Samfundens tid är förbi skriver Öyvind Tholvsen i en debattartikel i Dagen. Det är intressant att just han skriver det eftersom han är anställd som ledare för Evangeliska Frikyrkans (EFK) församlingsprogram. Jag tycker att artikeln är lysande. Öyvind gör en utmärkt analys av nuläget i kristenheten i Sverige i allmänhet och EFK i synnerhet och han visar på vad som behövs i framtiden. Artikeln är en i raden av debattartiklar om EFK:s framtid med anledning av att Daniel Norburg är föreslagen som ny missionsdirektor.
Jag är själv anställd i ett samfund sen ett och ett halvt år tillbaka. Jag jobbar som pionjärkonsulent i Svenska Alliansmissionen (SAM). Tror jag verkligen att samfundens tid är förbi? Varför jobbar jag då i ett samfund? Öyvind förklarar det bra i artikeln, men jag vill ändå ge några personliga reflektioner.
Missionsrörelser och väckelserörelser skapar alltid organisationer. Livet behöver organiseras. Funktionella strukturer är nödvändiga och livsviktiga. Därför skapades en gång i tiden Örebromissionen och Helgelseförbundet (som senare blev EFK) för att ge strukturer och organisationer som kunde bära väckelsen och missionen. På samma sätt skapades Jönköpings Missionsförening för att bedriva mission i södra Sverige och den ombildades senare till Svenska Alliansmissionen. Med tiden finns alltid en risk att rörelser blir institutioner som fokuserar mer på förvaltande och bevarande än på att vara pionjära och missionerande. Den risken finns förstås även i frikyrkosamfunden som en gång var en del av väckelserörelsen. Om samfunden blir institutioner kommer de inte att överleva, om de återigen kan bli en del av missionsrörelsen kan de vara Guds verktyg i vårt land. Precis som Öyvind talar jag hellre om församlingsrörelsen och missionsrörelsen än om samfundet, även om vi är ett samfund ur organisatorisk synvinkel. Jag vill se SAM växa som en rörelse av missionella församlingar, som en församlingsplanterande och missionerande församlingsrörelse. Om vi kan vara det finns det plats för och behov av Svenska Alliansmissionen, och i den rörelsen vill jag gärna ha min tjänst.
Faktum är att jag sedan jag började jobba inom SAM har blivit positivt överraskad av hur mycket liv och rörelse det finns i detta sammanhang. Gud verkar, människor kommer till tro och församlingar växer. Det finns förstås stora utmaningar inför framtiden, men det finns också många tecken på hopp. En ny tid är möjlig.
Samfundens tid må vara förbi, men missionsrörelsen har en blomstrande framtid. Och de samfund som ser som sin främsta uppgift att vara en del av den missionsrörelsen kommer att växa och utvecklas. Det är jag övertygad om och det vill jag vara med i.
Eller vad tror du?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHej Jonas. Jag läste också Öyvinds artikel, och tyckte liksom du att den var bra.
SvaraRaderaDet är viktiga frågor som diskuteras här, och jag för min del tror att en viktig del av svaret är att samfundens tid faktiskt är förbi. Därmed inte sagt att det inte sker mycket bra saker i samfunden, ja i alla samfund tror jag. Och det finns liv och sker bra saker i de flesta församlingar också. Men alla dessa bra saker ändrar inte på det faktum att alla dessa organisationer krymper stadigt. Och få av dem har någon betydande relevans i de samhällen där de finns. För de flesta församlingar gäller antagligen att de samhällen där de finns inte skulle märka om de försvann. Många enskilda människor skulle märka det, men 90 % skulle nog inte märka något på de flesta ställen.
I detta läge bör man som församling kunna tillåta sig att pröva nya saker, att experimentera och ta risker. Vad har man att förlora? Vad kan bli sämre än det redan är? Mycket av den missionella diskussionen handlar om just detta, att våga pröva nya saker, att experimentera.
Att överge samfundet kan vara ett sådant experiment. Det man skulle vilja uppnå med ett sådant drag är att i handling visa att man inte lutar sin verksamhet mot en institution. Att överge samfundet skulle vara ett litet steg mot ett mål som kan vara att ha en verksamhet som inte har sin stabilitet och trygghet i organisation, stadgar, anställda, styrelse eller byggnad, utan som på daglig basis är beroende av Gud och de individer som är med.
Kännetecknande för en sådan verksamhet skulle vara att det inte finns någon garanti för att allt inte rinner ut i sanden vilken månad som helst, och man skulle aldrig uppnå någon form av stabilitet som tog bort den osäkerheten. Detta innebär både för- och nackdelar. Bristen på garantier gör att man måste lita mer på Gud, och på varandra. Fördelen med en sådan verksamhet skulle kunna vara att Guds ande får mer att säga till om, och kanske kan ett sådant experiment bli lyckosamt. Men inte garanterat förstås.
Jag tror ett visst mått av lokal autonom organisation behövs, men jag tror också att vi behöver göra oss av med en barlast av falsk trygghet som i praktiken är en begränsning av Guds förmåga. Jag tror också att det finns goda förutsättningar att EFK blir det första samfund som (under Daniel Norburgs ledning) förändras från att vara ett samfund till att bli en rörelse i sann bemärkelse. Jag är hoppfull om framtiden.
Johan Kärnbo, teologistuderande vid JTH (bästa teologiutbildningen i Sverige)