Fred genom Jesus

Under mitt besök på London Mennonite Center (LMC) blev jag påmind om hur centralt begreppet fred är i Nya testamentet. Det är lätt att missa för oss som läser en svensk bibel, eftersom hebreiskans shalom och grekiskans eirene översätts omväxlande med frid eller fred beroende på sammanhanget. Då är det bättre med engelskan som översätter med peace som omfattar både frid och fred.

Nästan alla brev i NT har hälsningen nåd och frid/fred till mottagarna. Det kan låta så här: "Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus." (Fil 1:2)

När Jesus föddes sjöng änglarna om fred på jorden: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." (Luk 2:14)

När Petrus talade hemma hos Cornelius sammanfattade han det hela så här: "Detta var ordet som Gud sände till israeliterna med budskapet om fred genom Jesus Kristus - han är allas herre." (Apg 10:36) Evangeliet är inte bara budskapet om nåd, det är också budskapet om frid/fred. Det handlar om frid/fred med Gud (Rom 5:1), frid/fred i relationer mellan människor (Ef 2:13-14, Rom 12:18) och frid/fred på jorden (Jes 2:4).

Jesajas profetia om fred på jorden har ofta inspirerat den kristna församlingen. Den beskriver tillståndet i det kommande Gudsriket. Jesaja skriver: "Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig" (Jes 2:4). I förvissningen om att det en gång ska bli en fullkomlig fred på jorden, ber vi redan nu att Guds rike ska komma och Guds vilja ska ske på jorden, såsom den sker i himlen. Därför är det också naturligt och viktigt att församlingen verkar för fred och rättvisa, och att "vapen görs om till jordbruksredskap". Det är en del av livet i Guds rike.

Faktum är att frid/fred är vår kallelse som kristna. "Gud har kallat er att leva i frid", (1 Kor 7:15). "Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp" (Kol 3:15). Det handlar inte om att undvika konflikter, utan om att hantera dem konstruktivt. Att leva i öppna, ärliga relationer och lösa konflikter på ett konstruktivt sätt är att leva i fred.

Tänk också på Jesusorden i Matt 5:9: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." På engelska är det översättningen mer korrekt: "Blessed are the peacemakers, for they will be called sons of God" (NIV). Det handlar inte bara om att hålla fred, utan om att lösa konflikter och skapa frid/fred.

I England hittade jag den utmärkta lilla skriften Becoming a Peace Church av Alan och Eleanor Kreider. En mycket utmanande och inspirerande bok om hur man kan leva i och verka för frid/fred i den lokala församlingen. Hela boken, och ett studiematerial baserat på den, kan laddas ner här.

På LMC träffade jag också på organisationen Christian Peacemaker Teams som hade en månadslång utbildning för nya medarbetare. De arbetar i konfliktområden för att skapa frid/fred mellan människor och folk. Tre svenskar var med på utbildningen. De har en blogg där du kan läsa om deras upplevelser och tankar.

Be a peacemaker!

Bunhill Fields och John Bunyan

Nu har jag varit i England några dagar. Jag har mött många människor och fått många nya tankar. Nya idéer till blogginlägg dyker upp hela tiden, men det är lite svårt att samla tankarna och få ner något. Det kommer nog så småningom. Idag fick jag några timmar för mig själv i London och passade på att besöka Bunhill Fields. Det är en begravningsplats lite norr om London city. Från slutet av 1600-talet till mitten av 1800-talet begravdes där sådana, som stod utanför den anglikanska kyrkan och därför inte fick begravas på anglikanska kyrkogårdar. Där finns en hel rad av kändisar begravna. Jag vandrade runt bland gravarna en stund och tänkte på det pris många av dessa fick betala för sin tro.

John Bunyans grav i Bunhill Fields

Jag stannade en stund vid John Bunyans grav och mediterade över hans livsöde. Han var en enkel baptistpredikant, som satt många år i fängelse och skrev flera böcker. Den mest kända är utan tvekan klassikern Kristens resa (Pilgrim's Progress). Det lär vara en av historiens mest lästa böcker. John Bunyan dog 1688. Ett år senare fick England, som första land i Europa, religionsfrihet (någorlunda i alla fall).

