Ekumeniskt manifest med anabaptistiska principer

Idag presenteras ett manifest för samvetsfrihet. Manifestet är skrivet av Stefan Gustavsson (Svenska Evangeliska Alliansen), Anders Arborelius (Katolska kyrkan) och Sten-Gunnar Hedin (pastor i Pingströrelsen) och har en bred ekumenisk bredd. Det är undertecknat av katolska, ortodoxa, lutherska och frikyrkliga ledare. Texten är välskriven och bygger på den apostoliska kristna tron och lyfter särskilt fram de i Sverige aktuella frågorna om människovärdet, äktenskapet och religionsfriheten. Texten finns att läsa här och man kan också skriva under manifestet på hemsidan. Jag har själv skrivit under!

Stefan Gustavsson bloggar också om Nya testamentets dubbla perspektiv på den kristnes relation till staten i inlägget profetisk rebell. Det är mycket läsvärt. Även Dagen tar upp manifestet på ledarsidan.

Det är intressant med ett ekumeniskt manifest för religionsfrihet. Religions- och samvetsfrihet har verkligen inte varit en självklarhet i kyrkans historia och den största motståndaren till detta har ofta varit de stora etablerade kyrkorna; katolska, ortodoxa och lutherska. Så var det också i Sverige på 1700- och 1800-talen då Svenska kyrkan i samverkan med staten gjorde sitt yttersta för att hindra väckelserörelsen. Men nu har tiderna förändrats och vi kan gemensamt uttala oss för en sekulär stat och för religionsfrihet. Det är bra. Men tyvärr kanske det i vissa fall bara är ett resultat av kyrkans förlorade makt och inte en verklig principiell omvändelse. Det blir särskilt intressant att se om katolska och ortodoxa kyrkoledare står upp för religionsfriheten i länder där de fortfarande har makt och inflytande.

Jag gläder mig mycket över denna formulering i manifestet: "En sekulär stat är inte detsamma som ett sekulärt samhälle. Vi bejakar en sekulär stat, som förhåller sig neutral till frågan om vilken religion eller livsåskådning som är den riktiga. Men vi motsätter oss varje försök från statens sida att skapa ett sekulärt samhälle, med en ny statsreligion i form av sekulär ideologi. Staten ska inte ta ställning i frågor som enligt religionsfriheten varje medborgare själv bestämmer över."

En sekulär stat som förhåller sig neutral till vilken tro medborgarna har. Det argumenterade redan anabaptisterna för på 1500-talet och även baptisterna på 1600-talet. Då var de i stort sett ensamma om det, och de utsattes för grymma förföljelser av de etablerade kyrkorna. Idag skriver hela den ekumeniska kristenheten under på (ana)baptistiska principer om religionsfrihet och samvetsfrihet. Det är verkligen glädjande! Men det är viktigt att vi inte glömmer dem som gav oss dessa principer.

Den första som på 1500-talet argumenterade för fullständig religionsfrihet var den anabaptistiske teologen och pionjären Balthasar Hubmaier. Han brändes på bål den 10 mars 1528. Det kan du läsa om här. Om du skriver under manifestet tycker jag att du ska ägna Hubmaier och hans vänner en tanke av tacksamhet.

Dagens Jesusord 2, saliga de som sörjer

I Matt 5:4 säger Jesus: "Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade."

Jesus säger ofta saker som låter lite upp och ner. Hur kan det vara saligt att vara ledsen? Vi vill ju hellre vara glada. Vad menar han egentligen?

Det handlar för det första om att man sörjer över sin egen otillräcklighet och sin synd. Det anknyter till den föregående meningen om att vara fattig i anden. Sorg och omvändelse hänger ihop. "En sorg efter Guds vilja leder till en omvändelse som ger frälsning", skriver Paulus (se 2 Kor 7:8-11). En sorg efter Guds vilja leder till förändring och handling. Det är en sådan sorg det handlar om här.

