Är det legitimt med kulturellt nischade församlingar? Del 1

Igår hade jag en debattartikel i tidningen Dagen. Den handlade om den mycket kontroversiella frågan om kulturellt nischade församlingar. Är det legitimt att plantera nya församlingar som är inriktade på att nå människor i specifika folkgrupper eller subkulturer? Dagens webbredaktör satte den mycket provocerande rubriken: Bättre plantera nya församlingar om de gamla inte vill förändras, och det hjälpte nog till att göra den till den mest lästa artikeln på dagen.se under gårdagen. Många verkar ha tolkat rubriken som att jag förespråkar att man startar en ny församling om man är missnöjd med den gamla (vilket är helt felaktigt) och jag fick ägna en stor del av dagen åt att förklara att artikeln handlar om mission och inte om splittring. Artikeln är en nedkortad version av en längre text jag skrev i våras och därför kommer jag nu att publicera hela texten i tre delar här på Barnabasbloggen. Om du vill ha den som PDF kan du mejla till jonas.melin(at)alliansmissionen.se. 

Alla behöver få höra evangeliet på sitt eget språk, i sitt kulturella sammanhang, på ett begripligt sätt. Det kallas för kontextualisering. Hur ser vi på att plantera församlingar som är kulturellt specifika för att nå en speciell målgrupp? Finns det en biblisk grund för detta? Bör inte varje församling vara en blandning av olika sorters människor? I denna text bearbetar jag dessa frågor.

Teologiska aspekter

Inkarnation

Det främsta teologiska motivet för att plantera evangeliet in i specifika kulturer är inkarnationen. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss” skriver Johannes (Joh 1:14). Ordagrant står det: ”Ordet blev kött”. När Gud blev människa blev han det i en specifik kultur. Han delade livsvillkoren och talade samma språk som dem han ville nå. Det kallas inkarnation, att ordet blir kött. Inkarnationen är ett mönster för mission och församlingsarbete. Ordet måste bli kött i varje kultur. Därför är det viktigt att missionärer lever nära dem de ska nå och förstår deras livsvillkor, föreställningar och språk. Därför är det viktigt att församlingar planteras i nya kulturella miljöer och sammanhang. Detta tillvägagångssätt kallas på engelska incarnational, vilket kan översättas med att vara inkarnationell eller inkarnerande.

Kontextualisering

Ett annat viktigt begrepp är kontextualisering. Kontextualisering handlar om att evangeliet måste landa i och passa in i den specifika kultur som man vill nå. Det finns alltid en viss grad av anpassning som måste göras när evangeliet kommer till ett nytt kulturellt sammanhang.

Kontextualiseringens grund kan man se i Romarbrevets två första kapitel. Alla kulturer är en blandning av ont och gott. Gud har skapat allting och dessutom människan till sin avbild och därför finns det spår av Guds goda skapelse i varje mänsklig kultur. Samtidigt har människan gjort uppror mot Gud och vänt honom ryggen och därför finns det också onda och destruktiva inslag i alla mänskliga kulturer.

Kontextualiseringens motiv finns i 1 Kor 9:19–23. Paulus beskriver hur han anpassar sig till dem som han vill nå för att vinna så många som möjligt. Han avslutar sitt resonemang med att skriva: ”För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några” (1 Kor 9:22). Som missionär bör man vara flexibel i förhållande till den kultur man vill nå och anpassa sig så långt det är möjligt, utan att kompromissa med evangeliets sanning.

Kontextualiseringens form kan man se i det Paulus skriver i 1 Kor 1:22–25. Där berättar han hur han har predikat för både greker och judar. I sin förkunnelse har han både avslöjat kulturernas avgudar och anknutit till kulturernas längtan och behov. Han har haft en perfekt balans mellan anpassning och avståndstagande. Det är så kontextualiseringen måste se ut i praktiken. Paulus predikningar i Apostlagärningarna är intressanta exempel på hur detta gjordes i praktiken. (Detta sätt att beskriva olika aspekter av kontextualisering är hämtad från Tim Kellers utmärkta bok Center Church.)

Enhet och mångfald

En tredje teologisk aspekt är förhållandet mellan enhet och mångfald. Vi är förmodligen överens om att vi alla är ett i Kristus, oavsett nationalitet, språk, social ställning eller kön. Paulus deklarerar denna sanning vid ett par tillfällen. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28). ”Här är ingen längre grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla” (Kol 3:11 SFB15). Visionen av den frälsta skaran i Uppenbarelsebokens sjunde kapitel är liknande: ”Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer” (Upp 7:9).

Det råder alltså ingen tvekan om att den universella församlingen är blandad och mångkulturell. Denna blandning bör även synas i nationella och regionala samfund och kyrkor och i lokala församlingar, men betyder det att varje lokal gemenskap också måste vara blandad och mångkulturell? Kan det vara tillåtet att små lokala gemenskaper är mer homogena i sin struktur, för att nå specifika grupper av människor?  

Det ska jag se närmare på i kommande delar av den här serien, som du finner här: 
Är det legitimt med kulturellt nischade församlingar? Del 2
Är det legitimt med kulturellt nischade församlingar? Del 3