John Stott och församlingen vi planterade

I år är det 100 år sedan John Stott föddes. Idag återupptar jag min serie om hans betydelse och hur han har påverkat mitt liv och mitt tänkande. I ett tidigare inlägg skrev jag om att jag hade översatt John Stotts lilla bok Bibelns auktoritet. Samtidigt som boken kom ut på svenska (1982) var jag fullt upptagen med att plantera församling i höghusområdet Råslätt utanför Jönköping. Min respekt för John Stott påverkade hur församlingsstrukturen utformades. 

När man startar en ny församling är det flera viktiga saker man måste ta ställning till: Hur ser vi på medlemskap? Hur väljer vi ledare? Hur fattar vi beslut? Hur hanterar vi ekonomin? Vad ska församlingen heta? Allt detta brottades vi med inför att vår gemenskap, som då funnits några år officiellt skulle bli en församling. 

En sak som vi diskuterade var hur vi skulle se på dop och medlemskap. Alla som var med i när församlingen grundades hade en baptistisk dopsyn, och frågan var om vi skulle ha troendedop som krav för medlemskap. Vi diskuterade för och emot och det var där John Stott kom in i bilden. Det var jag och Håkan Karlsson som var ledare för gemenskapen och båda läste mycket teologisk litteratur. Vi hade några favoritförfattare som var anglikaner: David Watson, Michael Green och John Stott. I vårt samtal om dop och medlemskap kom den här frågan upp: "Tänk om någon av dem skulle flytta till Råslätt och vill vara med i vår församling. Skulle de vara välkomna som medlemmar eller skulle vi kräva att de skulle bli troendedöpta innan de fick bli medlemmar?"

Den frågan avgjorde saken för oss båda två.

John Stott och boken jag översatte

Det här är den tredje texten med anledning av att det var 100 år sedan John Stott föddes. Den här gången blir det lite mer personligt. 

När jag läste teologi i början av 80-talet brottades jag en del med bibelsynen. En del av den litteratur jag läste hade en mer kritisk inställning till Bibeln och det väckte frågor som: Är hela Bibeln Guds ord? Kan jag lita på att det som står i Bibeln är sant? Vad innebär egentligen Bibelns inspiration och auktoritet? Det här är viktiga frågor för en kristen ledare och jag läste mycket i ämnet och det var många tjocka böcker. Ändå var det en tunn liten bok av John Stott som gjorde det starkaste intrycket. Den var på bara ett 40-tal sidor och hade titeln The Authority of the Bible. 

I boken, eller snarare häftet, argumenterar Stott för att en lärjunge till Jesus måste ha samma inställning till Skriften som Jesus hade. Jag tror helt enkelt på Bibeln därför att jag litar på Jesus. Stott visar hur Jesus bekräftade det Gamla testamentet och hur han förberedde för det Nya testamentet. Jag kommer ihåg att denna argumentation gjorde ett mycket starkt intryck på mig och det är så jag själv har undervisat om bibelsyn i alla år sen dess. Det märks till exempel i texten Är hela Bibeln Guds ord?, som jag skrev här på bloggen 2008. 

Jag blev så berörd av den lilla boken att jag kände att den måste översättas till svenska. Jag tänkte att den kunde stärka tron på Bibeln hos kristna i Sverige, och det behövdes verkligen på den tiden. Jag upplevde det som en Guds kallelse och satte igång med arbetet. Jag kommer ihåg att jag skrev ned hela översättningen i ett kollegieblock. Jag skickade in texten till ett förlag och 1982 kom det lilla häftet Bibelns auktoritet ut på svenska, utgiven gemensamt av InterSkrift och Proklama. 

John Stott och Lausannedeklarationen

Med anledning av att det i år är 100 år sedan John Stott föddes skriver jag några texter om honom och hans betydelse. 

John Stott är förmodligen mest känd för sin roll i författandet av Lausannedeklarationen, ett av 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika kristna dokument. Den internationella kongressen för världsevangelisation ägde rum sommaren 1974 i den schweiziska staden Lausanne. Agne Nordlander var en av de svenska deltagarna och han skriver så här i förordet till boken Budskapet från Lausanne (EFS-förlaget 1977). 

4000 deltagare från över 150 länder, varav hälften från den tredje världen, upplevde en teologisk och andlig enhet, såg en vision av Guds rike som växer och utmanades av det ofullbordade uppdraget att evangelisera världen. Konferensens motto: "Låt hela jorden höra hans röst!" blev till en brännande appell. Hos deltagarna utlöstes en ny iver och målmedvetenhet att i bön och arbete snarast söka förverkliga Jesu missionsuppdrag och förbereda Hans återkomst i härlighet.