För det andra handlar denna sorg också om att man sörjer över situationen i världen. Man är medveten om hur bra allt skulle vara om Guds vilja skulle ske överallt och sörjer över alla orättvisor, all ondska och allt lidande som finns. Även här är det en sorg som leder till handling. Man är inte bara bedrövad över situationen, utan gör något för att förändra den. Man kanske inte kan göra så mycket, men alla kan göra något för att göra världen lite bättre för någon.

Även Psaltaren betonar att Herren är nära dem som sörjer: "Herren är nära de förtvivlade, han hjälper de modlösa" (Ps 34:19). "Det offer du begär är ett förkrossat hjärta, en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud" (Ps 51:19).

Anledningen att det är saligt att sörja är att man ska bli tröstad. Sorgen är inte slutet. Herren tröstar den som sörjer och därför slutar det med glädje och välsignelse.

Jesus sa: "Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade."

Dagens Jesusord 1, fattiga i anden

Idag börjar jag en sommarserie om Jesusord.

"Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket" (Matt 5:3). Så börjar Jesus sin undervisning i bergspredikan. Vad menar han egentligen?

Att vara salig betyder att vara välsignad av Gud med en djup glädje och lycka. Jesus börjar sin bergspredikan med att förklara vilka som är saliga. Den första beskrivningen av dem är att de "är fattiga i anden". Det betyder att de inser sin brist och sitt behov av Gud. De inser att de inte har något eget att komma med, utan är otillräckliga och kommer till Gud med ödmjukhet och tomma händer.

Gud ser till de små och fattiga och han är nära dem som har ett ödmjukt hjärta. Gud bryr sig både om de ekonomiskt fattiga och de andligt fattiga. Båda sidorna finns med. I Lukas version står det kort och gott: "Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike" (Luk 6:20).

De är saliga eftersom Guds rike tillhör dem. Gud är med dem och de kan vara en del i hans rike och får uppleva att hans vilja sker på jorden. En bra illustration på detta är Jesus lilla berättelse om farisén och tullindrivaren i templet (Luk 18:9-14). Tullindrivaren är "fattig i anden" och säger förtvivlat: "Gud, var nådig mot mig syndare". Jesus säger att han gick hem rättfärdig och att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Den som känner sin brist och otillräcklighet och kommer med ödmjukhet till Gud och ber om nåd blir välsignad.

Jesus sa: "Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket."

Vad är en biblisk församling?

"I en biblisk församling hör man en svordom från läktaren." Det är Nilkas Piensoho som talar på Torpkonferensen och Dagen är inte sen att använda hans ord som rubrik i artikeln. Niklas vill betona att församlingen är till för världen. "Om man som kristen församling verkligen tar till sig att det är för hela världen som Jesus kommit så börjar man bli biblisk som församling. - Vill du göra ett test på hur biblisk din församling är - kolla hur många hedningar som rör sig i lokalerna. I en biblisk församling hör man en svordom från läktaren och där vet inte alla hur man för sig på ett korrekt kyrkligt sätt", utmanade Niklas Piensoho.

Jag förstår vad Niklas vill säga och på ett sätt håller jag med honom. Men det finns också något problematiskt i detta. Det visar att han har en väldigt kyrkocentrerad syn på vad församlingen är. Det visar också att han har en attraktionsmodell för församlingen. Det handlar om att människor ska komma till kyrkan. Det behöver i och för sig inte vara fel. Ibland är det en bra modell. De flesta församlingarna som finns i Sverige är centrerade kring kyrkobyggnaden och bygger på attraktionsmodellen. En biblisk församling kan dock byggas på annat sätt.

