Bäst före-datum för smågrupper

När jag var sexton år startade jag och några vänner någonting som vi då kallade en bönegrupp. Vi samlades minst en kväll i veckan, vi byggde gemenskap, läste Bibeln, samtalade och bad tillsammans. Den gruppen varade i tre år och den var den viktigaste faktorn i att jag växte som kristen och formades som en lärjunge till Jesus. När jag tog studenten skingrades gruppen och vi spreds ut över landet. Det var min första erfarenhet av en kristen smågrupp, det som jag numera skulle kalla för en husförsamling. Under mina dryga 40 år som kristen har jag för det mesta varit med i en sådan liten grupp, och de perioder jag av olika skäl inte kunnat vara med i en smågrupp har det känts att det var något som saknades.

Kristna har samlats i små grupper för gemenskap, bibelläsning, ömsesidig ansvarighet och bön genom hela kyrkohistorien. Smågrupper kan gå under många olika namn och se lite olika ut. På 1700-talet kallades de för konventiklar, numera används namn som cellgrupper, hemgrupper, bönegrupper eller husförsamlingar. I vår församling kallar vi smågrupperna för husförsamlingar för att markera deras status och betona att församlingslivet framför allt sker i de små grupperna.

Jag är övertygad om att smågrupper är viktiga om församlingen ska fungera och växa. Inom Naturlig församlingsutveckling (NFU) är livsnära smågrupper också ett av åtta kvalitativa särdrag i en växande församling. Jag är också övertygad om att smågrupper är viktiga för att lärjungaträning ska fungera (det har jag skrivit om här: Lärjungaträningens ABC). Men efter 40 års erfarenhet av smågrupper kan jag säga att det inte är så enkelt att få detta att fungera. Det är också vad jag hör när jag besöker olika församlingar. Ofta har man satsat på smågrupper, men efter en tid har entusiasmen falnat och grupperna stagnerat. Grupperna har blivit inåtvända och har inte så lätt att få med nya människor. Vad kan man göra åt detta? Hur håller man smågrupperna dynamiska och levande över tid?

På senare tid har jag gjort två upptäckter, som jag tror kan bidra till en positiv förändring. Den första handlar om att alla smågrupper har ett bäst före-datum och den andra handlar om nyplantering istället för delning.


Bäst före-datum
På en konferens häromåret hörde jag den tyske församlingsplanteraren Dietrich Schindler tala om smågrupper. Han menade att alla smågrupper har ett bäst före-datum. Enligt Schindler kan en grupp fungera bra i ungefär arton månader, sen måste det hända något nytt annars stagnerar den och tappar vitaliteten. Det kan vara att nya människor kommer in, att några sänds iväg eller att gruppen gör någon annan förändring. Jag antar att tiden kan variera en del, men när jag var med och startade en ny husförsamling för två och ett halvt år sedan tog jag fasta på vad Schindler hade sagt. När vi startade sa vi till varandra att vi ska inte vara en grupp för alltid. Vi vill växa och dra in nya människor och efter en tid kommer det att bli en förändring. Så blev det och efter arton månader sände vi iväg några medlemmar som startade nya grupper. Det gjorde att vår husförsamling fick en förändrad dynamik och behöll sin vitalitet. Nu är det snart dags för att göra något nytt igen och vi ber om Guds ledning för nästa steg.

Nyplantering istället för delning
Det är roligt när husförsamlingen växer. Vi vill ju att det ska komma med nya människor. Samtidigt skapar det problem. Snart blir man för många för att samlas i ett hem och gruppen fungerar inte lika bra när det är femton deltagare, som när det är tio. Det vanligaste är då att man delar på gruppen. Jag har varit med och delat på husförsamlingar några gånger. Det är en svår och smärtsam process och det är långtifrån säkert att de nya grupperna fungerar som man önskar. Jag har dragit slutsatsen att delning inte är det bästa sättet att föröka antalet grupper, och för några år sedan snappade jag upp ett annat sätt att tänka. Nu tror jag mer på att sända iväg några medlemmar som startar en ny grupp med nya människor. Då kan modergruppen leva vidare med sin kultur, samtidigt som antalet grupper kan multipliceras. När vi började närma oss arton månader bad vi om Herrens ledning. Vi uppmanade alla att fråga Herren om de skulle starta en ny grupp. Några personer i vår husförsamling upplevde att Gud gav dem en vision om att göra det och efter ett tag hade tre nya grupper uppstått utifrån vår husförsamling, samtidigt som den ursprungliga gruppen levde vidare med god kraft. Nu har det gått ett år och två av de nya grupperna finns kvar. Jag är övertygad om att nyplantering är ett bättre sätt att växa än delning, och jag tror på idén att det är Gud som ska kalla och leda dem som ska starta nya grupper. Jag tror också att det är viktigt att denna tanke finns med i gruppen från början som en vision och som ett böneämne.

Efter att ha testat dessa båda tankar i mitt eget sammanhang tänker jag under det kommande året dela med mig av mina erfarenheter och sprida dem även till andra. Jag tror att dessa båda tankar kan hjälpa församlingar att utveckla smågruppsarbetet. Vad tror du?