Inbjudare till kongressen var John Stott och Billy Graham och målet var att samla evangelikala ledare från hela världen och från många olika samfund och sammanhang. Kongressen fick en oerhört stor betydelse för utvecklingen av kristenheten i världen och påverkade många olika sammanhang, inte minst genom den text man enades om: Lausannedeklarationen. 

Lausannedeklarationen är något av en trosbekännelse för evangelikala kristna och den följer ett motto som John Stott ofta citerade: "Enhet i det centrala, frihet i det som inte är centralt, kärlek i allt." På ca tio boksidor sammanfattas de viktigaste övertygelserna på ett koncentrerat och kärnfullt sätt. 

John Stott - teolog, pastor och fågelskådare

Engelsmannen John Stott var utan tvekan en av 1900-talets mest inflytelserika kristna ledare. I år är det 100 år sedan han föddes och därför uppmärksammas hans livsgärning  på flera olika sätt. Jag träffade aldrig John Stott, men genom sina böcker hade han ändå ett stort inflytande på mitt liv och mitt teologiska tänkande. I några korta texter tänker jag uppmärksamma John Stotts teologi och ledarskap, särskilt som det relaterar till mitt eget liv. Det handlar framför allt om bibelsynen och förståelsen av korset, men också om hur jag undervisar om treenigheten. 

Men jag tänker inte börja med dessa stora ämnen utan med något mer jordnära: fåglar. På senare tid har jag nämligen förstått att John Stott var fågelskådare under i stort sett hela sitt sitt 90-åriga liv. I boken jag presenterar här skriver han  att han har sett ungefär 2 500 av vår planets olika fågelarter (en otroligt hög siffra). Själv började jag fågelskåda för två år sedan och idag såg jag min 192:a art (fjällgås). När mina vänner märkte att jag blivit fågelskådare var det flera som uppmärksammade mig på John Stotts ornitologiska intresse. Nu har jag också läst hans fina fågelbok, The Birds Our Teachers, som förutom hans egna foton innehåller mycket kunskap om fåglar samt bibliska och andliga lärdomar från fåglarnas liv. Det har varit riktigt rolig läsning. 

Boken handlar om att korparna lär oss leva i tro, flyttfåglarna kan lära oss omvändelse och ugglorna lär oss att se både bakåt och framåt. Sparvarna lär oss att vi är värdefulla och ger oss självkänsla, duvorna kan lära oss tacksamhet och kolibrin lär oss att arbeta. Örnarna talar om att leva i frihet och rödhaken om vårt behov av ett eget livsutrymme. Hönans vingar talar om beskydd och lärkans sång om glädje. Till sist talar fåglarnas häckning och fortplantning också om kärlek. Stott gör fyndiga och tänkvärda kommentarer. Ibland bygger det på bibelord om fåglarna och ibland helt enkelt på Stotts egna iakttagelser av fåglarnas liv. 

Video: Jesus och vår tids andliga längtan

Idag har Svenska Alliansmissionen haft sin årskonferens digitalt. Den brukar vara på Gullbrannagården under Kristi himmelsfärdshelgen, men på grund av pandemin blev den först uppskjuten till hösten och sen även flyttad online. Jag medverkade med ett förinspelat seminarium på 15 minuter, som släpptes på Youtube kl. 14.00 idag. Jag talar om att Jesus är svaret på vår tids andliga längtan och inspirerar till att dela evangeliet och ta missionella initiativ. 

Tanken är att man ska kunna använde den här filmen i hemgrupper och husförsamlingar. Jag tar upp fyra olika ämnen och de landar alla i ett par samtalsfrågor, som man kan prata om när man har tittat på filmen. Detta är frågorna: 

1. Var kan ni se en andlig längtan i ert område? Hur ser ni den? 
2. Vilka frågor brottas människor med i vår tid? Vilka anknytningspunkter för evangeliet kan ni se hos människor i Sverige idag? 
3. Känner ni igen de fyra barriärerna? Hur kan vi hjälpa varandra att bryta barriärer och bli mer frimodiga att tala tro med människor?  
4. Vilka platser eller sammanhang finns i er närhet där ni kan ta ett missionellt initiativ? Vad skulle ni kunna göra där? 

Jag hoppas att många ska lyssna till seminariet och att det blir goda samtal runtom i landet. Jag hoppas också att det leder till nya missionella initiativ. Det behöver vi. 

Du kan se bibelstudier, seminarier, gudstjänst och konsert från årskonferensen här. 

Församlingsliv i coronatider - en utmaning

I söndags firade jag gudstjänst med min församling. Det var varm gemenskap, härlig lovsång och god förkunnelse om att leva i försoningens tjänst. Dessutom firade vi en corona-anpassad nattvard. Jag tror att det var första gången jag deltog i Herrens måltid sen i mars och det var likadant för de flesta i församlingen. Det var välsignat. Jesus var där och vi blev berörda. 

