Inspireras och utmanas av anabaptismen

Kyrkohistoria är viktigt! För den som vill bygga en trogen och relevant kyrka i vår tid är det viktigt att veta hur det har varit tidigare. Det finns dåliga exempel att ta varning av och goda exempel att inspireras av. Anabaptismen är en relativt okänd rörelse från 1500-talet som länge varit min främsta inspirationskälla och en viktig förebild för mig, när det gäller att följa Jesus, leva i kärlek och gemenskap och bygga församlingar. En av mina tankar med Barnabasbloggen är att berätta om den anabaptistiska rörelsen; människorna, händelserna och tankarna. Medan jag förbereder detta kan jag tipsa om några andra som skriver om anabaptismen.

Greg Boyd skriver på sin blogg om varför han tror att anabaptismen behöver bli känd bland kristna i vår tid. Det är en mycket läsvärd artikel med rubriken: A Word to My Mennonite Friends (mennoniterna är anabaptismens historiska arvtagare). Här följer två korta citat:

Millions of people are abandoning the Christendom paradigm of the traditional Christian faith in order to become more authentic followers of Jesus. From the Emergent Church movement to the Urban Monastic Movement to a thousand other independent groups and movements, people are waking up to the truth that the Kingdom of God looks like Jesus and that the heart of Christianity is simply imitating him.

The only tradition that embodies what this rising breed of Kingdom radicals is looking for is the Anabaptist tradition (which the Mennonites are heir to).

Peringe Pihlström skriver mycket om anabaptismen på sin hemsida Dreems.

Här kan jag också bjuda på några länkar till bra texter:

Tro och liv inom anabaptismen av Jan Edström

Anabaptistisk församlingssyn och Anabaptismens historia och huvuddrag av Per-Axel Sverker

För den som vill läsa mer har jag många boktips. Här är några av mina favoriter.

The Anabaptist Story, William R. Estep

Anabaptist History and Theology, C. Arnold Snyder

Anabaptist Portraits, John Allen Moore

An Introduction to Mennonite History, Cornelius J. Dyck

Och så tre kanonböcker som berättar om kyrkans historia ur ett underifrånperspektiv, där givetvis även anabaptismen presenteras.

The Pilgrim Church, E.H. Broadbent

Radical Faith - An Alternative History of the Christian Church, John Driver

The Believers' Church - The History and Character of Radical Protestantism, Donald F. Durnbaugh

Så varför inte använda sommaren till att lära sig mer om anabaptismen. Det kan bli en större välsignelse än du anar.

Jesus i Kina

På MXp hittade jag den här länken till den sevärda videoserien JESUS IN CHINA. Reportern Evan Osnos på Chicago Tribune - i samarbete med FRONTLINE/World - låter oss möta kristna i dagens Kina och berättar om hur kyrkans situation i Kina förändras och hur samhället förändras genom att kyrkan växer och blir mer synlig.

Vi kan lära oss mycket av våra bröder och systrar i det stora landet i öst. De har haft en fantastisk tillväxt som underjordisk husförsamlingsrörelse sen det kommunistiska maktövertagandet i mitten av 1900-talet. I boken The Forgotten Ways använder Alan Hirsch den underjordiska kinesiska kyrkan som modell för hur vi kan bli en apostolisk Jesusrörelse som når västvärlden med evangeliet.

Anden och den inre törsten

I vår tid finns det ett sökande efter en andlig verklighet. Många människor vill ha något som fungerar i vardagen, som ger kraft och gudsnärvaro och som släcker den inre törsten. Den kristna tron handlar om andlig verklighet. Den handlar inte bara om att tro på en Gud som har skapat allting. Den handlar inte bara om att tro på Jesus Kristus som levde här på jorden för två tusen år sedan, dog på ett kors och uppstod på tredje dagen. Kristendom handlar inte bara om att gå till kyrkan eller följa vissa levnadsregler. Levande kristendom är mycket mer: det är andlig verklighet som fungerar i vardagen, det är kraft och Gudsnärvaro, det är levande vatten som släcker den inre törsten. Jag är övertygad om att endast den församling som har en djup och äkta andlighet kan nå ut och beröra människor i vår tid.

Vi säger ofta att vi vill ha en kyrka som liknar den som vi läser om i Apostlagärningarna. Men om vi vill ha det kan vi inte hoppa över Pingsten. Det är Andens utgjutande på Pingstdagen som skapar förutsättningarna för det församlingsliv och den växande missionsrörelse vi läser om i Lukas' berättelse.

Jesus talar om Anden i Joh 7:37-39.

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger." Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Johannes skriver att Anden ännu inte hade kommit eftersom Jesus inte hade blivit förhärligad. Först skulle Jesus dö, uppstå och fara upp till himlen, sen skulle Anden komma och utgjutas över lärjungarna. Vi vet att det hände på Pingstdagen en tid senare.

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. (Apg 2:1-4)

Hur styr Gud sin församling? del 3: ett tjänande ledarskap utan hierarki

Mina tidigare inlägg om hur Gud styr församlingen har tagit upp gemensamt beslutsfattande och kollektivt ledarskap. Dessa inlägg har gett upphov till ett långt samtal och många kommentarer. Ett tack till alla som deltagit. Det blev faktiskt ett nytt rekord på antalet kommentarer för ett inlägg på min blogg!

På andra bloggar samtalas det också om dessa frågor. John van Dinther skriver om ledarskap på sin blogg. Det gör även Joachim Elsander på Kolportören. Norske Are Karlsen presenterar sin vision om självständiga husförsamlingar i inlägget no name, no leader. Hans landsman Sjur Jansen argumenterar för samma sak på sin blogg och sin hemsida. Dag Selander på Mxp diskuterar också den autonoma husförsamlingen i flera inlägg. Paul Scanlon som talade på Nyhem och intervjuas i Dagen har en helt annan syn på ledarskap och hur församlingen ska byggas. Det är lätt att känna sig förvirrad av alla olika uppfattningar om ledarskap och församlingstrukturer.

Jag har i tidigare inlägg skrivit om liknande frågor även under rubrikerna Vad är en församling? Församlingen genom tre linser och Församlingens DNA.

I detta tredje inlägg i serien om hur Gud styr sin församling vill jag framhålla två viktiga saker utifrån Jesu undervisning i Matt 23:1-12. Texten är som följer:

Sedan talade Jesus till folket och sina lärjungar och sade: "De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem. Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem. De skaffar sig breda böneremsor och stora manteltofsar. De tycker om att ha hedersplatsen på gästabuden och sitta främst i synagogan, och de vill bli hälsade på torgen och kallas rabbi av alla människor.

Men ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen. Inte heller skall ni låta er kallas lärare, ty en är er lärare, Kristus.
Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

1. "en är er läromästare, och ni är alla bröder"

Det första jag vill peka på är att Jesus väldigt tydligt säger att alla lärjungarna är på samma nivå. Ingen står över de andra (lägg märke till att han inte talar endast till de tolv), ingen är fader, mästare eller lärare/ledare för de andra. Jag drar tre slutsatser av detta.

• Den första är att det inte ska finnas någon hierarki bland Jesu lärjungar och därför inga hierarkiska strukturer i kyrkan. "Ni är alla bröder", säger Jesus. Ingen är över eller under någon annan.

• Den andra är att inga titlar är tillåtna bland Jesu lärjungar. Vi ska inte tilltala ledare med titlar och säga: "Fader Anders" eller "Pastor Olof". Jesus jämför med de skriftlärda och fariseerna som gärna vill få uppmärksamhet, beröm och tilltalas med "rabbi". Det är lätt att använda sin ledarroll för att söka bekräftelse och status, och Jesus vill verkligen förhindra detta. Därför ger han ett förbud mot titlar. I den tidiga pingstväckelsen tog man mycket allvarligt på detta och kallade varandra för broder eller syster. Numera har det blivit vanligt att använda titeln Pastor framför sitt namn i en del pingst-karismatiska sammanhang. Att acceptera detta står i strid med vad Jesus säger och skapar en felaktig syn på ledare.

• I förlängningen innebär detta för det tredje att man bör ta avstånd från allt som markerar åtskillnad mellan pastorer/ledare och andra medlemmar i Kristi kropp. Min slutsats är att vi inte ska ha några ämbetsdräkter, prästkragar, pastorsskjortor eller annat liknande.
  

2. "den som är störst bland er skall vara de andras tjänare"

När detta är sagt måste det också sägas att det behövs ledare i församlingen. Därav kommer min andra punkt från texten: Jesus är inte emot att det finns ledarfunktioner, men han ger tydliga instruktioner om att ledare ska ödmjuka sig och vara tjänare. En del menar att vi inte alls ska tala om ledare i kyrkan utan bara tala om tjänare och tjänstegåvor. Det finns en poäng med detta, men jag anser att vi kan använda ordet ledare om vi fyller det med ett bibliskt innehåll. Trots allt använder ju Nya testamentet olika ord för ledare när det talar om olika tjänster i församlingen (se t.ex Apg 20:28, Rom 12:8, 1 Kor 12:28, Fil 1:1, 1 Thess 5:12-13, 1 Tim 3:1, 5, Tit 1:7, Hebr 13:7, 17). Men det är viktigt att betona att ledarna inte ska vara herrar över församlingen, utan dess tjänare, som leder genom att vara föredömen och ge undervisning. Det handlar om ett tjänande ledarskap. Petrus ger en bra beskrivning av detta i 1 Petr 5:2-3. Han skriver:
Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er och vaka över den, inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden.

