och det är därför anabaptismen firar 500 år i år.

Vi känner till namnen på flera av dem som var med den lördagskvällen: De mest kända är Conrad Grebel, Felix Mantz och George Blaurock. Grebel och Mantz skulle det året båda fylla 27 år. Blaurock skulle fylla 34. De var alla unga män, som på bara några få år hade formulerat en helt ny vision av vad det är att vara församling. Själva ansåg de att det var en mycket gammal vision eftersom de hämtade den direkt från Nya testamentet.

Vi vet en hel del om hur de tänkte. Fyra månader tidigare hade de nämligen skrivit ett brev till Thomas Müntzer där de la fram gruppens vision av en fri församling enligt Nya testamentets mönster. Sex namn står som avsändare: bland annat Conrad Grebel och Felix Mantz. Detta brev finns bevarat och översatt till svenska i Karl Kilsmos bok Den tredje reformationen från 1967. Det finns även på engelska i The Sources of Swiss Anabaptism.

Det är fascinerande att se hur mycket av det som senare kom att bli kännetecknande för den anabaptistiska traditionen fanns formulerat redan här, nedtecknat av en liten grupp unga studenter och pastorer . Här är de viktigaste punkterna.

Boktips: Ny spännande roman om Jesusfolket - Vinden blåser vart den vill

 

För precis två år sedan såg jag filmen Jesus Revolution, som handlar om Jesusfolket i Kalifornien på 1970-talet. Den filmen berörde mig djupt. Jag var ju själv med på den tiden. Jag har skrivit om filmen och min egen koppling till Jesusrörelsen här på bloggen. 

I veckan har jag läst romanen Vinden blåser vart den vill av Rebecka Fredriksson. Den handlar om några ungdomar i Göteborgsområdet och deras möten med Jesus och Jesusfolket. Jag måste säga att boken berörde mig nästan lika starkt som filmen. 

Författaren var själv inte med på 1970-talet, men hon har gjort ett gediget arbete för att sätta sig in i hur det var då. Hon har läst på och hon har gjort djupintervjuer med ett antal personer. Det märks! Det finns mycket igenkänning för mig som var med när det hände. Boken fångar mycket av de stämningar som rådde bland ungdomar, både i samhället och i kyrkan. 

I boken får vi följa de tre huvudpersonerna i tre parallella berättelser, som utspelar sig under åren fram till 1972. Så här presenteras de på bokens baksida: 

"Gunvor har alltid ställt upp för sin mamma, som håller hårt i flaskan och inte bryr sig om så mycket annat. Men när en stor livslögn avslöjas får hon nog. Anita känner hur livet krymper på ön där alla känner alla. Hon gör revolt mot de strikta reglerna i pingstförsamlingen och ger sig ut på okänt hav. Bengt tröttnar på föräldrarnas tillrättalagda medelklassliv och söker gemenskap och mening i en revolutionär kommunistgrupp."

En glad pensionär

 

Semestern är slut, men jag är inte tillbaka på jobbet. Istället börjar jag idag mitt nya liv som pensionär. Jag gläds över den nya friheten och möjligheten att få mer tid för mina intressen. Idag har jag till exempel förberett den föreläsning om arvet från anabaptismen som jag ska hålla i Stockholm den 21 augusti (information finns här, alla är välkomna).

Jag har jobbat heltid i många år och det känns skönt att få ta det lite lugnare. Jag tror att jag behöver det. Det känns också fantastiskt att få mer tid för mina tre F: familjen, församlingen och fåglarna. 

Jag har helt slutat min tjänst i Svenska Alliansmissionen, men kommer att fortsätta jobba lite grann som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola när de behöver min hjälp. Under höstterminen blir det två dagar i veckan precis som förra läsåret. Det är något om jag trivs väldigt bra med och det känns bra att ha några uppgifter kvar. Jag kommer också att ta lite uppdrag att predika, undervisa eller föreläsa om det finns intresse och jag har möjlighet. 

Jag känner mig som en glad pensionär och tänker ha samma inställning som Paulus hade när han blev äldre: "Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Jesus Kristus" (Fil 3:13-14). 

En videokassett från 1993, en ny vision och ett förvandlat liv

När jag städade mitt arbetsrum häromdagen hittade jag en gammal videokassett från 1993. På omslaget

var det en bild på den vision som vår församling tog fram på en visionsdag i december 1993 och videon dokumenterar processen. 

Råslätts församlingsgemenskap grundades 1983 och efter tio år var det dags att förnya visionen. Jag är övertygad om att en församling behöver bearbeta och förnya sin vision ungefär vart tionde år, så att varje ny generation är delaktig och känner att den äger församlingens vision. I vår församling har vi haft visionsprocesser flera gånger, först 1982 inför grundandet av församlingen, sen 1993, 2003, 2013 och 2020. Dessa processer har varit helt avgörande för församlingens utveckling och mognad. 

1993 tog vi hjälp av Johan Arvidsson, en bibellärare på Mariannelunds folkhögskola som börjat jobba så smått med församlingsutveckling. Jag kände Johan sen tidigare och vi bestämde oss för att ta hjälp av honom i visionsprocessen. Resultatet blev den "visionsblomma" som ni kan se på bilden. Kolla gärna in detaljerna!

