Boklucka 13: Fred är vägen till fred

Idag på luciadagen blir det en till bok om fred. Det verkar som att fredstemat genomsyrar den här adventskalendern och det är ganska logiskt. Jesus kommer ju med ett budskap om fred och frid. Fred är vägen till fred är en lättläst och tänkvärd bok om fredsarbete och ickevåld ur ett kristet perspektiv. Den består av tio korta texter av olika författare, men ändå står K G Hammar som bokens författare och det beror på att han har skrivit bokens huvudtext på 25 sidor. Boken består av endast ca 70 sidor text, men den är väldigt luftig och har ca 65 tomma sidor som går i lila och vitt. Det känns lite märkligt, men är estetiskt tilltalande.

Bokens första del består av K G Hammars text, som är ett utkast till en fredsteologi och det är den som har den kärnfulla rubriken fred är vägen till fred.

Bokens andra del består av åtta texter på bara några sidor vardera och har rubriken reflektioner om fred. Bland författarna finns bland annat Lars Ingelstam (professor i Teknik och social förändring), Sofia Camnerin (biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan) och Sofia Walan (generalsekreterare i Kristna Fredsrörelsen). Dessutom har boken ett förord skrivet av Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges Kristna Råd, som gett ut boken tillsammans med Marcus förlag.

K G Hammars text är mycket läsvärd. Han gör en översikt över fredstemat i bibeln och beskriver hur krig och fred behandlats i kyrkans historia. Han lyfter även fram de historiska fredskyrkorna och nämner bland annat mennoniterna, som har sina rötter i den anabaptistiska rörelsen på 1500-talet. Han skriver om trinitarisk fredsteologi, fredsmission och fredens spiritualitet. Jag kan instämma i mycket som Hammar skriver, men när han skriver om det kristologiska perspektivet i avsnittet om treenigheten kan jag inte hålla med honom. Jag menar att det är viktigt att med både rätt bekännelse om vem Jesus är och att följa honom i livet. Hammar betonar det senare. Han problematiserar även Jesu försoningsdöd och Gamla testamentets texter om Guds inblandning i krig. Det är två saker som en del kristna fredsaktivister har problem med. Detta märks även i Sofia Camnerins korta text där hon tydligt visar att hon har svårt med försoningsmodeller som talar om att "skuld måste bestraffas, offer krävs för frälsning" och där "Jesu död framställs som den mest avgörande händelsen". Lösningen för både Hammar och Camnerin blir att dra teologin i en bibelkritisk riktning. Det menar jag är olyckligt.

Jag anser i god anabaptistisk tradition att man kan vara fredskämpe och ickevåldsförespråkare i Jesus efterföljd med full tilltro till Gamla testamentet som Guds ofelbara ord och en klassisk syn på Jesu försoningsdöd som ett offer för våra synder. Det tänker jag återkomma till.

Även om jag alltså är kritisk till vissa delar i bokens teologi (som förvisso är centrala för den kristna tron), tycker jag ändå att den här boken har mycket att ge. Den inspirerar mig till att formulera en egen fredsteologi och ger många konkreta exempel på hur fredsarbete och aktivt ickevåld kan förändra situationen för människor, samhällen och nationer.

"Blessed are the peacemakers, they will be called sons of God" (Matt 5:9).