Sen gick jag förbi Smithfield Square där många protestanter brändes på bål på 1500-talet. En av dem var John Bradford. En minnestavla på väggen förkunnade: "John Rogers, John Bradford, John Philpot and other servants of God suffered death by fire in the faith of Christ in the years 1555, 1556, and 1557. The noble army of martyrs praise thee." Tjugo år senare (1575) brändes två anabaptister på bål på samma plats. De var flyktingar från Holland och de avrättades av protestanter. Deras namn var Jan Pieterss och Henrik Terwoort. För dem finns det inget minnesmärke, men berättelsen om dem finns här. Tänk vad många bröder och systrar som gått före och gett sina liv för tron på Jesus Kristus.

Det är sånt jag tänker på när jag vandrar på Londons gator

På väg till England

Imorgon börjar höstlovet och jag passar på att åka till England. När jag fyllde 50 i somras fick jag pengar från lite olika håll till denna studieresa som nu blir förverkligad. Ett stort tack till alla som bidragit! Om Gud vill så blir det så här:

Jag börjar med att flyga till Birmingham. Där ska jag till International Mission Center för att delta i Crucible. Det är en utbildning för församlingsplanterare som ordnas av Urban Expression med flera. Jag hoppas på att lära mig en del matnyttigt, knyta kontakter och få nya idéer och tankar för hur man kan utbilda församlingsplanterare i Sverige.

På söndag kväll tar jag tåget ner till London. Där ska jag bo på London Mennonite Center och träffa lite folk från The Anabaptist Network. Jag hoppas på många inspirerande och lärorika möten.

En av dem jag kommer att träffa i England är Sverigeaktuelle Stuart Murray. Vi ska planera lite inför Stuarts besök i Sverige och det som i alla fall jag räknar som ett par av höstens stora händelser. Jag tänker förstås på pionjärkonferensen på Kår 393 i Stockholm den 4-6 dec och träffen för det anabaptistiska nätverket på Betel folkhögskola den 4 dec. Du är välkommen att vara med!

Jag är tacksam om du vill be för mig och min familj under min resa. Be om beskydd och kraft för varje dag, och att jag ska vara lyhörd för vad Herren vill lära mig.

Lite av varje - lördagstankar

Det är lördagkväll och jag sitter hemma vid datorn och skriver. Jag har ett projekt på gång tillsammans med några lärarkollegor på Mariannelunds folkhögskola. Inom kort blir det offentligt. Då kommer jag att skriva om det här på Barnabasbloggen. Medan ni väntar kan jag bjuda på några intressanta länkar.

SEA

Svenska Evangeliska Alliansen är en organisation som står upp för evangelikal kristen tro i vårt land. Det behövs verkligen! På deras hemsida kan man hitta mycket intressant. I den senaste veckans nyhetsbrev skriver Olof Edsinger mycket bra om Kyrkans förhållningssätt till irrlära, del 1, del 2 har också kommit i min mail, men finns inte på hemsidan ännu.

Iran

I många länder som är stängda för evangeliet pågår starka väckelserörelser under ytan. Underjordiska husförsamlingar uppstår på många håll i den muslimska världen, inte minst i Iran där antalet Jesustroende växer snabbt. En av mina iranska vänner deltog för några veckor sedan i en konferens anordnad av 222ministries, som arbetar bland iranier i hela världen. Konferensen var i ett land inte långt från Iran och många iranska troende hade tagit sig dit, för att vara med om undervisning, lovsång och gemenskap. Uppmuntrade gav de sig sedan tillbaka för att leda de underjordiska husförsamlingarna. Det finns många hjältar i Guds rike. Kristen TV och radio har en enorm betydelse för att sprida evangeliet och bygga församlingar i Iran, Afganistan och Arabvärlden. Låt oss be för våra syskon i dessa länder.

The Nines

På Mattias Neves blogg kan man läsa om The Nines. Det är ett projekt i USA där 75 kristna ledare har fått nio minuter var att dela vad de har på sitt hjärta för Guds folk i vår tid. Det finns alltså 75 niominuters youtube-klipp för den som vill lyssna. Jag har lyssnat till Neil Cole, Brian McLaren och Alan Hirsch och nog fick jag något att tänka på. Särskilt Neil Cole utmanade mig ordentligt.

Hög lön

Till sist vill jag tipsa om några artiklar i Dagen. Jag blir förvånad när jag läser om Franklin Graham och den lön han tar ut från de två kristna organisationer han leder. Man kan fundera på hur ett rimligt lönesystem ser ut i en kristen organisation. Ska man ha behovslön, alla samma lön eller ska det se ut som i världen, med högst lön för chefen och lägst lön för städerskan?

Åsa Waldau

Åsa Waldau har varit en följetång i Dagen den gångna veckan. Det har varit en stor intervju, flera artiklar (1,2,3,4) och även en ledare där Elisabeth Sandlund förklarar varför man gjort intervjun. Jag tycker ändå det är lite märkligt och onödigt att ge Åsa Waldau och församlingen i Knutby ett så stort utrymme.

Paul Kobylarz

Jag kan också konstatera att Paul Kobylarz flyttar hem till USA efter drygt 20 år som missionär i Sverige. Paul grundade organisationen Sport for Life och har gjort en mycket stor insats för att kristna i Sverige ska ge sig in i idrottsvärlden med evangeliet. Tack Paul för det du har betytt för vårt land. Du har varit en förebild för många.

Livsberättelser

En annan som betytt mycket för att människor utanför kyrkorna ska upptäcka Jesus är Harry Månsus. Han startade en gång Brommadialogen som hade ett höstmöte den gångna helgen. Där fick man lyssna till livsberättelser. Livsberättelser är ett bra sätt att berätta om vem Jesus är och vad han betyder för oss. Varje människa har en berättelse, även du. Och om du känner Jesus kan du ta en stund och fundera över hur du kan berätta om ditt liv, så att andra får syn på honom.

Ulf Ekman och kvinnliga föreståndare

På pingströrelsens föreståndardagar i Uppsala meddelar Ulf Ekman att han inte tror att det är bibliskt med en kvinnlig föreståndare i en lokal församling. Detta har orsakat starka reaktioner och en viss debatt. Med anledning av detta publicerar jag det inlägg jag skrev om detta den 29 mars i år. Här följer det inlägget, ursprungligen publicerat här.

Kvinnliga pastorer?!

I tisdags meddelade Dagen att Chatrine Carlson blir ny föreståndare i Jönköping Pingst. Det var ingen stor överraskning och hälsas med glädje av de flesta, skriver Carl-Henrik Jaktund. Beskedet har dock orsakat en debatt om det lämpliga i att kvinnor är pastorer och äldste. En del menar att detta är ett avfall från bibliska principer och bryter mot Guds ordning för församlingen.

Själv delar jag inte den uppfattningen. Jag menar att man på Bibelns grund kan hävda att både män och kvinnor kan tjäna församlingen som pastorer och äldste. Min övertygelse är att andliga gåvor och inte kön bör avgöra vilken tjänst man ska ha i församlingen och att Paulus begränsningar av kvinnans tjänst i 1 Kor och 1 Tim är kulturellt betingade.

Man kan naturligtvis inte godtyckligt förklara bort Bibelns ord med att det är kulturellt betingat. Det behövs väl genomtänkta riktlinjer för att avgöra vad i Bibeln som är alltid gällande principer och vad som är kulturellt. I den utmärkta boken Att läsa och förstå Bibeln av Gordon Fee och Douglas Stuart finns mycket bra vägledning för detta. Författarna presenterar sju punkter på sidorna 56-62 (tyvärr har översättaren missförtått punkt 4 och översatt den felaktigt). I det engelska orginalet How to Read the Bible for all its Worth är det sid 70-76. Det är en mycket bra bok om bibeltolkning av två evangelikala exegeter.

Jag har inte möjlighet att själv gå igenom bibeltexterna här utan hänvisar till andra som gjort det med en bibeltrogen utgångspunkt. På svenska rekommenderar jag det som Per-Axel Sverker har skrivit. Hans kompendium Man och kvinna som Guds avbild är kortfattat och lättläst. Den texten finns tillgänglig här och även här inbakad i en projektrapport från Göteborgs stift.

Tidigare nämnde Gordon Fee har medverkat i boken Discovering Biblical Equality: Complementarity Without Hierarchy. På 500 sidor bearbetas frågan historiskt, exegetiskt, teologiskt och praktiskt på ett grundligt sätt av olika författare. De exegetiska texterna är lysande.

En betydligt kortare text finns här: The Role of Women in Ministry as Described in Holy Scripture. Det är ett officiellt ställningstagande (Position Paper) från det amerikanska pingstsamfundet Assemblies of God. Utifrån Nya testamentets texter försvaras att kvinnor kan tjäna som pastorer och äldste i församlingarna.

