Att bygga Guds hus

Profeten Haggaj har ett budskap till vår tid!

När judarna år 538 f.Kr återvände till Jerusalem efter fångenskapen i Babylonien började de genast att bygga upp templet igen. Arbetet gick bra i början och grunden blev lagd, men sen kom det av sig och och arbetet låg nere i ungefär femton år. Då uppträdde profeten Haggaj i Jerusalem. Året var 520 f.Kr och hans budskap var att nu måste folket bygga färdigt Guds hus. De hade blivit mer intresserade av att bygga fina hus till sig själva, än att bygga upp Guds hus. Det kritiserade Haggaj. Så här står det skrivet:

"Därför har Herrens ord kommit genom profeten Haggaj: Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan dettahus ligger i ruiner?" och "Ni strävar efter mycket, men får litet. Skörden ni bärgar blåser jag på. Varför? säger Herren Sebaot. Därför att mitt hus ligger i ruiner, medan ni har brått med era egna" (Hagg 1:3-4, 9). 

Profetens budskap fick avsedd verkan och fyra år senare stod templet färdigt och blev invigt. Man kan läsa om dessa händelser i Esra 1-6. 

Jag tror att Haggaj har ett budskap även till vår tid. Vi bygger inte tempel med stenar och murbruk. Gud bor inte längre i sådana byggnader. I vår tid är det församlingen som är Guds hus och vi är levande stenar i hans tempelbygge. Gud bor mitt ibland oss, mitt i den kristna gemenskapen. Det är församlingen som är templet. 

"Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud" (Ef 2:20-22). "När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge" (1 Petr 2:4-5a).

Precis som på Haggajs tid är det ett stort problem i vår tid att Guds folk håller på att bygga på sina egna hus, istället för att vara med och bygga på Guds hus. Av olika skäl tappar man intresset för och överlåtelsen till församlingen och då blir det andra saker som tar överhanden; karriären, fritidsintressen, nöjen, idrotten eller den egna villan. Det blir det man tänker på och drömmer om och det blir där man satsar sin tid och sina pengar. Känner du igen det?

Jag är övertygad om att det viktigaste för Sverige idag är att vi får levande dynamiska församlingar i varje stad och i varje samhälle. Överallt behöver det byggas gemenskaper (tempel), som Gud kan fylla med sin kraft och sin kärlek, så att det flödar över till människor runtomkring. Gamla församlingar behöver förnyas och nya församlingar behöver planteras. För att det ska kunna ske måste det finnas människor som inte bara bygger på sina egna hus, utan bestämmer sig för att göra byggandet av Guds hus till det viktigaste i deras liv. Liksom på Haggajs tid söker Gud människor som vill vara med och bygga. Vill du vara med?

Uppdatering 23/1. För att undvika missförstånd länkar jag till några av mina tidigare texter om församlingen som en gemenskap där man delar livet med varandra:
Vad är en församling?
Församlingens DNA
Framtidens kyrka finns i Apg 2
Leva i gemenskap - tio praktiska tips
Fyra bibliska motiv i vår gemenskap, del 1, del 2

Jaktlund bloggar om varför vi går till kyrkan.

Uppdatering 18/2: Håkan Arenius skriver en artikel om olika sorters gudstjänstlokaler. Det kan vara viktigt att komma ihåg att särskilda byggnader för gudstjänster inte existerade i de kristna församlingarna på nya testamentets tid. 

Idag firar vi anabaptismens födelsedag

Den 21 januari 1525 föddes den anabaptistiska rörelsen. Idag är det 487 år sedan. Den dagen var en liten grupp lärjungar samlade i ett hem i Zürich. Där tog man det avgörande steget att döpa dem som bekände tro på Jesus och ville följa honom. Den anabaptistiska rörelsen hade därmed sett dagens ljus. Till minne av denna händelse presenterar jag idag en film, som berättar om anabaptismen i tre korta avsnitt.

Uppdatering: Filmerna har tagits bort från Youtube. 