Man bör komma ihåg att ingen församling i Bibeln hade någon kyrkobyggnad. Ett bättre mått på om din församling är biblisk är hur mycket församlingens medlemmar är involverade med ickekristna i vardagslivet. Hur ofta bjuder de in dem till sina hem. Hur ofta är de hemma hos "hedningar". Jag tror mycket på en inkarnationsmodell som inte i första hand handlar om att bjuda in människor till kyrkan utan om att ta kyrkan till människorna och leva ut Jesuslivet mitt ibland dem. Det är precis det som Marcus Olsson talade om på Nyhem. Han verkar ha samma grundsyn.

På Nyhemsbloggen finns några andra tänkvärda inlägg om integration, Magnus Malm och Marcus Olsson. De ger också intressanta aspekter på vad som är en biblisk församling.

Några tankar en dag på Nyhem

Igår var jag på Nyhemskonferensen. Det var inspirerande. Höjdpunkten var utan tvekan att lyssna till Magnus Malms undervisning om gudomligt och mänskligt. Med profetisk skärpa avslöjade Magnus den omänskliga andlighet som ofta präglar våra församlingar. Det var många som var berörda, och samtalet om detta fortsatte mellan tallarna. Det påminde mig om en definition på biblisk andlighet som jag brukar använda: att leva ett sant mänskligt liv i djup gemenskap med Gud. Eller med bildspråk: en kristendom som har båda fötterna på jorden och hjärtat i himlen.

Jag tillbringade större delen av dagen med att mingla och samtala med vänner jag stötte på. Det blev mycket prat om församlingsplantering. Det är en av de saker jag har på mitt hjärta. Jag gjorde reklam för våra fyra kortkurser i församlingsplantering och vår distansutbildning.

För ett år sedan var jag på Nyhem och hade ett seminarium om församlingsplantering. Då berättade jag om min dröm att pingströrelsen återigen ska bli en församlingsplanterande rörelse. Under det gångna året har det hänt mycket positivt för att denna dröm ska bli verklighet. Vi har haft ett par dygn för pastorer och församlingsplanterare och vi har tagit fram gemensamma riktlinjer för församlingsplantering inom Pingst. Dessa antogs på rådslaget i maj och nu börjar vi arbeta efter dem. Nu växer också en ny organisation fram för arbetet i Sverige. Det är en decentraliserad struktur med några olika nätverk för församlingsplantering. Jag är med i en av ledningsgrupperna och igår på Nyhem hade vi vårt första möte. Nu gäller det att vi går från ord till handling och ser till att drömmen blir verklighet.

För att det ska ske behövs det framför allt pionjärer, som vågar ta risker, tänka nytt och gå nya vägar för evangeliets skull. Det behövs också moderförsamlingar med mogna och generösa ledare, som kan stötta, coacha och vägleda de nya planteringarna. Det behövs också medarbetare, som är med i pionjärteamet (väldigt få kan plantera en församling på egen hand) och det behövs träning och utbildning. Till sist behövs det också en lyhördhet för Guds ledning och ett strategiskt tänkande när det gäller att se var och när en ny plantering ska göras. Om vi kan få dessa olika faktorer att falla på plats kan vi få se en församlingsplanterande rörelse ta form. Vår förhoppning är att Mariannelunds folkhögskola ska vara en viktig kugge i detta. Från Mariannelund ska det gå ut impulser till hela södra Sverige och därifrån ska arbetare utmanas och utrustas att bygga församlingar som når ut och växer till.

Nya församlingar måste tänka nytt. De måste pröva nya vägar för att nå nya människor. De måste vara missionella (se här och här). Marcus Olsson är en pionjärpastor som verkligen utmanar oss att tänka nytt. Även han har talat på Nyhem i veckan. Jag avslutar den här Nyhemskrönikan med att citera Marcus Olsson: "För att ta emot nya människor måste kyrkan förändras". Det är vi överens om Magnus Malm, Marcus Olsson och jag. Så låt oss se till att det sker.

Vem ställer frågan?