Det är viktigt att förstå att ledarskap i församlingen inte är ett ämbete utan en funktion. Det finns många olika tjänstegåvor och ledarfunktioner i Kristi kropp. Det finns apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Det finns både informella ledare och ledare som är erkända och avskilda som äldste eller medhjälpare (eller församlingsledare, föreståndare, församlingstjänare, pastorer, diakoner eller vad ni kallar dem i er församling). Men för alla dessa olika tjänstegåvor och funktioner gäller Jesu ord i Matt 23. Alltså att:

• man ska leva som man lär


• man ska inte lägga tunga bördor på människor


• man ska inte söka uppmärksamhet och beröm från människor


• man ska inte skylta med sin andlighet


• man ska inte acceptera att bli tilltalad med titlar (eller särbehandlas på annat sätt)
  
• man ska ödmjuka sig och vara de andras tjänare

Jesus ger oss ett tjänande ledarskap utan hierarki!

Paul Scanlon, växande församlingar och demokrati

I veckan har jag varit på konferens i Nyhem och bl.a. lyssnat på Paul Scanlon. Han berättade om hur han varit med och förändrat sin församling i Bradford (England) från att vara en inåtvänd gemenskap till att bli en utåtriktad rörelse som når ut i samhället och växer genom att nya människor kommer till tro på Jesus. Dagen intervjuar Paul Scanlon här. Det är en inspirerande och utmanande berättelse och framför allt en påminnelse om att församlingen måste ha missionsuppraget i centrum.

Samtidigt väcker Paul Scanlon en hel del frågor. Här gäller (som alltid) att pröva allt, och ta vara på det som är bra. Min största invändning gäller hans syn på ledarskap och demokrati. Han tycks hämta idéer mer ur företagsvärlden än ur Bibeln och verkar ibland ha en svag biblisk grund för det han säger (detta är mitt personliga intryck). Jag har tidigare här på Barnabasbloggen presenterat den bibliska grunden för kollektivt ledarskap och gemensamt beslutsfattande i församlingen. Dessa inlägg fungerar bra som en kommentar till Paul Scanlons undervisning. Mikael Kindbom skriver om dessa frågor i Dagen den 24 juni.

På tisdagens pastorseminarium fick Paul Scanlon en direkt fråga om han trodde det var möjligt att förnya och förändra en församling som har ett demokratiskt styrelsesätt. Han svarade med ett kategoriskt nej. Detta bekräftas också tydligt i Dagens intervju. Här tror jag att Paul Scanlon har fel och att hans uppfattning präglas alltför mycket av det hierarkiska sammanhang han kommer från, hans erfarenheter av motstånd i församlingen och hans negativa syn på människors villighet att förändras.

Som motpol till detta vill jag presentera den färska boken Växande församlingar i Sverige. I den presenterar Klas Erikson och Cathrine Nygren femton av de mest växande församlingarna i Sverige. De finns i olika delar av Sverige och i olika samfund och rörelser, men har det gemensamt att de har ett tydligt fokus på missionsuppdraget och att de genomgått en radikal förnyelse.

"Nästan alla församlingarna har stått inför ett tydligt vägskäl där man har valt mellan att låta allt vara som förut, lägga ner församlingen eller bestämma sig för att göra något nytt. Alla har i det här läget valt att göra någon form av uppbrott och omstart."

Författarna skriver:

"Vår slutsats är att dessa vägskäl alltid föregås av smärta och svårigheter men att de inte alltid måste vara förknippade med konflikter. I några fall har beslut i vägskälet skett i stor enighet och i demokratisk ordning, medan scenariot i några fall varit mer tumultartat. "

Det är min övertygelse att församlingar i Sverige behöver förnyas och förändras för att kunna nå ut till vår tids människor med budskapet om Jesus Kristus och Guds rike. Låt oss inspireras av Paul Scanlon och församlingen i Bradford. Läs boken om växande församlingar i Sverige och lär av dem.

Hur styr Gud sin församling? del 2: kollektivt ledarskap

Mitt förra inlägg om hur Gud styr sin församling har framkallat några intressanta kommentarer. Jag följer upp samtalet med att skriva lite mer om ledarskap i församlingen. Det kanske kan bli en serie.