Jag har skrivit om dessa händelser i följande inlägg:

Conrad Grebel och anabaptismens födelse
Felix Mantz - pionjären som blev dränkt
Michael Sattler, del 1
Michael Sattler, del 2: Schleitheimbekännelsen
Michael Sattler, del 3: Rättegång och avrättning

Filmklippen i programmet är hämtade från långfilmen The Radicals.

Vi behöver goda ledare

Det är återigen dags för Global Leadership Summit. Den återkommande internationella ledarkonferensen, som har sitt ursprung i församlingen Willow Creek i Chicago. I Sverige är det Göteborg och Stockholm som är samlingsplatser för årets konferens med temat Mod att leda. 

En av talarna är TV-chefen Eva Hamilton, som blev utsedd till Årets ledare 2009. I en intervju i Dagen säger hon bland annat: "En god ledare bör alltid söka motstånd i argumentationen. Gör man inte det kommer organisationen att stelna och ledaren bli alltför dominant. Man får inte skrämma sina medarbetare till tystnad." Det tycker jag är kloka ord, som gäller även i en församling.

I en annan artikel intervjuas Josefin Arenius om ledarskap. Hon säger så många kloka och viktiga saker att jag helst skulle vilja citera hela artikeln. Hon talar om behovet av tydligt ledarskap och vikten av att ledarskapet är präglat av ödmjukhet, lyssnande, tydlighet, analysförmåga och driv. "Alla sammanhang jag varit med i har drivits av någon med en tydlig vision som man velat dela. Utan en sådan faller det", säger hon. Josefin Arenius betonar också vikten av ledarutbildning i pastorsutbildningen. Det är också något som finns med i den nya pastorsutbildningen ALT. 


Jag tror att det är viktigt med ledarträning. Även om man har en ledargåva fungerar det inte automatiskt, utan man behöver också tränas både praktiskt och teoretiskt för att fungera bra som ledare. Det finns många böcker i ämnet. Här presenterar jag två av mina favoriter: 

Hit the Ground Kneeling - Seeing Servant Leadership Differently av Stephen Cottrel (80 sidor).

Servant Leadership for Slow Learners av J. David Lundy (240 sidor). 


Det är två mycket läsvärda och bra böcker. Jag rekommenderar dem till alla som på något sätt står i ett kristet ledarskap. 


Mariannelunds folkhögskola erbjuder kortkurser i kristet ledarskap. Det kan vara inspirerande att åka på stora konferenser. Det kan vara minst lika givande att åka på mindre kurser och fördjupa sig i något ämne tillsammans med en mindre grupp ledare från olika sammanhang. Under vårterminen 2012 arrangerar vi två kortkurser i Mariannelund:

Teamledarskap och konflikthantering den 27-28 jan.

Församlingsbygge för tillväxt den 23-24 mars.


Jag är ansvarig lärare för båda kurserna. 


Dagen berättar även att det nya samfundet Gemensam Framtid nu söker ledare och personal för den nya organisationen. Församlingar och missionsrörelser i Sverige behöver goda ledare. Låt oss be och arbeta för att vi ska få många goda ledare. Jag hoppas och tror att Global Leadership Summit kan bidra till detta.


Uppdatering: Dagens rapport från konferensen finns här.

Gamla testamentets kanon

Frågan om vilka böcker som ingår i Gamla Testamentet

En av de frågor som aktualiserats i samtalet om bibelsynen är vilka böcker som ska vara med i Bibeln och varför. Mikael Karendal har skrivit mycket bra om detta här. Han skriver ganska kort om Gamla testamentets kanon och koncentrerar sig istället på Nya testamentet. Därför publicerar jag här en text om Gamla testamentets kanon som jag skrev för några år sedan. Texten bygger helt på artikeln Canon of the Old Testament i The International Standard Bible Encyclopedia (1979). 

Varför just dessa 39 böcker?