Edward Sköllerfalk, ordförande i Pingst Ung, skriver idag en mycket intressant debattartikel i Dagen om att unga vill ha äldre mentorer i kyrkan. Jaktlund följer upp med att kommentera på bloggen. Artikeln handlar om hur församlingarna ska ta vara på och behålla de unga och om hur de äldre kan bidra med att vara mentorer till de unga. Tillsammans kan vi bygga församlingar som växer.

Ämnet är viktigt. I Bibeln ser vi gång på gång hur äldre ledare coachar unga och hjälper dem in i tjänst. Det är Moses och Josua, Elia och Elisa, Paulus och Timoteos, Barnabas och Markus. Samma modell behövs i vår tid, men det finns ett problem: Vem ställer frågan?

Är det den som vill vara mentor som ska erbjuda sig eller är det den som söker en mentor som ska ställa frågan? Det finns problem på båda sidorna och eftersom vi svenskar ofta är ganska försiktiga och inte vill vara till besvär så blir det inget av. Ingen ställer frågan!

Jag hör numera till de äldre och har en del erfarenhet. Jag vill gärna vara mentor och coach till unga kristna ledare. Jag är det på folkhögskolan där jag arbetar. Ibland är jag mentor även i andra sammanhang, men för det mesta är det inte uttalat utan helt informellt. Jag tycker inte om att tränga mig på människor, utan skulle önska att någon kom till mig och bad att jag skulle vara deras mentor. Då skulle jag ställa upp om det fanns möjlighet. Men det verkar som om de flesta tycker att det är svårt att ställa frågan. Man vill inte vara till besvär. Så ingen säger något och därför blir det inget uttalat mentorskap. Behovet och viljan finns, men ingen tydlighet. Känner ni igen problemet? Hur ska vi komma bort från detta? Vem är det som ska ställa frågan?

Vad har du för erfarenhet av detta? Vad tycker du?

Nu har jag i alla fall talat om att jag gärna ställer upp som mentor. Vi får väl se om det blir rusning.

Mission och fotboll

Sitter på tåget till Sundsvall och funderar. Är på väg att träffa Edvin och Arvid för första gången. De är mina nyfödda barnbarn. Jag har blivit farfar!

Jag funderar över mina två senaste inlägg; dels det här med fotbolls-VM och så det här med att vara missionell. Hänger det ihop på något sätt? Jag tror faktiskt det.

I den utmärkta boken Planting Missional Churches definierar Ed Stetzer Missionell så här: Att vara missionell betyder att vara trogen mot Bibeln och relevant i kulturen. "Planting a church that is biblically sound and reaching people in culture." Båda sakerna är viktiga och nödvändiga om vi ska vara missionella. Traditionella evangelikala och anabaptistiska församlingar är ofta bra på bibeltrohet men dåliga på kulturell relevans. Liberala församlingar är dåliga på bibeltrohet men ibland bra på kulturell relevans. Ofta är dessa två de enda synliga alternativen.

Ed Stetzer menar att en missionell församling måste vara bra på både bibeltrohet och kulturell relevans. Om man är det blir man lätt kritiserad av både traditionella evangelikaler och liberala protestanter. Från den liberala sidan kritiseras man för att man håller fast vid bibeltron och den klassiska trosbekännelsen. Från den evangelikala sidan kritiseras för att man är för världslig och kompromissande.

Så vad är då ett missionellt förhållningssätt till fotbolls-VM? Kanske att använda det stora fotbollsintresset till att skapa mötesplatser, gemenskap, diskussioner, evenemang och annat som kan bidra till att relationer byggs och samtal förs. Det kan vara att bjuda in till gemensamt fotbollstittande i kyrkan eller i hemmen. Det kan vara att gå ut och spela fotboll tillsammans på gården. Det kan vara att diskutera rättvisa och fred i Afrika med utgångspunkt i evenemanget. Att vara missionell är att anknyta till det som finns i vår kultur för att kommunicera Bibelns budskap om Guds rike på ett begripligt och relevant sätt. Det gjorde Paulus i Aten (Apg 17:16-34). Det kan vi göra idag.