Det finns också två internationella hemsidor med ett pingstkarismatiskt perspektiv som vill uppmuntra kvinnor till att stå i ledartjänster i Guds rike. Där finns också mycket intressant material som bearbetar de bibliska frågorna. Ta en titt på God's Word to Women och International Christian Women's History Project om du är intresserad.

Alla blir kanske inte övertygade av de argument som presenteras i dessa böcker och på dessa hemsidor. Om du är tveksam hoppas jag att du tar tid att läsa och begrunda. Jag hoppas också att alla förstår att man kan tro att Bibeln är Guds sanna ord och samtidigt försvara kvinnans rätt att vara pastor och äldste i församlingen.

Därför hälsar jag också Chatrine Carlson välkommen till företåndartjänsten i Jönköping och önskar henne och församlingen Guds välsignelse.

Skapelse och/eller evolution

Under de senaste veckorna har det varit en intressant debatt i Dagen om skapelse och evolution. Det började med Pekka Mellergårds recension av boken Evolutionens Gud av Francis Collins. Diskussionen handlar om ifall Gud har skapat världen genom miljontals år av gradvis utveckling (teistisk evolution) eller om han har gjort det genom att skapa en färdig värld på kort tid (omedelbar skapelse).

För teistisk evolution talar i debatten Magnus Björk (i två artiklar 1,2), Anders Piltz och Pernilla Eklund. För omedelbar skapelse (även kallad kreationism) argumenterar Anders Gärdeborn, Tomas Dixon och Henrik Åström. Det är välskrivna och intressanta artiklar från båda sidorna. Dessutom finns det många blogginlägg som är länkade till artiklarna.

Som bibeltroende kristna är vi överens om att Gud har skapat världen. Vi är också överens om att människan är skapad till Guds avbild och har en särställning i skapelsen. Detta är det viktigaste. Frågan om hur det gick till när Gud skapade är förvisso en mindre viktig fråga. Men den är inte oviktig. Själv tror jag att Gud skapade världen och människan genom en följd av skapelsehandlingar för inte särskilt lång tid sedan. Jag är alltså en förespråkare för omedelbar skapelse. Här följer några av mina skäl för detta.

1. För det första är evolutionsteorin just en teori. Den är en modell för att förklara de vetenskapliga observationer man gör i naturen. De flesta betraktar den som sanning. Den får i princip inte ifågasättas. Men evolutionsteorin har sina brister. Man kan förklara samma naturvetenskapliga observationer utifrån tron på en omedelbar skapelse och en världsomfattande översvämningskatastrof. Jag är inte naturvetare och ger mig inte in i den sidan av debatten. Det har andra gjort. För den som är intresserad av denna sida av saken rekommenderar jag Anders Gärdeborns bok Intelligent skapelsetro som inom kort kommer ut i en ny reviderad och utökad upplaga.

2. För det andra anser jag att teistisk evolution får problem när det gäller människans skapelse. Bibelns berättelse förutsätter nämligen att Adam och Eva är historiska personer och att hela människorsläktet har ett gemensamt ursprung. "Av en enda människa har han skapat alla folk", säger Paulus i sin predikan i Aten (Apg 17:26). Dessutom ställs räddningen genom Jesus i direkt relation till Adams fall (se Rom 5:12-19). Paulus skriver "Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga" (Rom 5:19) och "Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus" (1 Kor 15:21-22). Frälsningen kan inte förstås utan fallet. Det talar för att skapelseberättelsen om Adam och Eva ska förstås som en historisk berättelse. Man kan förstås tänka sig att Gud går in under utvecklingens gång och skapar Adam och Eva som de första människorna utifrån ett par "apmänniskor", men det blir också problematiskt eftersom det förutsätter att död fanns på jorden före syndafallet.

3. Det leder oss fram till det som jag tycker är det största problemet med teistisk evolution, nämligen att evolutionen som skapelsemetod inte stämmer med Guds karaktär. Skulle en allsmäktig och god Gud använda en metod som förutsätter årmiljoner av kamp, konkurrens, den starkastes överlevnad på den svagares bekostnad, död och lidande? Bibeln berättar att "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott" (1 Mos 1:31). Kan man verkligen säga det om den värld som skapats genom evolutionen? Det tror inte jag. Jag tror att Gud skapade en perfekt värld utan lidande och död, utan förgänglighet och förfall. Det är den världen som ska upprättas en gång i framtiden. Om döden inte är något främmande som kom in i skapelsen genom synden, utan något som fanns med i skapelsen från början blir berättelsen en helt annan.