Gamla Testamentet innehåller 39 böcker. Varför räknas just dessa böcker som kanoniska (kanonisk = normerande, rättesnöre)? Varför utesluts andra böcker? Hur är det t.ex. med apokryferna? GT:s apokryfer finns ju ofta med i utgåvor av Bibel 2000.

För att svara på frågorna måste vi göra en historisk undersökning där många olika vittnen kommer till tals. Huvudlinjerna i utvecklingen är tydliga, även om det är många detaljer i den långa processen som är osäkra och oklara.

1. GT:s eget vittnesbörd

Gamla Testamentets böcker skrevs och accepterades som kanoniska under en lång tidsperiod, mer än 1000 år (jag utgår från en konservativ datering). Redan i GT ser man att processen är igång. Moses skriver ner lagen och överlämnar den till folket som ett auktoritativt vittnesbörd (5 Mos 31:9-13, 24-26). Josua får befallningen att i allt hålla sig till Mose lag (Jos 1:7-8). Psalmisten prisar den salig som håller sig till Guds skrivna lag (Ps 1:1-3). Hela Psalm 119 är en hyllning till Guds skrivna ord. Lagbokens betydelse och auktoritet framkommer tydligt i berättelserna om kung Josia (2 Kung 22:8-19) och Nehemja (Neh 8:5-10). Sak 7:12 och Dan 9:2 talar också om att Herren talar genom profeternas skrifter. Sak 7:12 är den klassiska texten i GT för Andens inspiration av profeterna. GT självt visar alltså att processen pågår, att Moseböckerna tidigt fick kanonisk status, att även profeternas skrifter räknades som Herrens ord, men det säger inget om när processen avslutas och hur gränserna sätts.

2. Septuaginta

Septuaginta är en grekisk översättning av GT som gjordes ca 250-150 f.Kr i Alexandria. Septuaginta var det GT som lästes i de grekisktalande kristna församlingarna runt Medelhavet. De manuskript av Septuaginta vi har idag är från 350 e.Kr. och senare och de innehåller många apokryfiska böcker (varierande i antal och titlar mellan olika manuskript). Det finns inga klara bevis för att apokryfiska böcker ingick i den ursprungliga grekiska översättningen. Det är tvärtom flera saker som talar för att man även i Alexandria höll fast vid samma kanoniska böcker som judarna i den övriga världen. Protestantiska kyrkor anser att de apokryfiska böckerna inte ska vara med i kanon eftersom det inte finns några klara bevis för att judarna vid någon tidpunkt någonstans räknat dem som kanoniska.

3. Judendomen vid tiden runt Jesu födelse

Under århundradena före Jesu födelse utkristalliserades de 39 böcker vi har idag som de av judarna accepterade. Det blev den allmänna uppfattningen att den profetiska inspirationen upphörde med profeten Malaki och att de böcker som skrivits senare (dvs apokryferna) inte har samma gudomliga auktoritet och inspiration. En mängd judiska vittnesbörd runt tiden för Jesu födelse pekar på att samma 39 böcker räknades som Guds skrivna ord.

4. Nya Testamentets vittnesbörd

Det viktigaste vittnesbördet om Gamla Testamentets kanon har vi i Nya Testamentet. En mängd uttryck visar att vi vid Jesu tid har en samling av heliga judiska skrifter som är klart avgränsade från andra böcker: ”Skriften” (Joh 10:35, 19:36, 2 Pet 1:20), ”Skrifterna” (Matt 22:29, Apg 18:24), ”De heliga skrifterna (Rom 1:2, 2 Tim 3:15), ”Lagen” (Joh 10:34-35, Joh 15:25, 1 Kor 14:21), ”Lagen och profeterna” (Matt 5:17, 7:12, 22:40, Luk 16:16, 24:44, Apg 13:15, 28:23).

Det är också av betydelse att NT citerar nästan alla GT:s böcker som Guds skrivna och inspirerade ord, men inte en enda av de apokryfiska böckerna .