Det finns många olika sätt att organisera ledarskapet i den lokala församlingen. Nya testamentet ger inte en helt tydlig bild av hur ledarskapet såg ut i församlingarna under det första århundradet och därför finns flera olika modeller. Texterna kan förstås på olika sätt och man kan dessutom ha olika uppfattning om i vilken utsträckning Nya testamentet ger oss en mönsterbild när det gäller ledarstrukturer.

Många förespråkar idag ett enmansledarskap med en stark ledare i församlingen. Denna syn är speciellt vanlig i en del karismatiska sammanhang som t.ex. Livets ord, trosrörelsen och den ny-apostoliska rörelsen.

Jag hör till dem som menar att Nya testamentet ger en mönsterbild för församlingen och att det finns vissa riktlinjer för församlingens ledarskap. En av dessa principer tror jag är att församlingen ska ledas av en ledargrupp. Det bör vara ett kollektivt ledarskap, ett teamledarskap.

Den bibliska grunden för teamledarskap

Alla församlingar vi lär känna i Nya testamentet leds av ett kollektivt ledarskap. I Jerusalem är det först de tolv apostlarna (Apg 6:1-6) och lite senare även de äldste (Apg 11:27-30, 15:4) som leder församlingen. I Antiokia var det en grupp profeter och lärare som ledde församlingen (Apg 13:1-3). Under den första missionsresan utsåg Paulus och Barnabas äldste (plural) i varje församling (Apg 14:23). Församlingen i Efesos leddes av en stor grupp som kallades både äldste (presbyteros, Apg 20:17), ledare (episkopos) och herdar (Apg 20:28). I Filipperbrevet 1:1 skriver Paulus till församlingen och nämner särskilt församlingsledarna (episkopos) i plural. Ingenstans i Nya testamentet ser vi något enmansledarskap. Församlingarna leds alltid av ett ledarteam. Ibland kan en person ha en mer framträdande roll på grund av sin erfarenhet eller sina gåvor (som t.ex. Petrus i apostlakretsen, Jakob i Jerusalem och Barnabas i Antiokia) men i grunden är ledarskapet gemensamt. Även i andra texter där ledarskapet bara nämns i förbifarten anar man ledargruppen (1 Kor 16:15-18, 1 Thess 5:12-13, Hebr 13:17, Jak 5:14). Enmansledarskap (en biskop eller föreståndare i varje församling) börjar växa fram runt år 100, men i Nya testamentet finns det inte.

Praktiska fördelar med ett kollektivt ledarskap

Den engelske pingstteologen David Petts nämner i sin utmärkta bok Body Builders - Gifts to make God's people grow följande sju praktiska fördelar med ett kollektivt ledarskap i den lokala församlingen.

• Olika gåvor kompletterar varandra - en person har inte alla gåvor i en ledargrupp kan ledarnas olika gåvor komplettera varandra.


• Trygghet och balans - ett kollektivt ledarskap ger en balanserad tjänst och hindrar en ensidig betoning.


• Variation i personlighetstyper - Det behövs olika personlighetstyper i ett ledarteam och människor relaterar bra till olika personer.


• Effektivitet - När flera jobbar tillsammans kan man få mer uträttat om det är bra organiserat.


• Delat ansvar - Ansvarsbördan att leda en församling är för stor för en person och det är bättre att bära den tillsammans


• Kontinuitet - Med enmansledarskap blir det ibland ett tomrum när ledaren flyttar. Med kollektivt ledarskap är det lättare att ha kontinuitet när någon lämnar.


• Gud får äran - Med enmansledarskap får lätt ledaren äran om kyrkan är framgångsrik. Med ett kollektivt ledarskap är det mer troligt att Gud får äran.

Så långt David Petts. Jag tycker att det ligger en del i det han säger, även om man förstås kan säga att bilden är förenklad. Petts menar också att det kan vara stor variation i hur man utformar ledarskapet och att det kan finnas olika ansvar och auktoritet inom ett ledarteam. Hans poäng, och min poäng i det här inlägget, är dock att ledarskapet i grunden är gemensamt och att det finns stora risker med ett starkt enmansledarskap. Tanken att församlingen ska ledas av en stark pastor/apostel som i princip fattar besluten själv tror jag är en feltolkning av den apostoliska tjänsten. Eddie Hyatt skriver om fem vanliga och populära missuppattningar av apostelns tjänst här .

Alan Hirsch har skrivit en artikel i Leadership Journal om de fem ledargåvorna i Ef 4:11. Den kan du läsa här. Här kan du följa diskussionen på hans blogg i samma ämne.