När jag blev kristen trodde jag att Gud hade skapat världen genom evolutionen. När jag efter någon tid förstod att evolutionsteorin inte är bevisad, utan har vissa brister och svagheter ändrade jag mig. Jag började istället tro på omedelbar skapelse. Det gör jag fortfarande. Vad tror du om detta?

Aldrig mer KD!

Jag har röstat på KD i stort sett varje val sen jag fick rösta för första gången 1979. Familjepolitiken, den generösa flyktingpolitiken, livets okränkbarhet, alla människors lika värde (även de oföddas), miljöpolitiken (i alla fall på 80-talet) har varit områden där jag känt mig nära KD. När det gäller synen på försvaret har det varit annorlunda, men i frågan om vapenexporten har KD i alla fall haft en restriktiv hållning. Nu är det tydligen slut med det. I alla fall om man ska tro Dagens artikel i frågan. Den handlar om att KD ordnade ett seminarium för att stödja svensk vapenindustri och vapenexport. Man tar sig för pannan. Ett sånt KD kommer aldrig mer att få min röst.

Birger Thureson är mycket kritisk på ledarbloggen i sitt inlägg om Kristdemokratisk vapenlobby. Kritiken är välgrundad! Han skriver bland annat: "Samtidigt skriver Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund i Dagen, att hans parti står för en kristen värdegrund, nu som förr. Kanske det. Men hur den värdegrunden ska få genomslag i praktisk politik har tydligen omtolkats. En gång i världen stod KD för nedrustning och en restriktiv vapenexport."

Det är dessutom häpnadsväckande att fredsrörelsens observatörer inte ens fick ställa frågor på seminariet. Här ska tydligen invändningarna tystas ner.

På annan plats i Dagen skriver Kristna fredsrörelsens t f generalsekreterare Håkan Mårtensson en debattartikel med rubriken Ickevåld är mer effektivt än vapen. Med anledning av att det idag är ickevåldets dag uppmanar han kyrkorna i Sverige att gå i täten för nedrustning och satsa ännu mer på civil närvaro i konfliktområden.

Tänk om KD skulle bjuda in till ett seminarium om nedrustning, fredsarbete och ickevåld. Det skulle vara något som verkligen var grundat på kristna värderingar! Jesus är fredsfursten och han sa: "saliga de som håller (skapar) fred, de skall kallas Guds söner" (Matt 5:9).

Svar till Mikael Tellbe om ledarskap i Efesos

Mikael Tellbe skrev ett långt och välformulerat svar på mitt inlägg om Dagen-intervjun med honom den 1 september. Jag fick mycket att fundera på och det har tagit ett par veckor att samla tankarna. Någon har undrat varför ingen har svarat på Mikaels inlägg. Här kommer nu äntligen en respons från mig. Jag hoppas på fler kommentarer och fortsatt dialog.

1. Grundtanken. Först och främst undrar jag om grundtanken för Mikael Tellbes resonemang är riktig. Är det troligt att det redan under det första århundradet finns konkurerande församlingsgrupper i Efesos med olika ledarstrukturer, och att de bibliska texterna i Timotheosbreven (skrivna av Paulus i mitten av 60-talet), Uppenbarelseboken och Johannesbreven (troligen skrivna runt år 90) representerar dessa olika grupperingar? Är det inte mer troligt att den församling Timotheos tjänar på 60-talet och den församling i Efesos som adresseras i Uppenbarelseboken och mottagarna av breven på 90-talet tillhör samma gemenskap (nätverk) av lärjungar vid olika tidpunkter?