5. Den kristna kyrkan

I den kristna kyrkan var situationen länge ganska oklar om vilka böcker som skulle ingå i GT. I den östliga delen av kristenheten räknades i regel de 39 böcker vi har idag och apokryferna räknades inte som kanoniska. I den västliga delen av kristenheten hade apokryferna en betydligt högre ställning och användes betydligt mer i gudstjänster och predikningar. När man teologiskt skulle definiera vilka böcker som ingick i GT valde de flesta samma 39 böcker som i öst, men i praktiken fick apokryferna en oklar mellanställning. Augustinus pläderade på 400-talet för att även apokryferna skulle ingå i GT och öppnade vägen för att de skulle accepteras som kanoniska av den katolska kyrkan. Men även Augustinus gjorde en åtskillnad mellan de 39 kanoniska böckerna och de apokryfiska som inte hade samma tillförlitlighet och auktoritet.

Idag accepterar den katolska kyrkan ett flertal apokryfiska böcker som ingående i den heliga Skrift. Den evangelikala protestantiska kristenheten håller fast vid den judiska kanon omfattande våra 39 böcker. Man anser dock att GT:s apokryfiska böcker har stort historiskt värde och kan läsas som uppbygglig litteratur, men de ska inte betraktas som Guds ord. Därför tycker jag att de ska tryckas separat och inte i Bibeln. 

Bibeln, traditionen och kanon

Förra veckans inlägg om evangelikal bibelsyn har lästs av många. Det gav också upphov till ett intressant samtal med Annika Spalde i kommentarsfältet. Det är tydligt att många tycker att frågan om bibelsynen är viktig och att den ger upphov till flera viktiga följdfrågor. I kommentarerna till inlägget handlade det om hur vi vet vilka böcker som ska vara med i Bibeln (frågan om kanon), om förhållandet mellan Bibeln och traditionen, om bibeltolkningsprinciper och om frågan om skapelsetron och evolutionen. Alla frågorna är viktiga och jag ska försöka att följa upp dem på bloggen. Idag vill jag ge jag tipsa om vad andra har skrivit.

Mikael Karendal har skrivit tre långa inlägg om Skriften och traditionen. De är mycket välskrivna och intressanta och jag delar helt Karendals synsätt. Han förklarar det evangelikala perspektivet på ett bra och tydligt sätt. Del 1 och 3 handlar om vad traditionen är och hur man ska se på förhållandet mellan Bibeln och traditionen. Del 2 handlar om kanonprocessen för både Gamla och Nya testamentet. Det är mycket läsvärda artiklar. Jag konstaterar med glädje att Mikael Karendal är en pingstpastor som ser pingstteologin som en gren inom den evangelikala teologin. Det gör jag också. När vi år 2000 formulerade vår teologiska policy på Mariannelunds folkhögskola beskrev vi vår teologi som evangelikal, pentekostal och baptistisk. För mig var det en självklarhet att räkna in pingstväckelsen i den evangelikala familjen, men jag förstod snabbt att det var kontroversiellt. Jag är glad att jag har hittat en meningsfrände. 

Karendals texter finns här:

Skrift och tradition - 1
Skrift och tradition - 2
Skrift och tradition - 3

Bengt Malmgren är katolik och har skrivit tre intressanta inlägg om Bibelsyn och tradition. De är delvis skrivna i dialog med Karendals texter. Vill man få del av ett katolskt perspektiv får man mycket matnyttigt här: 

del 1, 2, 3.

Det är roligt att läsa dialogen mellan Malmgren och Karendal eftersom den förs med respekt och ödmjukhet. Det kan man tyvärr inte säga om alla som kommenterar inläggen på bloggarna. Ibland blir tonen lite väl hård och man talar förbi varandra utan att lyssna eller ens vilja förstå. Det är nyttigt och lärorikt att samtala med dem som har en annan uppfattning än man själv. Det lär man sig mycket på. Och ibland kanske man till och med förstår att man har fel och måste ändra sig.

Låt henne stanna!