När corona-pandemin bröt ut i mars flyttade vi våra gudstjänster online. Jag och många andra tyckte att det fungerande överraskande bra. Vår församling samlas även i olika husförsamlingar och min husförsamling flyttade online och möttes via Zoom en gång i veckan och även det kändes helt ok under några månader. I efterhand kan jag se att det också skapade ett problem som vi nu måste hantera. 

I augusti började vi samlas till gudstjänst igen. De första 50 får komma in och sen blir det lapp på luckan. Det har fungerat utmärkt. Eftersom vi också livestreamar gudstjänsterna för dem som är i riskgrupp, har symptom eller inte kan komma av andra skäl, så har det inte kommit mer än 50 någon gång än.  Efter sommaren har vi också börjat samlas fysiskt med husförsamlingen igen. Vi håller avstånd och låter bli att kramas. 

När vi började samlas igen märkte jag det nya problemet. Visst har jag saknat både gudstjänster och husförsamling under corona-tiden, men samtidigt har det smugit in en viss bekvämlighet. Jag har helt enkelt vant mig vid att inte gå till kyrkan på söndagen och att inte samlas med husförsamlingen på onsdagskvällen. Det är ju lite bekvämare att bara sätta på datorn och följa med online. Och vi människor vill ju gärna att det ska vara bekvämt, eller hur?

Även i söndags kändes det segt att gå iväg till kyrkan på eftermiddagen (vår församling samlas kl. 16 i Råslättskyrkan). Jag var lite frestad att sätta på datorn istället, men kom iväg i alla fall. När jag mötte församlingen, sjung lovsångerna, lyssnade till predikan, bad och delade brödet och vinet tillsammans med bröder och systrar kände jag att det här är viktigt. Det är viktigt med goda vanor. Den kristna tron och det kristna livet bärs av goda praktiker och goda vanor. Att mötas i en husförsamling eller hemgrupp och att fira gudstjänst hör till dessa goda vanor. Jag behöver få ordning på detta igen. Det går inte av sig självt. 

Vi får ju inte precis stöd från vår kultur när det gäller att gå på gudstjänst eller husförsamling, snarare tvärtom. I fredagens Dagen skrev Joel Halldorf en intressant ledare om att det anses allt mer udda att gå i kyrkan. Jag citerar från artikeln: 

Bokpresentation: Vi planterar nya församlingar

Det är en speciell glädje när man går i mål med ett projekt som man jobbat med under lång tid. Den känslan fick jag uppleva i tisdags förra veckan när vi hade bokrelease för den nya boken Vi planterar nya församlingar - 12 berättelser från hela Sverige. 

Vi har länge pratat om att det behövs fler böcker på svenska om att plantera nya församlingar. Helst ska det vara böcker som är skrivna av personer som bor i Sverige och utgår ifrån den svenska kontexten. Visst är det viktigt att få input från den internationella scenen och det finns mycket bra litteratur på engelska, men vi behöver också producera egen litteratur som visar hur principerna kan tillämpas i vår kulturella kontext. 

För ett år sedan föddes idén att samla berättelser om hur nya församlingar vuxit fram i Sverige på 2000-talet. Initiativet kom från Vidares arbetsgrupp för litteratur, som består av mig, Peter Svanberg och Julia Wellstam. Vi tre är också redaktörer för boken. Tanken var att samla berättelser om nya församlingar från hela landet och från många olika samfund (nätverket Vidare består av 10 olika samfund och missionsorganisationer som planterar församlingar i Sverige). Dessutom ville vi att flera olika församlingsmodeller och arbetssätt skulle vara representerade. Det här skulle vara en bred bok som många kan få glädje av. 

Nu finns boken i bokhandeln och jag är mycket nöjd med resultatet. Vi har samlat tolv inspirerande och lärorika berättelser, skrivna av personer som själv har varit med och planterat församlingarna. Därav titeln Vi planterar nya församlingar. I boken kan du läsa om Frälsningsarmén i Strängnäs, Nygårdskyrkan i Skäggetorp, Linköping, Eklesia husförsamlingsnätverk i Örebro, Umeå Vineyard, Home Church i Karlstad, Kärrtorpskyrkan i Stockholm, Tjugofyrakyrkan i Flemmingsberg, VOIS i Norrköping, Borås Cafékyrka, G2 i Helsingborg och Malmö huskyrka. Berättelsen från Malmö handlar om en församlingsplantering som fick läggas ner efter tio år och om hur man avslutar på ett bra sätt. Vi tycker att det är viktigt att boken är ärlig och visar på alla de utmaningar och svårigheter som finns i en församlingsplantering. Det blir inte alltid som man drömmer om och hoppas på. Därför ville vi att ett kapitel skulle handla om en nedlagd församlingsplantering. Det viktigaste skälet att plantera nya församlingar är att nå nya människor med evangeliet och därför innehåller nästan alla kapitel ett vittnesbörd från någon som kommit till tro i den planteringen.