2. Timotheosbreven. När det gäller tolkningen av ledarstrukturen i Timotheosbreven skiljer jag mig inte så mycket från Tellbe. Jag anser dock att det är mer troligt att begreppen församlingsledare (episkopos) och äldste (presbyteros) används synonymt i Nya testamentet. Detta blir tydligt i Apg 20:17,28 (som också handlar om Efesos) och Tit 1:5-9. Hur mycket hierarki man kan se här kan diskuteras och beror kanske på hur man definierar hierarki. Jag reagerade på Mikaels ord i Dagen-intervjun om "tydliga hierarkiska strukturer" och uppfattade det som enmansledarskap och toppstyrning. I sitt svar har Mikael tonat ner det och skriver att han anser att strukturerna bär "drag av hierarki" och hänvisar till familjestrukturer. En sådan form av (kollektivt) ledarskap med ansvar för församlingen ser jag också i texterna. Är det "drag av hierarki", så OK. Sen skriver Mikael så här: "När Jonas säger att han inte ser några som helst hierarkiska strukturer i dessa texter har jag en känsla av att det är han som överdriver." Men då blir jag faktiskt felciterad av honom. Jag skrev: "Jag ser ingen tydlig hierarkisk struktur i Timotheosbreven." Det tycker jag inte är en överdrift.

3. Uppenbarelseboken. Jag är betydligt mer frågande inför Tellbes resonemang om Uppenbarelseboken. För det första är det min uppfattning att det är aposteln Johannes som skrivit både Uppenbarelseboken och Johannesbreven. Det är omdebatterat, men det finns goda skäl att hålla fast vid den tron (se tex. Donald Guthrie, New Testament Introduction).

För det andra kan jag hålla med om att Johannes auktoritet grundas på hans profetiska uppenbarelser. (Men inte uteslutande. Den grundar sig också på att han är en välkänd ledargestalt i de församlingar han skriver till.) Men jag tycker att det är fel att påstå att detta skapar en auktoritetstradition. Den profetiska gåvan finns i församlingen ända sedan Pingstdagen och profeter nämns både i Apostlagärningarna och i Paulus brev. Uppenbarelseboken tar överhuvudtaget inte upp frågan om församlingens ledarstruktur. Jag kan inte se någonting i Uppenbarelseboken som talar för att de lokala församlingarna leddes uteslutande av profeter.

För det tredje påstår Tellbe att Uppenbarelsebokens mottagare ställs in i en profettradition att författaren adresserar sina läsare som profeter. Tellbe anför en lång rad bibeltexter till stöd för detta, men jag tycker inte att någon av dem visar att han har rätt. Profeter nämns regelbundet och de är mycket viktiga, men ingenstans påstås att mottagarna är profeter. Snarare är boken skriven till sju lokala församlingar och de adresseras oftast som de heliga. Profeternas roll är viktig i Uppenbarelseboken, men även apostlar nämns.

För det fjärde påstår Tellbe att det är anmärkningsvärt att Johannes inte väljer att adressera lärarna eller ledarna, om han nu skulle ha känt till dem. Han tar det som ett tecken på att Johannes inte tycker att de är viktiga. Jag håller inte med. I stort sett alla brev i NT adresseras till hela församlingar. Det är den troende gemenskapen som helhet som har ansvaret för församlingen och inte bara ledarna. Därför skriver NT:s författare sina brev till hela församlingen. Så gör även Johannes i Uppenbarelseboken. Det är inget anmärkningsvärt med det och det är inte ett bevis på att församlingarna saknade lärare eller ledare.

4. Johannesbreven. I Johannesbreven bygger den sanna Jesustron på Johannes egen erfarenhet av att ha vandrat med Jesus Kristus (1 Joh 1:1-4) och på Andens närvaro i den kristna gemenskapen. Tellbes tolkning av församlingarna Johannes skriver till stämmer väl överens med min. Skillnaden är att jag tror att dessa brev återspeglar det vi ser (med viss variation) i alla församlingar vi möter i Nya testamentet.

5. Slutsats. Mikael Tellbe beskriver sin slutsats så här: "Min slutsats är alltså att det finns olika auktoritets- och legitimitetsstrukturer som drivs bland de troende i Efesosområdet. Som ett led i en pågående identitetsformationsprocess kan man läsa dessa texter som att de står i dialog eller, till och med, i polemik mot varandra."

Kan man inte istället läsa dessa texter som olika uttryck för en dynamisk församlingsrörelse där i grunden ansvaret för församlingen är gemensamt för alla troende och där olika ledartjänster (apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare) är i funktion och kompletterar varandra i en organisk nätverksstruktur? Det är i alla fall så som jag uppfattar det.

Detta är mina reflektioner. Jag kanske missförstår Tellbe eller övertolkar det han skriver. Jag tycker det här är ganska komplicerat och jag har inte läst Tellbes bok, utan svarar bara på hans inlägg. Jag hoppas att fler vill vara med och samtala. Vad tänker du om detta?