Jag fortsätter serien om hur Gud styr sin församling inom kort. Del 3 finns här och handlar om ett tjänande ledarskap.

Hur styr Gud sin församling? del 1: gemensamt beslutsfattande

Under några år har det pågått ett intressant samtal om ledarskap i församlingen. Hur ska församlingen styras och hur ska beslut fattas? Vilken roll ska ledarna ha? Under mina år i församlingsgrundande arbete och församlingstjänst har jag också själv brottats med frågorna om ledarskapsstrukturer. Oavsett var vi står är vi nog överens om att det är Gud som ska styra församlingen. Kristus är huvudet för kroppen och all ledning utgår från honom. Frågan är hur Gud styr församlingen. Gör han det genom ledaren (vare sig denne kallas pastor, apostel, föreståndare eller något annat) eller gör han det genom den samlade gemenskapen? Finns det någon biblisk modell för hur man fattar beslut i en lokal församling?
Jag menar att det gör det.

I Apostlagärningarna finner vi två exempel på beslutsfattande. Det första är Apg 6:1-6 där det handlar om att avskilja nya ledare. Här ser vi att hela församlingen samlas (alla lärjungarna, v2) att ledargruppen lägger fram ett förslag som accepteras av församlingen (v5). Att det inte är ledarna utan medlemmarna som väljer ut nya ledare efter vissa angivna kriterier (v5) och att apostlarna bekräftar församlingens beslut genom att lägga händerna på de föreslagna (v6). Vad vi ser är ett samspel mellan ledarna och församlingen i beslutsfattandet.

Det andra exemplet finner vi Apg 15. Det möte som det berättas om där brukar kallas för apostlamötet i Jerusalem. Det är enligt min mening en felaktig beteckning. Det handlar snarare om ett församlingsmöte. Vid det här tillfället handlar det om att avgöra en viktig missionsteologisk fråga. Även här samlas hela församlingen (v4). Ledarskapet (apostlar och äldste) samlas separat för att utreda frågan (v6). Sedan återsamlas hela församlingen för att ta ställning och fatta beslut (v22). När hela församlingen kommer överens kan man säga ”den helige Ande och vi har beslutat” (v28). Även här ser vi alltså att det är ett samspel mellan ledarskapet och församlingen när man ska förstå Guds vilja och fatta beslut.

En tredje text som spelar stor roll för att belysa frågan om beslutsfattande i församlingen är Matt 18:15-20, en av de två texter där Jesus nämner församlingen (den andra är Matt 16:18). Här talar Jesus om hur man ska gå tillväga när en broder faller i synd. Först skall man tala med honom i enrum. Vill han inte lyssna ska man tala med honom i vittnens närvaro. Vill han fortfarande inte lyssna ska man ta upp det inför församlingen. Lyssnar han inte till församlingen ska han betraktas som en hedning eller en tullindrivare (han ska alltså betraktas som en som står utanför församlingen). Av detta kan vi dra slutsatsen att det är den samlade församlingen (församlingsmötet) som fattar det avgörande beslutet när det gäller moraliska frågor och medlemsfrågor. Jesus fortsätter med att tala om lärjungarnas auktoritet att binda och lösa och lovar att vara mitt ibland dem när de samlas för att be och samtala. Jesu ord om församlingen i Matt 18 visar på den lokala församlingens ansvar och auktoritet i beslutsfattande och de har i frikyrkans historia tagits som grund för att fatta beslut gemensamt under bön och samtal.

Dessa tre texter visar oss tydligt på församlingsmötets bibliska grund. Gud styr församlingen genom den samlade gemenskapen. Det handlar om att medlemmar och ledare ber, samtalar och fattar beslut tillsammans i så stor enhet som möjligt. Det behövs givetvis ledare i församlingen, men observera att i Nya Testamentet handlar det alltid om ett kollektivt ledarskap med kompletterande gåvor, och inte om en person som styr församlingen. Petrus skriver till ledarna i en lokal församling: ”Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden” (1 Petr 5:3). Det behövs alltså ledare med olika gåvor, men det behövs också medlemmar som får säga sin mening och ge sitt bidrag, som får vara delaktiga och ansvariga, som får fråga och ifrågasätta. Det behövs en atmosfär där var och en har något att bidra med (1 Kor 14:26) och där alla är välkomna med sitt bidrag. När så är fallet kan ledare och medlemmar tillsammans förstå Guds vilja och utforma församlingens vision.

Hur styr Gud sin församling, del 2, handlar om kollektivt ledarskap och del 3 om ett tjänande ledarskap.