Idag är det dags att kommentera den svenska flyktingpolitiken igen. Förra veckan intervjuades Migrationsverkets chefsjurist Mikael Ribbenvik. Han tycker att flyktingdebatten är snedvriden och att Sverige trots allt gör bra ifrån sig när det gäller att ta emot flyktingar. Det beror förstås på från vilket håll man ser det. Jämfört med en del andra EU-länder har Sverige en ganska generös flyktingpolitik, men om man ser det ur flyktingarnas situation är den ofta hård och obegriplig. En av dem som kämpar hårt för en generösare flyktingpolitik och för enskilda flyktingars situation är pastorn Bengt Sjöberg. Han ger Ribbenvik svar på tal och visar den andra sidan av saken i en insändare: Ribbenvik ger fel bild av flyktingsituationen. Bengt skriver också mycket om flyktingfrågor på sin blogg. Den rekommenderas varmt. 

Problemet illustreras i Dagen idag genom den skakande berättelsen om den pakistanska kvinna som blivit kristen och döpt i Pakistan och nu hotas av utvisning eftersom Migrationsverket tvivlar på djupet i hennes tro. Vi anar vad som väntar henne om hon sänds tillbaka till Pakistan. Berättelsen om dödsdömda fembarnsmamman Asia Bibi som sitter i fängelse för sin tro på Jesus talar sitt tydliga språk. 


Nu vädjar jag och många andra till regeringen och Migrationsverket om att människor som förföljs för sin tro ska få stanna i Sverige. Jag vill ha en generösare flyktingpolitik. 

Bokpresentation: Forskningsfusket

Mitt första blogginlägg 2012 blir en bokpresentation. Under julhelgen har jag läst Ralf Sundbergs bok Forskningsfusket - så blir du lurad av kost- och läkemedelsindustrin. Det är en omskakande och upprörande bok.

Ralf Sundberg är en läkare, oberoende forskare, docent och kirurg bosatt i Malmö. Boken handlar om fusket bakom folkhälsans myter. Vilka är då folkhälsans myter. Ja, det är tex att det inte är nyttigt att äta naturligt mättat fett, att man blir fet av fet mat och att kolesterol är farligt för hjärtat. 

Detta har vi alla fått lära oss genom myndigheternas propaganda, och det har presenterats som att det bygger på en vetenskaplig grund. Ralf Sundberg visar på ett övertygande sätt att så inte är fallet. "För att förstå varför myterna har fått ett så kraftigt genomslag och blivit så seglivade måste man förstå vilka villkor som rådde i USA - och i Sverige - när dessa 'sanningar' etablerades", står det på bokens baksida. Sundberg avslöjar de ekonomiska och politiska drivkrafterna bakom myterna och det är en spännande, fascinerande och mycket upprörande läsning. 

På ett mycket grundligt sätt går författaren igenom historien från 1900-talets mitt fram till våra dagar. Han går igenom en rad vetenskapliga undersökningar och diskuterar deras resultat. Man lär sig mycket om vetenskaplig metodik och blir skakad av hur lätt det är att förvilla med statistik och blunda för uppenbara fakta när ekonomiska intressen finns med i bakgrunden. Det som presenteras som vetenskapligt bevisat är ibland inte alls så sant som man förvillas att tro. Boken är dessutom skriven på ett begripligt och underhållande sätt. Även om den kräver en del tankearbete av läsaren är den mycket läsvärd även för den som inte är fackman på området. Jag rekommenderar den varmt! Den kan beställas på adlibris eller bokus.

Ralf Sundberg rekommenderar LCHF-kost, dvs att man äter lite kolhydrater och mycket fett (naturligt fett). LCHF betyder Low Carb High Fat. Jag och min fru har ätit så i ett år nu och vi mår mycket bra av det. Om du vill veta mer om LCHF rekommenderar jag att du går till Andreas Eenfeldts blogg Kostdoktorn eller läser hans utmärkta bok Matrevolutionen (även bokus). Den presenterade jag för övrigt i ett tidigare blogginlägg som du finner här.

Ett par exempel på tvivelaktig hänvisning till forskning finns här: Aftonbladet, SVD,