Faktum är att meningen i mittcirkeln har överlevt alla följande visionsprocesser med små justeringar. Idag formuleras församlingens övergripande vision så här: 

Bokpresentation: Anabaptistiska övertygelser

I år firar den anabaptistiska rörelsen sitt 500-årsjubileum, vilket jag har uppmärksammat i ett tidigare inlägg. I samband med jubileet passade Evangelie förlag på att översätta och ge ut boken Anabaptistiska övertygelser - tio kännetecken i en 500-årig kristen tradition, skriven av mennonitpastorn Palmer Becker. Det här är den femte titeln med anknytning till anabaptismen som Evangelie ger ut och Pascal Andréasson har etablerat sig som anabaptismens främsta förläggare i Sverige. Jag är mycket tacksam för detta samarbete som startade med utgivningen av Radikalt lärjungaskap 2012. 

I den här texten vill jag ge en närmare presentation av den nya boken. Anabaptistiska övertygelser är en lättläst bok på 150 sidor. Författaren vill presentera den anabaptistiska traditionen på ett tydligt och lättbegripligt sätt för läsare som inte har så bra koll på den. Boken är pedagogiskt skriven och innehåller många illustrationer. 

Mennoniterna är den största och främsta rörelsen som kommer ur anabaptismen och den här boken är en god introduktion till hur en nutida mennonit uppfattar den kristna tron. Det finns naturligtvis olika grenar och olika betoningar även bland mennoniterna och alla tänker inte likadant, men Palmer Becker försöker i sin bok beskriva det som förenar många mennoniter och anabaptister. Han gör det genom att peka på tio kännetecken - tio centrala övertygelser - i anabaptismen. 

Becker sammanfattar anabaptismen i tre huvudtankar (bilden till höger):

• Jesus är centrum i vår tro
• Gemenskap är centrum för vårt liv
• Försoning är centrum för vårt arbete

Detta sätt att sammanfatta anabaptismen bygger på Harold Benders föreläsning The Anabaptist Vision från 1943 (den finns även publicerad).

Dessa tre huvudtankar utgör bokens tre delar. Varje del innehåller tre kapitel som var för sig beskriver ett av anabaptismens kännetecken. Det tionde kännetecknet handlar om den helige Andes nyckelroll i det kristna livet och gemenskapen. Bilden till höger illustrerar bokens innehåll. 

Beckers tio kännetecken i den anabaptistiska traditionen ser alltså ut så här: 

Idag hedrar vi minnet av Conrad Grebel och Felix Mantz - Anabaptismen 500 år

Idag är det exakt 500 år sedan den anabaptistiska rörelsen föddes i Zürich. Det var den 21 januari 1525 som det första dopet ägde rum och den nya rörelsen var född. Anabaptismen är en frikyrkorörelse som uppstod i samband med reformationen på 1500-talet. Anabaptisterna accepterade inte barndopet, utan döpte endast personer som själva bekände sin tro. Därför kallades de anabaptister (omdöpare) av sina motståndare, men själva kallade de sig inte anabaptister och de ansåg inte sitt dop vara ett omdop. I efterhand har denna rörelse fortsatt att kallas anabaptismen och den benämningen är nu allmänt accepterad. Det här är en kort summering av berättelsen om det första dopet. 

En av dem som var med vid det tillfället var Conrad Grebel. Conrad föddes i Zürich 1498 och var son till en av stadens ledande män. Han fick en bra utbildning och studerade vid universiteten i Basel, Wien och Paris. På grund av ekonomiska och personliga problem avbröt Conrad sina studier 1520 och flyttade hem till Zürich.

I Zürich var Ulrich Zwingli den ledande prästen och han hade börjat sitt evangeliska program för att reformera kyrkan i staden. Conrad anslöt sig till kretsen runt Zwingli, vilken bestod av lokala pastorer och unga akademiker. De studerade Bibeln på grundspråken och annan klassisk litteratur. Zwinglis inflytande och Conrads egen bibelläsning ledde fram till en personlig omvändelse och kursändring under våren 1522. Conrad Grebel blev en hängiven lärjunge till Jesus. 

En annan som var med i kretsen runt Zwingli var Felix Mantz. Även han föddes i Zürich 1498 och Conrad och Felix skulle båda fylla 27 år under 1525. Felix var en utomäktenskaplig son till en av stadens katolska präster och fick sitt förnamn efter sin far. Prästernas kvinnor bodde på gatan nedanför storkyrkan i Zürich och där växte Felix upp. Han studerade klassiska språk och lärde sig både latin och grekiska. Efter ett par år vid universitetet i Paris kom han hem till Zürich igen. 1522 var han en av de unga männen som studerade under Zürich egen reformator Ulrich Zwingli. Här lär sig Felix även hebreiska och blir mycket framstående även på det språket. Även han kom till tro och blir en lärjunge till Jesus.

Zwingli genomförde förändringarna i kyrkan gradvis och långsamt i samarbete med stadens styrelse. En del av Zwinglis lärjungar tyckte att han gav stadsrådet för stort inflytande över processen och i oktober 1523 blev konflikten tydlig. Då började Conrad och Felix tillsammans med en del andra samlas för att studera Bibeln, be och samtala om hur man skulle gå vidare. Man läste även böcker och häften som skrivits av andra radikala reformatorer. I den lilla gruppen formades övertygelser som sedan blev bärande i den anabaptistiska rörelsen. Genom flera bevarade brev vet vi en del om hur den lilla gruppen tänkte. Ett brev skrevs till Thomas Müntzer i september 1524. Conrad hade läst något av det Müntzer hade skrivit och nu sökte de kontakt med honom. Brevet nådde aldrig fram, utan kom tillbaka och därför finns det bevarat. Brevet är ganska kort och alla ståndpunkter är inte så väl utvecklade men man ser vad det är som är på gång i den lilla gruppen i Zürich.