måndag 1 december 2014

Boklucka 1: Att slå följe för fred

Idag är det första december och vi öppnar den första luckan i adventskalendern. Jag tänker presentera böcker fram till julafton i kortare eller längre inlägg. Idag öppnar vi den första bokluckan. Vi får se hur många det blir till slut.

I den första luckan finner vi boken Att slå följe för fred - åtta röster om tro och handling. Det är en antologi med åtta författare utgiven av Sveriges kristna råd (SKR) och Marcus förlag. SKR bjöd in sju teologer från olika kristna sammanhang att skriva om fred och fredsarbete utifrån sin kristna tradition. Madeleine Fredell representerar det katolska perspektivet och Daniel Öhrvall tar sig an det ortodoxa. Julia Rydberg skriver för kväkarna och K G Hammar för den lutherska traditionen. Tre författare representerar ett frikyrkligt perspektiv: Sofia Camnerin representerar Equmeniakyrkan, Nils-Eije Stävare skriver utifrån sin bakgrund pingströrelsen och Andreas W Andersson bidrar med ett anabaptistiskt perspektiv. SKR:s direktor Björn Cedersjö är redaktör för boken och har skrivit ett inledande kapitel där han tecknar den bibliska grunden för fred och frid och ställer några brännande frågor till författarna. Han undrar bland annat hur de tolkar bibeltexter om krig och våld, hur deras traditon ser på krig och fred och hur de ser på vapentillverkning och vapenexport.

Som många antologier är denna bok ojämn. Författarna har olika stil och olika nivå, men flera av texterna är intressanta och läsvärda. Några av kapitlen motsvarar dock inte mina förväntningar när det gäller att bearbeta frågorna teologiskt och bibliskt. Jag nöjer mig med att ge några korta kommentarer till de kapitel som jag tycker är mest intressanta.

Sofia Camnerin lyfter fram det stora fredsengagemanget som funnits i den svenska frikyrkans tidiga historia och ger flera exempel från Equmeniakyrkans tre bildarsamfund. I kontrast till detta skriver Nils-Eije Stävare att fredsfrågan länge var frånvarande inom frikyrkan och att den bara ägnade sig åt inre frid och frid med Gud. Här ser man tydligt att det funnits olika betoningar inom den svenska frikyrkorörelsen och att de båda författarna har levt i olika delar av den. De kommer till fredsfrågan från helt olika håll. Båda brottas med sina traditioner och ger intressanta perspektiv på bibelns texter om fred och frid.

Personligen tycker jag att det är väldigt roligt att det anabaptistiska perspektivet får vara med trots att det inte finns några anabaptistiska kyrkor i Sverige. Det finns dock ett anabaptistiskt nätverk och därifrån kommer också författaren Andreas W Andersson. Han skriver om lärjungaskap och vardagspraktiker och kyrkan som en förebildande gemenskap för fred och försoning. Han lyfter fram Paulus från bibeln, Dirk Willems från anabaptismens historia och Christian Peacemaker Teams (CPT) i vår tid. Tyvärr skriver Andersson på ett akademiskt språk som gör texten svårtillgänglig.

K G Hammars kapitel är mycket intressant. han börjar med att konstatera att den lutherska traditionen inte har mycket att bidra med när det gäller fredsarbete. Men sen lyfter han fram ett par lutherska teologer som bidragit positivt, nämligen Dietrich Bonhoeffer och Nathan Söderblom. Bonhoeffers tankar om efterföljelse och den billiga nåden och Söderbloms om kallelsen och bergspredikan får en intressant belysning.

I det inledande kapitlet frågar Björn Cedersjö de andra författarna hur deras tradition ser på bibeltexter om krig och våld. Flera av författarna undviker helt att svara på den frågan. De som tar upp den är tydliga med att de tror att  det finns fel och brister i Bibeln. Så skriver t.ex. Stävare att "Ett helhjärtat bejakande av innehållet i till exempel Josuaboken, Domarboken och de två Kungaböckerna som sant Guds ord i dess helhet har omöjliggjort ett sådant synsätt." Han syftar då på synen på Gud som en fredlig och fredsälskande Gud (sid 123). I bearbetningen av den här frågan tycker jag att boken är alltför ensidig. Det hade varit bra om någon av författarna hade stått för en evangelikal bibelsyn och visat att man kan stå för ickevåld och fred även om man tror att Gamla testamentet i dess helhet är Guds ord. Det gjorde faktiskt både Jesus och Paulus, både kyrkan under de trehundra första åren och anabaptismen på 1500-talet, liksom den tidiga Pingströrelsen i början på 1900-talet. Och samtliga dessa hade full tilltro till Gamla testamentet som Guds ord. Frågan om krigen i Gamla testamentet är svår och jag har berört den tidigare här och här.

Jag tycker att den här boken är läsvärd och lärorik, även om den har sina brister. Den hade tjänat på en mer aktiv redaktör som styrt upp texterna och vakat över att de hade en jämnare språklig och innehållsmässig nivå. Förlaget borde också ha varit mer noga med korrekturläsningen. Boken innehåller många korrekturfel. Sådant stör läsningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar